Skrivet av: Pär Eriksson | april 11, 2010

Om några industriella förfäder, Fristadens urkraft och vikten av att leva visionen

När den då nytillträdde kungen Karl X Gustav 1654 erbjuder Reinhold och Maria Rademacher att komma till Eskilstuna och etablera smedjorna så är det framförallt två faktorer som bidrar till att valet faller på just Eskilstuna – utbildad arbetskraft och vårt läge med vattnet och skogen.

När Samuel Schröderstierna kom till Eskilstuna på 1750-talet så bar han med sig kunskap från England och Holland. Han hade en idé om att skråtvånget höll tillbaka utvecklingen och att de ekonomiska spelreglerna måste reformeras. Schröderstierna drev på att utländska arbetare fritt skulle kunna få komma till Eskilstuna och utöva sitt yrke. Begreppet ”fristad” var fött.

När Sven Rinman kom till Eskilstuna på 1770-talet så hade han en tydlig vision – han skulle utveckla ny mekaniska maskiner som skulle revolutionera tilverkningen. Anledningen till att Uppsalabon Rinman valde att etablera sig i Eskilstuna var att det fanns en sk Fristad och utbildad arbetskraft.

Sedan kommer dom i långa banor – fabrikörerna, entreprenörerna, innovatörerna, uppfinnarna, hantverkarna, arbetarna, de unga männen och kvinnorna, våra far- och morföräldrar. Theofron Munktell, Mått-Johansson, Tång-Lindström, Stenman och Fil-Öbergs. Och dom byggde Eskilstuna.

Carl Edvard Johansson – ”Mått-Johansson” – skapade världsledande produkter inom mätteknik som lever än idag. Bl a via Hexagon i Vilsta industriområde

De historiska lärdomarna – öppenhet och utbildning
Jag förstår att läsaren undrar vad jag håller på med. Är det inte ytterligare en tråkig historielektion? Vi lever väl i nuet? Någon tycker kanske att jag till och med ägnar mig åt industri- och arbetarromantik.

Men jag tänker så här – den här korta ingressen sammanfattar på ett kondenserat och enkelt sätt vad allt handlar om. För om du läser den inledade texten en gång till så hittar du Eskilstunas själ och får också en känsla för de framtida utmaningarna vi står inför.

Vi tar det en gång till – Eskilstuna finns därför att det alltid funnits en öppenhet för nya intryck. Det var ingen tillfällighet att Karl X vände sig till just till livländaren Reinhold Rademacher. Han bar på ny kunskap som han hämtat från Europa om hur man tillverkade knivar, saxar, synålar och filar.

Schörderstierna och Rinman kom in med ny kunskap från England och Holland. Och det var ingen tillfällighet att det var just Eskilstuna som lockade. Här fanns en kultur av att bryta gränser, utmana förlegade och förstelnade former av skråväsende och tullrestriktioner.

Lägg då till att Eskilstuna under de här århundrandena betraktades som en stad där det fanns många välutbildade smeder och hantverkare så börjar bilden klarna. Vi var en stad som man nämnde med respekt inte bara runt Mälaren utan också utanför Sveriges gränser.

En klassisk bild från Bolinder-Munktell Foto: Företagens Arkiv i Sörmland

Det är viktigt att berätta den här historien. Det är inte bara en psykologisk övning för att förstå vilka vi är och var vi lever, en slags respekt för historien. Nej, huvudskälet är att om vi på djupet förstår vår historia, var vi kommer ifrån och varför Eskilstuna är det det är så har vi lättare att orientera oss i dagens samhälle. Ett samhälle som blir allt komplexare och allt svårare att både förstå och leva i. Ett samhälle som tenderar att gå på turbofart, som hyllar det snabba och omedelbara och ger allt mindre utrymme för reflektion och eftertanke.

Ett samhälle som också innehåller ökade sociala-, etniska- och kulturella spänningar och motsättningar måste med nödvändighet också vända sig inåt och bl a söka sin historia, sina rötter. Allt för att skapa förståelse.

Den stolta Fristaden är nu
Den här urkraften som är en del av Eskilstunas historia måste vi förstärka. Det är därför vår vision är ”Den stolta Fristaden”. Det är därför vi säger att vi vågar och vi vill utmana. Inte som en tom till intet förpliktande floskel utan något som vi på djupet tror på. Just därför att det är det som är vår historiska lärdom, vårt historiska arv.

När vi säger att ”till oss kommer man för att lära” så menar vi just det som Rademacher, Schröderstierna och Rinman gjorde. De kom till Eskilstuna för att det fanns en öppenhet, en tolerans för nya idéer.

En kul historisk exposé? Inte alls. Det här är blodigt allvar. Om Eskilstuna ska fortsätta att utvecklas så förutsätter det att vi alla – näringsliv, organisationer, föreningar, enskilda och offentlig sektor – förmår leva visionen.

Jag ställer höga krav på vår egen organisation. Jag skulle vilja se mer av innovation och nytänkande inom skolan, vården och det sociala arbetet. Inom administration, stadsplanering, miljö- och energiarbetet – för att inte prata om kulturens möjligheter. Mer av nya metoder som ligger i front med modern forskning.

Eskilstuna skulle kunna bli den första kommunen i landet där såväl näringslivet som offentlig sektor arbetar systemtiskt och medvetet med innovationer, mer av kvalitets- och processtänkande. Allt i Fristadens anda.

Men det förutsätter att vi börjar med oss själva. Öppnar upp våra egna revir och begränsningar. Börjar betrakta omgivningen ”som god”. Att den andre har en ”god intention” och inte som en konkurrent eller någon som skall bekämpas. Det goda samtalet, det goda mötet.

Det förutsätter också ett ledar- och chefsskap som är tryggt och tydligt men samtidigt tillåtande. Jag vill se chefer som ställer krav på medarbetarna, som säkrar att vi drar organisationen åt samma håll men som också ger handlingsutrymme för att skapa ett kreativt och innovativt medarbetarskap, ansvarsfulla arbetslag. Ansvarsfulla och mogna chefer och medarbetare. Mindre av ”vi och dom” och mer tillsammans. Mer av ”dom borde” till ”jag vill………”.

Utbildningens betydelse för Eskilstuna
Jag hoppas att läsaren också noterade att Rademacher, Schröderstierna och Rinman valde Eskilstuna därför att det fanns välutbildad arbetskraft. Jag tror att det är den starkaste historiska lärdomen. Och jag menar att det också är Eskilstunas största framtida utmaning.

Om Eskilstuna ska utvecklas så måste vi höja utbildningsnivån. Det duger inte att vara medelkommun. Vi ska först upp till topp 100 och på sikt bli topp 10 i Sverige när det gäller våra elevers kunskapsresultat.

Det får skolan sköta, det angår inte mig – tänker den kritiske läsaren. Skolan har ett mycket stort ansvar. Inte tutalt om det. Men det här måste vi göra tillsammans. Vi föräldrar, far- och morföräldrar har ett oerhört stort ansvar. Om vi så bara kunde växla 10% av allt skjutsande till olika aktiviteter, om vi så bara kunde växla ytterligare några procent av våra barns tid vid datorerna till att istället sitta ner vid köksbordet och förhöra engelska glosor, mattetal, öva svenska språket för våra invandrarelever – ja, då skulle Eskilstuna utvecklas explosionsartat.

Så enkelt och så svårt är det. Vi vuxna har aldrig haft en viktigare uppgift. Och en kommun har aldrig haft en viktigare uppgift. Det är det vår vision handlar om. Och det var det våra industriella förfäder och mödrar insåg.

Ha en bra vecka !

Annonser

Responses

  1. Hej Pär!

    Du börjar väl snart tröttna på mig som kommentator, men du får skylla dig själv – fortsätt med att presentera vitaliserande krönika efter krönika, och du får en sådan som jag att nappa på kroken…!

    ”Jag hoppas att läsaren också noterade att Rademacher, Schröderstierna och Rinman valde Eskilstuna därför att det fanns välutbildad arbetskraft.”

    Där har du tyvärr fel. Åtminstone de första hade stora svårigheter med att få hit kunnigt folk. Och några orts-yrkes-dito fanns inte alls från början – blott Rekarnebönder, vilka väl var nog så dugliga inom sin sektor, och till nöds husbehovs-smeder, vilket inte räckte så långt i Fristaden Carl Gustavs stads vision. Det tog flera hundra år att få igång järnmanufakturen här på orten, det är nog ett oomkullrunkeligt faktum, hur gärna man än vill skönskriva historien till att passa ens egna syften.

    Så, vad är Eskilstunas själ? Jag skulle vilja säga att många krafter har verkat för att av-själisera denna ort, gång på gång (och alltid mot bättre vetande) – men helt och hållet har man inte lyckats med det projektet. Här finns fortfarande fragment av en själ kvar, åtminstone här och var.

    Lättare inser man kanske vad jag menar med blicken vänd mot Torshälla? Där finns en än starkare själ, som inte ens lät sig utrotas med fällningen av Bellmanspilen.

    Torshälla befolkas idag av en mycket divergent blandning människor, vilka alla troligen har det gemensamt, att de finner en fristad i själva miljön. I Torshälla finner du socialfall, kåkfarare (i fasen ”hemma”), knarkare, vanliga Svenssons, industriidkare, multinationella yrkesidkare, de som har ”lyckats” och kan leva på lagrarna. You name’m.

    Det du. Där har du nånting seriöst att ta tag i.

    Hälsningar Mats

  2. Hej Mats!
    Det är bara kul att du är ”på”.

    Jag kollade faktiskt mina källor innan jag vågade skriva att de kom till Eskilstuna för att det fanns utbildad arbetskraft.

    Att Karl X valde Eskilstuna handlade bl a om vår fina smidestradition. Men du kan ha rätt att det inte var helt enkelt att hitta ”färdiga” smeder. Jag vet att Fredrik Lindström har beskrivit det där.

    Vad gäller Schrödestierna så hämtade jag infon från vår webb-sida som hänvisar till sådana auktoriteter som Bror-Erik Ohlsson, Ulf Magnusson och Knut Hellberg.

    Ha det bra

    Pär E

  3. Rademacher kom ju från Livland och tog med sig folk därifrån. För övrigt rekryterades tyskar. Detta återspeglas i företeelsen av en tysk församling i Eskilstuna vid den tiden.

    Att fristaden förlades till Eskilstuna berodde främst på tillgången på vattenkraft och skog för det nödvändiga kolet, samt platsens gynnsamma läge transportmässigt och i förhållande till Bergslagen. Men att orten redan var etablerad i järnmanufakturhänseende hade säkert också viss betydelse.

    Tillgången på duglig arbetskraft var däremot ingen viktig faktor för Fristadens uppkomst. Dels var den befintliga arbetsstammen tämligen blygsam i mantal räknat, dels rekryterades merparten från två andra bruksorter: Vira och Vedevåg.

    Och gevärsfaktoriet innebar en överflyttning av faktoriet i Söderhamn med dess personal till Eskilstuna i början av 1800-talet.

    Inte förrän efter skråväsendets avskaffande vid 1800-talets mitt, satte industrialiseringen fart, således vid pass 200 år efter Rademachers ankomst till staden.

    (Källa: Ohlsson, Ericsson & Magnusson, 2001-02.)

    M

  4. Om jag vore direktör skulle jag……se till att träden vid gaveln på sporthallen togs bort så vi slapp den oerhörda stank som fågelspillningen medför.Och…se till att det blev fria parkeringmöjligheter till Munktellarenan om möjligt. Tycker direktören gör mycket annat bra för kommunen! Bra jobbat Pär.

  5. Hej Lars!
    Tack för synpunkterna. Kommundirektören har en hel del att säga till om men kanske inte inflytande i alla frågor. Jag lovar att skicka dina synpunkter vidare till Stadsbyggnadsförvaltningen.

    Ha det
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: