Skrivet av: Pär Eriksson | juni 13, 2010

Om hundratusentals möten, värdeskapande och vikten av att se hela människan

När min pappa gick i pension i slutet av 1970-talet så fick han ett brev hem. Jag minns att han var förbannad och om jag nu minns rätt så tror jag att det var ett brev från kommunen eller möjligtvis landstinget. I brevet gavs lite tips om hur det är att bli pensionär och bl a rekommenderades att man som äldre skulle vara noga med sin hygien.

Jag minns att han hade en lång monolog vid matbordet om att han jobbat hela sitt liv och………………ja, ni förstår budskapet. De som skrivit brevet – det skulle ha kunnat vara en sådan som jag – menade naturligtvis väl och hade goda avsikter men hamnade ändå så fel.

Jag tänkte på det här nu i veckan när jag vid ett antal tillfällen mötte äldre Eskilstunabor, bl a representanter för våra pensionärsorganisationer. Dvs hur lätt det är att möta de äldre i just rollen som äldre. Som om deras identitet är pensionär och att deras intresse är äldreboenden, hemtjänst och olika fritidsaktiviteter.

För att bryta upp i mitt eget tänkande så frågade jag vad de gjort större delen av sina liv. Och svaren var föga förvånande. Där satt arkitekter, sjuksköterskor, lärare, målare, industriarbetare, direktörer, handelsanställda………..kort sagt där satt Eskilstuna.

Och här är min poäng – det blir två olika möten, två olika samtal beroende på hur vi definierar och uppfattar vilka vi möter. Är det en grupp äldre – vilket de förvisso är – eller är det just en sjuksköterska, en lärare eller en direktör – om än äldre – jag möter.

Värdeskapandet sker i mötet
En modern organisation bygger sin själ på mötet. Den inser att det är i själva mötet värdeskapandet sker. Inte inställsamt eller allmänt glatt utan med djup respekt mellan läraren och eleven, mellan sjuksköterskan och den demente, mellan socialsekreteraren och den krisande familjen, mellan fritidsledaren och ungdomen mellan bibliotekarien och den läshungrige. Det är det som är en stor del av offentlig sektors vardag – alla dessa hundratusentals möten under en dag i Eskilstuna.

Det är just därför som vi måste söka ”alltid bästa möjliga möte” i varje sekvens av vårt arbete. Det är därför vi måste söka den goda intentionen hos den andre. Inte ibland eller när vi har lust eller känner för det utan just alltid – varje dag, varje timme.

Det är därför vi måste vara pålästa och ständigt kompetensutveckla oss, det är därför vi måste vara förberedda, utvilade och vara ”in good mood och shape” när vi går till jobbet.

Och det är därför vi måste se människan inte ”den gamle” eller ”den funktionshindrade”, ”missbrukaren”, ”flyktingen” eller ”den där jobbige eleven” utan just att vi möter en människa som har ett liv bakom sig, en människa som finns i ett sammanhang, i en kontext.

Kortet på byrån som markör
Jag har jobbat med missbrukare i många år. En sak som berörde mig – medarbetarna inom vård och omsorgen och socialtjänsten vet vad jag pratar om – var det där bröllopskortet på byrån och korten på barn och barnbarn. Som en påminnelse om att jag är inte ”bara” en sliten missbrukare utan jag är en människa och jag har levt en annat liv, en annan gång.

Jag är inte ”bara” en dement gammal tant utan jag har också levt ett fullt liv, jag har också varit kär, fostrat barn och jobbat. De där korten är nödvändiga markörer. De påminner oss om vikten av det respektfulla mötet. Hur eländigt, hur tufft och hur svårt det än är.

Min erfarenhet genom yrkeslivet är att många medarbetare och chefer  inte ger sig tillräckligt med tid att reflektera och samtala om det här. Istället kanske man skuldbelägger sig själv, sin arbetsgrupp, sin chef eller politiker. Eller man blir stressad och ångestfylld och vill bara ropa ut sitt missnöje. I sämsta fall så fylls personalmöten med oändliga timmars beklagande. Om vi bara………och så visar det sig att det finns inget ”om bara” eller någon annan att lägga ansvaret på . Dvs att säkra att jag gör en värdig och bra insats i dag – i just det här enskilda mötet med den här eleven, den här funktionshindrade. Alltid bästa möjliga möte trots samhällets, chefers eller politikers tillkortakommanden.

Alltid bästa möjliga möte indikerar att vi är två
Varför just ”bästa möjliga” – varför inte ”bästa ”. Jo, vi är två som möts. Brukaren och medarbetaren. Det är en dubbelsidig relation. Värdeskapandet sker just i mötet, i dialogen. Mötet är aldrig ensidigt. Vår hemtjänspersonal är inga ”tjänstekvinnor”, våra lärare är inga som man ensidigt kan ställa krav på att de ”borde” utan ansvaret åligger lika mycket eleven, den gamle, den funktionshindrade, missbrukaren, anhöriga och föräldrar. Mötets kvalitet avgörs av såväl medarbetarens som brukarens förståelse för hur värde skapas, hur tjänste- och servicekvalitet kommer till.

Det här är för teoretiskt, invänder den kritisk läsaren. Jag gör som jag gör. Ja, kanske men vad har vi för alternativ? Vi måste hänga upp sakernas tillstånd på någonting, på en idé, en tanke om vad vi håller på med om dagarna. Min bestämda uppfattning är att det allt högre uppskruvade tempot i samhället inte kan mötas med att vi springer fortare. Vi går sönder då och priset har vi redan sett i form av sjukskrivningar, utbrändhet, tappad energi och motivation. Ibland i form av dåligt fungerande arbetslag och otydligt ledarskap.

Nej, svaret på det nya samhällets rättmätiga krav på kvalitet är mer av reflektion, mer av lärande och nyfikenhet på andra, mer av samarbete och tillsammans, mer av att se den goda intentionen hos den andre än att söka syndabockar, mer av att sätta brukaren i fokus än sig själv, mer av förståelse och att se sammanhang och mer av att se hela människan oaktat vem hon är just nu.

Precis där ligger den utmaning vi har i vår organisation. Och det är precis det som är att leva visionen – att våga utmana, att vara modig, att lära. Att ta ansvar.

Det kom naturligtvis en tid även för min pappa då åldrandet och sjukdomarna tog överhanden. Det kom en tid då han verkligen behövde hjälp med sin hygien och sitt liv. Det är precis det som är vår gemensamma välfärds kärna. Att alltid utgå ifrån människans kraft och vilja till egenansvar men också att finnas där då krafterna tryter. Det är det mötet handlar om. Så enkelt och så svårt.

Ha en bra vecka!


Responses

  1. Hej, många kloka ord om livet efter arbetsdagens slut, pensioneringen.
    Föreslår att Thure Morin uppmanas läsa detta.
    Hur kan en chef vara så ointresserad av sin egen verksamhet att han enligt tidningen Folket måste invänta en anmälan innan han vidtar åtgärder i det gruppboende som uppvisar misär.
    MVH Sune

    • Hej Sune!

      Tack för dina tankar.

      Utan att låta försvarsinställd men jag känner Thure i yrket sedan mer än 20 år och om det är något han brinner för så är det kvaliteten i vården.

      Men det är bra Sune att du ”är på”. Det är genom att det ställs krav på oss som är ansvariga som det sker utveckling. Om ingen säger något så vet vi heller inte vad som behöver förbättras.

      Ha det
      Pär E

    • Tack Pär för ditt svar på Sune Åbergs kommentar angående mitt svar på Folkets fråga om den anmälan som Lotta Jonsson lämnat till socialstyrelsen. Efter att genom journalisten på Folket ha fått reda på vilket gruppboende som anmälan avser satte jag naturligtvis igång att undersöka det som anmälan handlar om enligt tidiningsuppgifterna . Vi har tyvärr ännu inte fått själva anmälan vilket naturligtvis är viktigt att vi får så snart som möjligt från socialstyrelsen. Självklart utreder vi så skyndsamt som det bara går.

      Vänliga hälsningar

      Thure M

  2. Fint skrivet om något fundamentalt viktigt som är så lätt att glömma. Tack Per.

  3. Tack för din kommentar Mattias.

    Min erfarenhet är att resonemanget och idén om mötet är oerhört enkelt. Men mycket svårare att ”leva”. Kanske just därför behöver vi påminna oss om det ständigt.

    Ha det
    Pär E

  4. Pär!

    Din far tycks ha varit en riktigt sann människa. Sådana behövs verkligen i mänskligheten, men tyvärr verkar de bli allt sällsyntare med tiden, vad det kan bero på.

    Mvh M

  5. Hej Mats!

    Jag tror att världen är full av bra människor så jag är inte så säker på att de är sällsynta. Men de kanske inte alltid hörs eller ges plats.

    Eller det kanske är så att vi alla är både och…..och att det gäller att understödja och hitta det där altruistiska i oss – den delen som ser den andres goda intention.

    Ha en bra vecka!
    Pär E

  6. Bra skrivet! Det är MÄNNISKOR med erfarenheter och känslor som det handlar om. Ibland ser det mycket riktigt ut som om t.ex. en pensionär ”enbart” betraktas som en pensionär utan någon annan identitet. Jag har börjat fundera i samma banor som du de senaste åren. Kanske för att mina egna föräldrar nu är pensionärer.
    Hälsningar från Camilla

  7. Tack Camilla för din kommentar.

    Du tar ett bra exempel – dvs ens egna föräldrar. Man känner ju dom väl och sett dom i livets olika skeenden. Det är med dom ögonen man också borde se alla andra.

    Ha det bra
    Pär E

  8. Så enkelt men ändå så svårt!
    Vi människor söker tydligen ofta de enkla vägarna, i alla fall när det gäller att ge och
    ta emot känslor i möte med ”de andra”.
    Varför kan vi inte ge oss själva den dyra
    gåvan tid, tid att tänka efter, att känna och
    umgås med respekt.
    Livet är en gåva, förvalta det väl!

  9. Tack Lars för dina rader.

    Ha det bra
    Pär E

  10. Tack Per för kloka ord! Jag håller med helt och fullt. En organisations värdeskapande, dess kvalitet och effektivitet, bestäms som regel av mötena mellan människorna inom organisationen, och med dess kunder (eller motsvarande). Jag vill påstå att den reella organisationen består av kommunikation, av möten, mellan människor. Mötena kan alstra arbetsglädje, mening och engagemang, men också generera motsatsen.

    En arbetsorganisation eller ett parförhållande utvecklas endast om mötes- och samtalsformer förbättras. Det är kulturen, de rådande värderingsmönstren, som bestämmer hur vi samtalar med varande. I grunden är frågan om vi betraktar andra människor som jämbördiga eller ej. I hierarkiska organisationer och relationer, som bygger på dominans och underkastelse, försvåras eller omöjliggörs genuina möten. Sak samma i sammanhang där människor är likgiltiga för varandra eller enbart agerar utifrån egoistiska syften.

    Om den rådande uppfattningen är att andras människovärde är jämförbart med det egna finns förutsättningarna för goda möten, bra samspel samt effektiva och arbetsglada organisationer. De uppstår som regel inte av en slump utan är ett resultat av band annat förtroliga samtal om bärande värderingar

    Hälsningar och tack!

    Bengt Hjalmarson

  11. Tack Bengt för din kommentar.

    Det låter som att vi gjort liknande erfarenheter.

    Jag var igår på besök på några förskolor och fick uppleva den här proffsigheten och det här synsättet. Jag håller på att samla ihop mina intryck för en krönika för att förstärka budskapet om mötets betydelse ytterligare.

    Ha en bra sommar
    Pär E

  12. Vill bara tacka för ett underbart inlägg.
    Thomas Andersson
    Arbete och Fritid

  13. Tack Thomas för din uppmuntran.

    Ha en bra helg
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: