Skrivet av: Pär Eriksson | juli 14, 2010

Sommarpärspektiv VI 2010

Jag läser precis om mord, nackskott, tortyr och hot. Jag läser om mutor, prostitution och knark. Ytterligare en spännande sommardeckare tänker läsaren. Om det vore så väl. Jag pratar Italien och Kalabrien. Jag pratar Neapel – den plats där den begås flest mord i Europa. Jag pratar verkligheten sommaren 2010.

I veckan så slog den italienska polisen till mot en av alla dessa maffiaorganisationer i ett försök att möta den allt korruptare situationen som skapats under mer än ett århundrade.

Lärdomarna är tydliga – den organiserade brottsligheten börjar med beskyddarverksamhet, droger och prostitution men växer allt mer in i samhällskroppen via byggbranschen och hälso- och sjukvården för att till slut omfamna och innesluta den demokratiska grundstrukturen.

I Syditalien har ett stort antal kommunala församlingar upplösts de senaste åren av den italienska staten pga av korruption vad gäller frågor som rör t ex markköp, stadsplaner, bygglov, etablering av privata serviceföretag, städfirmor, transporter och sophämtning.

Nu kanske den här bilden känns långt från vår egen verklighet. Och så är det nog. Vårt land har en annan historia, en annan tradition. Vi är heller inte starkt beroende av ”familjen” och det finns alltjämt en förhållandevis stark legitimitet för staten och det allmännas förmåga.

Utan att låta för pompös – vi har också ett politiskt system som har inbyggda stationer mot korruption – oavsett om vi pratar om ekonomisk eller vänskapskorruption. Vi har en lagstiftning som understödjer likhet inför lagen, regelbundna granskningar och revisioner.

Min erfarenhet under mer än 30 år i offentlig verksamhet är att vi också har en stark tradition av ”den oförvitlige tjänstemannen” som inte går någons ärende. Ibland beskrivs det som den grå byråkraten som okänsligt bereder ett ärende och föreslår ett beslut som kanske inte alltid gillas men som är korrekt.

Men frågan är om inte det är att föredra snarare än att det utvecklas en tjänstemannatradition som bygger på känslor, kontakter och påtryckningar. Dvs där den som kan trycka på, uppvaktar och lobbar får sin vilja igenom.

Jag menar också att vi har en massmedia som tar sin granskande uppgift på allvar. Det är inte minst viktigt för att bygga ett demokratiskt samhälle. Förmågan att undersöka, att gräva, att granska beslut och förehavanden. Att hålla igång samtalet, debatten och diskussionen.

Men i slutändan så handlar det också om oss i vår roll som medborgare. Vår förmåga att leva våra liv, att agera som ansvarsfulla samhällsvarelser där hot, våld, makt, ekonomisk vinning och påtryckningar inte tillåts bli vägledande. Att vara sann mot sig själv.  

Så lätt och så svårt är det. Och så viktigt är det att stå upp för den om än bristfälliga demokratin. 

Någon kan säkert kritisera mig för att vara naiv – men vad är alternativet lokalt till den kommunala demokratin? Vem ska fatta beslut om nya bostadsområden, ett boende för missbrukare eller ett äldreboende, en ny väg eller att en skola behöver läggas ner? De som ropar mest, de med pengar, de med bäst kontakter, de som blir mest förbannade…………..

Hur blir vi inte bara kunder, brukare, grannar och anhöriga utan just medborgare?

Lästips;
Roberto Saviano – ”Gomorra – en resa i Camorrans land”
Tomas Lappalainen – ”´ndrangheta – en bok om maffian i Kalabrien”

Ha det bra i sommarvärmen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: