Skrivet av: Pär Eriksson | april 4, 2010

Om en ny typ av människa, självförtroende och självkänsla och vikten av att förstå skillnaden

Redan på 1960-talet formulerades tankar om att vi var på väg att få en ny typ av människa, en ny typ av personlighet. I takt med att jordbrukssamhällets värderingar och förhållningsätt minskade i betydelse och industrisamhället än tydligare tog plats i kulturen och politiken så skedde också en psykologisk resa i våra inre.

Filosofen Herbert Marcuse var en sådan tänkare och han följdes av fler som gick i samma riktning. På 1970-talet skrev historikern Christopher Lasch den då uppmärksammade boken ”Den narcissistiska kulturen” som menade att vi är på väg att få en självupptagen människotyp som hela tiden söker uppskattning och bekräftelse och har allt svårare att möta kritik och motgångar.

På 1980-talet skev den tyske sociologen Thomas Ziehe boken ”Ny ungdom” som delvis byggde på samma tema. Vi var på väg att få en ny typ av människa vars karaktär vi först kunde skönja hos de unga – självupptagenhet och behov av ständig uppskattning.

Så här 40-50 år senare så kan vi naturligtvis vara kritiska mot dessa 1960- och 70-talens tänkare och filosofer men frågan är om de inte var något på spåren. Deras förtjänster var att de inte bara beskrev det nya samhällets framväxt i ekonomiska och samhälleliga termer utan de gav också en bild av att vi människor förändrades inuti oss själva. En ny typ av psykologisk människa växte fram.

Självförtroende och självkänsla
Jag tänker på det här när jag läser om den äldre kvinnan som misshandlades så allvarligt på en parkeringsplats i Landskrona, därför att hennes make tutade på en ung bilist, att hon senare avled.

Oaktat vem den skyldige är så är en berättigad fråga hur det kommer sig att människor bär på en sådan frustration, en sådan lättkränkthet att man är redo att misshandla en okänd på grund av en vardaglig händelse.

Jag har inget enkelt svar men jag undrar om inte vi håller på att få en generation av människor med stora självförtroenden och låga självkänslor.

Låt oss stanna upp där för en stund. Ofta blandar vi ihop dessa psykologiska begrepp och vi efterstävar att vi själva och våra barn ska få stort självförtroende. Jag menar att om vi ska uppmuntra stora självförtroenden så måste det ske samtidigt som vi eftersträvar höga självkänslor.

Självförtroende handlar om prestation. Vår förmåga att klara av saker och ting, att känna oss säkra på det vi ska göra. Självkänsla handlar om mitt eget värde, oavsett vad andra säger och tycker. Självkänsla handlar just om känslan för mig själv, mina grundläggande värderingar, mina insikter om mig själv – kort sagt makten över mitt eget liv.

Enklare uttryckt – självförtroende får jag i spelet mot andra, i hur jag ser och värderar mig själv i andras ögon. Självkänsla handlar om mitt inre liv, min egen bild över vem jag är och vad jag står för.

Jag tycker mig se en utveckling över tid där allt för många vuxna har uppblåsta självförtroenden samtidigt som vi bär på en låg grad av självkänsla. De tar sig t ex i uttryck av krav på ensidig respekt eller just lättkränkthet. I Landskrona tog det sig  i uttryck i sin allra extremaste form – den unge klarar inte ens av ett  vardagligt stressmoment att någon tutar på mig. Scenen blir allt tydligare – nävarna ger starkt självförtroende, den djäveln som tutade ska få stryk.

Självkänslan däremot – den egna tryggheten, jag är en bra människa trots att någon tutar på mig – är så låg att den inte blir den där inre rösten som kan vägleda mig. En skyddsbarriär som hindrar mig att gå från tanke till handling.

Nätet börjar allt mer fyllas av lättkränkta, stora uppblåsta egon som hatar och kritiserar. Stora självförtroenden där orden växer i takt med mobbingen men som i bästa fall aldrig skulle utttryckas i en dialog mellan fyra ögon.

Ansvarsfulla vuxna
Har det här med oss att göra? Ja, jag tror det. I det lilla, i det vardagliga så måste vi reflektera över hur vi lever, hur vi agerar i familjen eller på jobbet. Hur kan jag växa som människa och leva min fulla potential? Under mina år så har jag mött för många vuxna, föräldrar, anhöriga, chefer och medarbetare som är just lättkränkta. Ett förfluget ord, en mening eller ett beslut som går mig emot leder till lättkränkthet och uppblåsta grandiosa självbilder.

Jag skriver inte så för att kritisera. Jag tror att vi till och från alla agerar och bär på dessa psykologiska gåtor. Jag själv är inget undantag. Vi är alla uppvuxna i en samhällsatmosfär som definerar sig individuellt och allt mer narcissistiskt. Altruism – dvs att agera utan personlig vinning – helhet, långa tidsperspektiv, civilkurage, ideellt engagemang, dygder blir främmande ord i ett samhälle som hyllar hedonism och här-och-nu-perspektiv.

Vi står inför oerhört stora utmaningar de närmaste decennierna. Världen är under omstöpning, utvecklingen går med en rasande fart och miljoner människor tar sig ur ren fattigdom. Energi- och klimatfrågan kräver nya revolutionerade lösningar. Etniska-, sociala- och religiösa spänningar tenderar att eskalera. Världen och människan har aldrig haft så stora utmaningar och samtidigt aldrig så stora möjligheter.

Alla som arbetar med barn och ungdomar har ett mycket stort ansvar för att föra det här samtalet. För att inte prata om alla vi föräldrar, far- och morföräldrar – vår roll har kanske aldrig varit viktigare. Men det arbetetet börjar med oss själva – att bli ännu tydligare mogna ansvarsfulla vuxna. Det börjar med en vilja att söka den goda intentionen hos den andre. Att se saker och ting i ett större sammanhang. Och det är precis i det perspektivet vi ska se resonemanget om självförtroende och självkänsla.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Hej Pär!

    Jag tror att både du och jag anser att det var rättssäkrare rent generellt på exempelvis 70-talet än vad det har blivit idag.

    Vissa samhällssystem har hög kriminalitet; andra kan till och med ha noll kriminalitet. Kan det vara så?

    Av en slump, när jag i går via nätet försökte sätta mig in i psykopatens natur, hamnade jag i en intervju med seriemördaren Richard Kuklinski. Den var givande så tillvida att jag fick klart för mig (nästan iaf) att Kuklinski bör ha varit ett offer för omständigheterna.

    Annars har ju psykologitrenden varit den i nutid, att vi – från 70-talets helt empiriska brottslingar – kommit att tillskriva individen allt fler genetiska egenskaper. Psykopati handlar idag om ett överskott av vit hjärnsubstans – säkert identifierbart med magnetscanning av hjärnan.

    Men Kuklinski gav bilden av sin egen utveckling så, att han från början fick stryk – hemma, i skolan, av kompisar, av gäng på gatan; överallt. Till slut nådde han en gräns, där han insåg att det var mycket bättre att slå än att bli slagen. Och på den vägen vart det.

    Den genetiska bristen på empati kan dana en seriemördare, sägs det ofta idag. Men Kuklinski kanske utvecklade brist på empati – i takt med att han växte in i sin hårda verklighet? I intervjun visade han ändå empati för sin fru och sina barn.

    Eller också kan det vara så, att vissa samhällssystem kanske inte väcker seriemördaren till liv hos de individer som är begåvade med ett överskott av vit hjärnsubstans? Kanske finns till och med hypotetiska samhällssystem, där dessa förtappade individer kan känna sig motiverade att jobba helt och hållet i det godas tjänst?

    Hälsningar Mats

  2. Hej Mats!
    Jag tror att du har rätt att olika samhällssystem, kultur, tradition, historia etc skapar ”sina” människor. Och det var nog det såväl Marcuse som Lasch och Ziehe menade.

    Intressant är att ny forskning om människans och kulturens utveckling pekar på att människan i grunden är samarbetsinriktad. I SVT började i går en serie med författaren Lasse Berg som är värd att ses. Hans bok ”Gryning över Kalahari” är läsvärd.

    Ha det
    Pär E

    • Pär!

      Bör egentligen inte svara – en kommentar hör till anständigheten, inte mera – men detta är mycket inspirerande, så jag tar tillfället i akt att inge ännu en kommentar – hoppas att du inte misstycker…?!

      Lasse Berg vet nog inte hur sant han talar för sin evolutionsteori. Visst är allting så, som han säger. Vad som bara antyds på slutet av hans program är den framtid som kan vara människans troliga – storstadens. Och där kommer de ursprungliga egenskaperna ånyo till sin rätt. Ödmjukhet inför medmänniskan hör där till det elementära. Ett slags böjenhet inför ödet (det, människan ej rår på) likaså. ”Vi är alla slavar under vårt öde” är där koncensus. Så kan vi läsa mentaliteten idag i Stockholm. Och i London och New York i ännu högre grad.

      Så på sätt och vis går vi kanske mot slavsamhället åter – vårt ursprungstillstånd. Detta slavsamhälle, som efter klimatkrisen i Sahara omformades av egyptierna och gjordes något av. Togs över av greker och romare, för att sedan – av humanitära skäl – avskaffas.

      Slav, klanmedlem eller handelsman – de tre möjliga alternativen för den sociala människan alltsedan dess. Ett framfunnet fjärde alternativ skulle kunna föra mänskligheten än en gång framåt, på en ny utvecklingsnivå.

      M


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: