Skrivet av: Pär Eriksson | maj 23, 2010

Om ett rullstolsrugbylag, föräldrar, egenansvaret och vikten av att förstå mötets magi och logik

Mitt bland nyheter, TV-nojs, lekar och utröstningar så dyker det ibland upp TV-program som berör. Förra årets ”Himlen kan vänta” var ett sådant. Vi fick följa fem personer som alla bar på en dödlig sjukdom. Det gick inte att undgå att beröras. Ett av denna vårsäsongs bästa TV-program tycker jag är Köping Hillbillies. Vi får följa fem killar som alla sitter i rullstol och som varit med om tragiska olyckor som gjort dem funktionshindrade. Den yttre berättelsen handlar om deras engagemang som rullstolsrugbylag. Den inre berättelsen handlar om deras liv och deras familjer.

Men det som fångar mig är den totala osentimentaliteten. Här är det inte bitterhet, revansch eller skuldbeläggning som står i fokus utan livsglädje, passion och vikten av att leva sin fulla potential. Och så mycket det finns att lära. I någon mening är vi alla rullstolsburna. Det är bara handikappet och funktionshindret som skiljer och att våra handikapp eller rättare sagt våra tillkortakommanden i livet syns mer eller mindre.

Men mitt i  Köping Hillbilles livsbejakande berättelse så döljer sig naturligtvis en sorg. TV-serien låter några av föräldrarna bli förmedlare och bärare av den sorgen.

Min erfarenhet i livet är att det är precis så. Dvs  många gånger så klarar vi människor av stora umbäranden – sjukdomar, olyckor, skiljsmässor – ja till om med definitiva avsked som döden. Känslor och tillstånd kan bearbetas, läkas, rivas upp igen och läkas igen. Och ändå så är det som att just förälderns roll är så sårbar och naken. I Köping Hillbillies så tar tårarna överhanden när några av föräldrarna skall beskriva vad som hänt – den där onödiga dyk- eller motorcykelolyckan…………..om jag bara, om jag bara hade…..

Jag tror att den där sorgen också handlar om att föräldern ser det lilla barnet i sitt vuxna barn. För andra är vi den vi är här och nu. Inom föräldern finns alltid barnet, minnen och upplevelser. Det är djupt inbyggt i oss som människor och det påverkar oss.

Vikten av att möta föräldrar i svåra situationer
Vad har det här med oss att göra, inflikar den kritiske läsaren. Jo, jag tänker så här; vi möter hundratals, ja kanske tusentals föräldrar varje dag i våra verksamheter. Många med starka känslor, kanske en obearbetad ledsamhet över att livet är som det är. Jag har genom åren mött otaliga föräldrar till barn som levt ett socialt destruktivt liv med narkotika, kriminalitet och prostitution. Jag har mött föräldrar till barn som har allvarliga fysiska och psykiska handikapp. Och min lärdom är tuff – det är inte alltid de möts med den respekt och den kompetens de är värda.

Ofta får föräldrar till barn som på något sätt har det svårt ägna sina liv till att ”slåss” för sina barns rättigheter. I brist på en bra dialog med oss – chefer, kuratorer, psykologer, sjukgymnaster, talpedagoger, lärare, socialsekreterare  – övergår sunt kravställande ibland till bitterhet och orealistiska förväntningar.

Och ytterst är det vi som har ansvaret. Ansvaret att lyssna, att förstå, att försöka sätta oss in i den sorg och de känslor dessa föräldrar många gånger lever med. Detta samtidigt som dessa föräldrar själva har ett ansvar för att se helheten, begränsningar och ekonomiska realiteter och förstånd att förstå att en del av sorgen ibland överförs och kanaliseras oförtjänt på våra medarbetare. Projicering skulle psykologerna säga.

 

Mötet och den moderna kunskapsorganisationen
Om vi ska bli den där moderna framåtsyftande kommunen – den där stolta Fristaden  – så kräver det en delvis ny logik i den kommunala organisationen. Vi måste förstärka vår roll som kunskapsorganisation, som en service- och tjänsteorganisation och bort från myndighetslogiken. I vissa frågor är vi naturligvis en myndighet men större delen av det vi gör på dagarna – skola, vård och omsorg, socialtjänst och kultur och fritid är inget annat än service och tjänster till medborgarna.

En modern kunskapsorganisation känns igen att den så envetet betonar m-ö-t-e-t. Det är i samtalet, i själva kontakten mellan barnet och förskolelärararen, mellan eleven och läraren, den gamle och sjuksköterskan, den socialt vingklippte och socialsekreteraren,  den unge och fritidsledaren som värde skapas.

I Eskilstuna kommun har vi ca 100.000-150.000 sådana individuella möten varje dag. Vår framgång mäts bara i hur kvaliteten blir i det enskilda möte. Flertalet politiska beslut, inriktningar, policys, utbildningar, ledarskap, ekonomi etc kan ytterst bara ha det syftet – att underlätta våra medarbetares möte med medborgaren, brukaren eller kunden.

Ytterligare ett kännetecken på en modern kunskapsorganisation är att alla medarbetare både ges men också tar det individuella ansvaret för just ”sitt” möte. Tänk om alla dessa dagliga 100.000-150.000 möten så bara höjde sig med 10% i kvalitet – tänkt vilken potential, vilken kraft det skulle ge våra verksamheter.

Det står inte i motsättning till fler resurser – det behövs också inom vissa verksamheter. Men min erfarenhet genom yrkeslivet är att det inte blir något verkligt genombrott att vi blir 56 st medarbetare istället för 53 st. Särskilt inte om det blir ytterligare 3 st som är stressade och tycker att det är motigt. Verkligt genombrott och höjd kvalitet blir det i samma stund som vi förenar förstärkta resurser med extremt tydliga förväntningar på ”alltid bästa möjliga möte”. Med betoning på alltid – inte när vi har lust eller känner för det. Utan just alltid.

När jag möter mina kollegor på morgonen, när jag tar emot det där barnet, när jag möter den gamle eller funktionshindrade, när jag möter den där ”jobbige” föräldern. När jag går på möte med min chef. När jag möter en kollega från en annan verksamhet, förvaltning eller annan kommun. Att alltid eftersträva ”bästa möjliga möte”. Ett möte som karaktäriseras av respekt, lyssnande, sökande av den andres goda intention, tydlighet och en ärlig ambition att alltid göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Jag menar att vi har en enorm utvecklingspotential framför oss om vi på djupet förmår förstå och leva ”mötet”.

”Norrland” en av killarna i Köping Hillbillies åker ut med sin tjej till den där badplatsen, till den där badbryggan där allt hände. Där livet bestämde sig för att rinna i en ny flodfåra. Som tittare uppfattar jag att det är första gången de tillsammans söker upp platsen. Det unga paret samlar ihop sig. Känslorna går att ta på – tänk om……istället. Tårarna är nära.

– Nu skiter vi i det här. Nu åker vi hem, säger ”Norrland” och tittar på sin tjej. Hon tittar på honom och med en blick låter hon honom förstå att hon älskar honom. Så befriande, så utmanande och så klarsynt.

Jag menar att vi har en enorm utvecklingspotential framför oss om vi på djupet förmår förstå och leva ”mötet”. Om inte annat kan vi lära av och reflektera över en enkel vardaglig TV-serie som vill påminna oss om att livet innehåller en räcka utmaningar. Det handlar mer om hur vi förhåller oss och vilket ansvar vi är redo att ta för våra egna liv. 

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Tack för ett underbart brev ,tårarna rinner ner för mina kinder det känns som brevet var skrivet till mig-tack för kloka ord och tankar
    Annika

  2. Hej Annika!
    Kul att det jag skriver berör.
    Ha det bra
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: