Skrivet av: Pär Eriksson | maj 20, 2010

Veckan som gått – w 20

På jobbet
Den här veckan gick i arenornas tecken. Vi var en grupp som besökte Skövde. Vi fick en bra dragning om framväxten av deras multiarena och gjorde också ett besök på plats. Det som slår mig är att det bor ca hälften så många i Skövde som i Eskilstuna men de tycker sig ändå ha råd att satsa på en sådan här arena. Eller rättare sagt – deras analys är att det är den här standarden som behövs i större städer. Precis som de gamla idrottshusen från 1920- och 30-talen ersattes av moderna sporthallar på 1950-talen så behöver vi något nytt på 2000-talet som förenar idrott och kultur.

Med på resan var också representanter från idrottsrörelsen och jag blir glad när jag hör det engagemang och också den vilja till ansvarstagande som finns. Från ensidigt kravställande och ”kommunen borde” till medspelare och idégivare. Sådant gillar jag.

Entre-biljett Idrottsbyggnaden

Frågan är om inte Idrottsbyggnaden eller kort och gott Bygget på Ruddammsgatan var Eskilstunas första multiarena. Unik i Sverige vid sin tillkomst 1911. Här rymdes brottning, boxning, cirkus och dans med hundutställningar, jazzkonserter och politiska möten. Något nytt under solen?

Den 14 juni tar vi nästa steg i form av en hearing/seminarie om multiarenan där olika intressenter och erfarenheter möts. Håll utkik om du är intresserad. För det är öppenhet, dialog och påverkan som gäller.

Eva Königsson, Björn Wetterstrand och jag använde några timmar till att besöka våra egna arenor – Munktellarenan, Motorstadion och Tunavallen. Däremellan hann Eva och Björn berätta om allt annat bra som vår Kultur och fritidsförvaltning driftar – fotbollsplaner, idrottslokaler, bad, motionsspår och ridhus. Det slår mig att Eskilstuna är fullt av sådana här offentliga och publika lokaler och ytor. Något vi ofta bara tar för givet.

Den gamla klassiska Tunavallen från 1920-talet

Brottsförebyggandet Rådet har bytt namn till Trygga Eskilstuna. Kosmetika, invänder någon. Men jag tror att det här är viktigt. Vi slår an en ny ton. Bort från inåt perspektivet till en större idé om samarbete utåt – kommun, polis, företag, handel, fastighetsägare etc.

Under åren har jag varit med om att inviga olika flyglar – dvs tillbyggnader till förskolor och skolor. Men aldrig har jag varit med om en invigning av en konsertflygel. Konserthallens vackra Steinwayflygel från 1976 har varit på grundlig renovering och återinvigdes nu i veckan av Kultur- och fritidsnämndens ordförande Mona Kaanan (s).

Förutom våra egna elever från Musikskolan så var den i musikkretsar välkände Helge Antoni på besök. Underbart vackert, nästan drömskt och meditativt tog han oss på en resa i Chopins värld.

Ska en kommun verkligen satsa på det här, invänder den kritiske läsaren. Finns det inte annat vi borde lägga pengarna på? Nej, säger jag. Ett samhälle, en kommun, ett Eskilstuna som inte förmår satsa på konst, musik och kultur blir torftigt. En stad är som en människa – hel.

Helge Antoni vid flygeln

Den här veckan startar vi sk uppföljningssamtal där jag och mina medarbetare gör individuella halvårsavstämningar av var vi befinner oss och hur det har gått de här första månaderna. Jag tror att det här är en viktig metodik i våra verksamheter som jag skulle vilja se mer av. Inte bara som årliga medarbetarsamtal utan mer av konkreta personliga uppföljningar och överenskommelser. Samtal där vi avkräver ansvar av varandra. Ett signum på en modern organisation är att alla medarbetare har tydliga medarbetar- och utvecklingsplaner. Inte bara några få eller ens hälften eller 75% duger. Jag pratar om 100%. Jag pratar Svergieklass.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det här veckoslutet arrangeras Springpride i Eskilstuna. Jag är själv inbjuden att delta i ett samtal på Fristadstorget under lördagen. Jag är mycket stolt över att det är Eskilstuna som är värd för Springpride. Moderna städer bygger på tolerans. Ska vi tro forskaren och professorn Richard Florida så är det en av framgångsfaktorerna för att städer och regioner ska utvecklas. Och vad är Pridefesten om inte ett signum på en tolerant attityd.

Om det är något som Eskilstuna har varit genom århundraden så är det öppet. Öppet för en engelsk missionär att predika, öppet för en livländare och hans familj att komma hit och starta smedjor, öppet för svenska entreprenörer och innovatörer, fabrikörer och industrialister, öppet för finländare och jugoslaver till dagens irakier och somalier.

På hemmaplan
Helgen erbjuder både lugn och ro med familjen men också ett besök i Stockholm. Jag och några av mina musikkompisar har biljetter till ett av våra absoluta favoritband – amerikanska Wilco. Nu pratar vi världsklass.

Min mamma var så glad över att hennes son äntligen skulle börja jobba på hemmaplan. Både hon och jag såg framför oss att vi skulle ses mer. Nu påpekar hon lite ödmjukt att hon ser mig mer i lokaltidningen än i verkligheten. Men så fin som bara en mamma kan vara så förlåter hon mig och säger att det blir nog bättre sen…………………….

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: