Skrivet av: Pär Eriksson | mars 28, 2010

Om dygder, indianska treuddar och vikten av att öva på att vara god

Jag tror att alla som såg förra veckans Uppdrag Granskning berördes. Ni har säkert fångat händelserna i det norrlandska samhället Bjäsbo utanför Örnsköldsvik. En flicka blir våldtagen på en skoltoalett av en jämnårig pojke. SVT lägger pussel och intervjuar elever, föräldrar, skolpersonal och representanter för kyrkan och fram träder en bild där ett helt samhälle vänt sig mot flickan och tagit parti för pojken. Detta understött av en osmaklig  nätmobbning mot flickan.

Det handlar om oss vuxna
Det känns i hjärtat att se programmet och såren tenderar att bli djupare när jag förstår att det inte handlar om Bjäsbo utan det handlar om oss vuxna. Det handlar om en vuxenvärld som fullständigt har kapitulerat. En vuxenvärld som så totalt svikit sitt ansvar inte bara mot flickan utan också mot den här pojken.

Jag skriver medvetet ”vi” och ”vuxenvärlden” därför att jag vägrar tro att det här är en enskild händelse i ett norrländskt samhället. Det hade lika väl kunnat vara på en annan ort, i ett annat samhälle.

I den meningen kanske den här händelsen i bästa fall kan leda till något gott därför att den borde få oss alla – skola, föräldrar, familjer, kyrka och ett samhälle att reflektera över hur vi återerövrar något som har gått förlorat – civilkurage. Kurage att reagera när någon agerar brottsligt, oetiskt eller okamratligt. Inte blunda, inte sälla sig till majoriteten av röster som fördömer, hånar eller fryser ut

Jag vet att det här är enkelt att skriva men svårare att leva efter. Vem vill bli utfrusen på en skola, en arbetsplats eller i ett samhälle? Men vem vill vara en liten lort, som storebror Jonatan så träffsäkert beskriver det för sin lillebror Skorpan i Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”.

En liten lort blir vi när vi inte är oss själva. När vi vägrar stå upp mot eller blundar för orättvisor, kränkningar och oetiska handlingar. Och då tänker inte jag bara på stora och svåra frågor som rasism, våldtäkter, våld eller kriminalitet utan också på hur vi agerar i det lilla mot varandra – i vardagen.

I en värld som tenderar att bli allt mer konfliktfylld, fullt av spänningar mellan individer och grupper av människor, en värld som allt mer kategoriserar människor efter etnisk och kulturell bakgrund – i den världen är det än viktigare med människor som samtalar, lyssnar, överbrygger och ytterst är goda.

Tyvärr har en del av nätet utvecklats till rena mobbningarenorna istället för att understödja samtalet. Vi ser det i de här händelserna men vi ser det också lokalt i våra egna tidningar.

Den indianska treudden
Det finns en lärorik indiansk berättelse som beskriver det som att vi inne i våra hjärtan bär en spetsig och sylvass treudd. Varje gång vi agerar okamratligt och oetiskt så rör sig treudden ett varv. Det smärtar, det gör ont i hjärtat rent bokstavligt. Vi får ångest och känner ånger.

Om den här treudden får röra sig tillräckligt mycket så gröps hjärtat ur och till slut så snurrar treudden fritt. Vi känner ingen ångest, ingen oro eller ånger. Vi blir i ordets rätta mening omänskliga. Vi lämnar en del av det som är vår natur – känslan, empatin för våra medmänniskor.

Det kan tyckas omodernt att prata om dygder 2010. Det låter som en svunnen tid. Men jag tror tvärtom att vi måste återupprätta ett antal dygder eller rättesnören i våra liv. Och kanske det är det som är vårt viktigaste ansvar som vuxna – som föräldrar, far- och morföräldrar, idrotts- och föreningsledare, lärare och fritidsledare – att axla det som är varje generations moraliska ansvar; kuraget att stå för något som de unga kan se upp till och ta efter. Eller för att prata klartext – att bli mogna vuxna.

Kanske man måste vara 58 år för att få skriva det men vi har för många vilsna vuxna som låtit de unga gå själva i tron att det är utvecklande. I vår iver om delaktighet och barnperspektiv har vi förväxlat det med att vi ska vara återhållsamma med våra egna livserfarenheter. Att vara ung innebär att vara framåt, kritisk och fånga det nya men att vara ung innebär också att sakna livserfarenhet och mognad. Det är där vi vuxna kommer in. Inte bara som ”curlingföräldrar” och bilskjutsare utan som kärleksfulla kravställare och fostrare.

Vikten av livsvägledare
Jag har mött hundratals socialt vingklippta ungdomar genom mitt yrkesliv. Unga människor som dött för tidigt, unga killar som dött i överdoser och varit med om dödsolyckor i trafiken som en följd av missbruk. Jag har mött unga tjejer som blivit prostituterade, slagna och våldtagna.

Men jag har också mött hundratals ungdomar som återerövrat sina liv och idag har arbete och familj. Och de har samma berättelse – det fanns en vuxen som blev deras livlina och livsvägledare. Den vuxna i brist på en närvarande mamma och pappa var oftast en lärare, en fritidsledare, en mormor eller farfar, en fotbolls- eller gymnastiktränare. Och det som förenade alla dessa var att de stod för något, de upplevdes som jobbiga men de stod för ett kärleksfullt motstånd och någon man kunde lita på. Och viktigast – de stod för ett rättvisepatos och hade kurage och mod. De bar på några klassiska dygder som hjälpsamhet, vänlighet, ärlighet, återhålllsamhet och hade förmågan att söka den goda intentionen.

Vikten av att öva på att vara god
Jag hade tillfälle att under mina år i Västerås möta pedagogen Olle Åhs från Mälardalens Högskola. Olle har skrivit en rad böcker om pedagogik och uppfostran. Han menade att det går att öva på att bli ”god” och det är bl a det som skolan måste ägna sig åt. Den kritiske läsaren kanske anar en gammeldags och auktoritär syn på skolan bakom Olles resonemang men långt därifrån. Hans tes var snarare att det krävdes en ny typ av mogenhet i en turbulent värld där vi vuxna måste ta ställning, vi måste ta ett steg fram, vi måste leva budskapet.

Och kanske kan vi likt Olle Åhs hämta inspiration från Konfucius ord ca 500 f kr;

Om det råder rättfärdighet i hjärtat
kommer det att finnas skönhet i karaktären.
Om det finns skönhet i karaktären
kommer det att råda harmoni i hemmet.
Om det finns harmoni i hemmet
kommer det att råda ordning i folket.
Om det råder ordning i folket
kommer det att råda fred i världen.

Tänk om Eskilstuna kunde bli den första moderna staden på 2010-talet som tog Konfucius på allvar. I skolan, på arbetsplatser, vid köksbordet och i omklädningsrummet. Det kräver i sig mogna och ansvarstagande föräldrar, lärare, fritidsledare, socialarbetare, politiker och chefer. En sådan stad, sådana arbetsplatser karaktäriseras av vuxna som identifierar sig inte bara som stridbara och kravställare på andra utan också som aktiva och engagerade medspelare. Som medborgare.

Det var det de glömde bort i en liten ort utanför Örnsköldsvik.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: