Skrivet av: Pär Eriksson | mars 21, 2010

Om TV-talanger, bildning och vikten av att vi återerövrar våra egna livsdrömmar

Jag undgår inte att bli berörd av alla dessa TV-program som försöker vaska fram talanger. Jag må vara fångad av en TV-trend men det slår mig att jag gillar program som Idol – nu under våren visas t ex den amerikanska versionen.

I helgen startade en serie där vi tittare tillsammans med en jury skall försöka hitta den kvinnliga rollen till Shakespeares klassiska verk ”Romeo och Julia. Den här gången är det extra krävande. Den blivande Julia skall kunna dansa, sjunga och spela teater.

En sak som slår mig är vilka duktiga ungdomar det finns men kanske det viktigaste – och det är det som berör mig – är vilka starka livs- och framtidsdrömmar som bärs i dessa ungdomars hjärtan.

Alla bär på framtidsdrömmar
Jag har under åren haft ynnesten att vara chef för skolan. Under några år hade jag också min arbetsplats på Nybyggeskolan och Önstaskolan i Västerås. Det gav tillfällen till många samtal och resonemang med elever och min favoritfråga var just ”vilka framtidsdrömmar bär du på”. Ibland fick jag inga seriösa svar. Det var som om att ungdomarna inte var vana att någon vuxen ställde den typen av fråga. Men från de flesta kom svaren – bilmekaniker, musiker, snickare, ingenjör, fotbollsspelare, IT-utvecklare………….

Till och från genom åren har jag också mött många nyanlända barn och ungdomar. Flyktingar som gjort sina första månader i sk förberedelseklasser för att introduceras i samhället och i skolan.

Istället för att fråga om vad de varit med om – frågor som också är viktiga – brukade jag fokusera på deras livs- och framtidsdrömmar. Ofta sprack deras ansikten upp i skratt och  glädje och jag fick berättelser på knackig svenska och engelska kombinerat med deras hemspråk. Svaren var liktydiga – ingen ville bli arbetslös, en belastning eller någon som ingen räknade med. Jag mötte Sara  från Irak som ville bli läkare, San från Burma som ville bli pilot, Irna från Ryssland som ville bli tennisspelare, Abbe från Somalia som ville bli polis, Sandra från Balkan som ville bli frisör.

Deras berättelser berörde mig och jag funderade på risken och faran att de här livs- och framtidsdrömmarna någonstans går förlorade. Inte bara för våra invandrarungdomar utan också för Hanna, Robin, Madeleine och Gustav.

Skolan som arena för bildning, glädje och hårt arbete
Den som läst mig regelbundet de senaste åren vet att jag är mån om skolan och utbildningen. Jag har en enkel men lättförståelig tes – skolan är den arena som måste understödja våra barn och ungdomars drömmar. Skolan måste förvandlas från vad det är idag till än mer av ett kunskapens tempel i ordets rätta mening. Skolan måste än mer än idag förmedla lust och glädje samtidigt som den också betonar vikten av hårt och tufft arbete.

För om det är något våra Idol-deltagare och blivande Julia-skådespelare vet så är det att inget kommer gratis. Allt kräver disciplin, övning, våga misslyckas, pröva, träna – igen och igen.

Jag skulle vilja se ett ännu tydligare ledarskap, ännu tydligare pedagoger som dagligen förmedlar den här tron på bildningen och utbildningen. Tron på kunskap som en väg till att just förverkliga sina livsdrömmar. 

Jag skulle vilja se tydligare vuxna, föräldrar, far- och morföräldrar, idrotts- och föreningledare som förmedlar vikten av utbildning, vikten av skolan. Inte i första hand som kravställare utan som medspelare.

Skolan som förberedelse för arbetslivet
Men invänder den kritiske läsaren – skolan skall väl ändå utbilda för arbetslivets och arbetsmarknadens behov. Jo, det är rätt. En sådan röd tråd måste finnas i alla skolsystem. Eskilstuna behöver t ex duktiga ingenjörer, tekniker, maskinoperatörer, hantverkare, IT-programmerare, vård och omsorgspersonal. Men den fåran måste kompletteras med en bredare syn på utbildningen.

Skolans uppdrag är också att utbilda ”bildade” medborgare. Ett samhälle utan historia, humaniora, filosofi, konst och litteratur kommer obevekligen att tappa fart.

Skolan måste hitta balansgången mellan dessa två huvudfåror – utbilda för arbetsmarknadens behov och den enskilde elevens personliga drömmar och längtan.

Talang före bakgrund
En annan sak som slår mig när jag blir fångad av alla dessa TV-program är att det så tydligt är talangen som står i fokus. Juryn frågar sällan eller aldrig om dessa deltagares sociala, etniska eller religiösa bakgrund. Det är som att det är ointressant. Det är sången, musiken, framträdandet – talangen som står i centrum.

Jag vet inte varför det gnager i mig. Jag tycker mig genom åren mött en offentlig sektor i världsklass men också en  förskola, en skola, fritidsgårdar, en socialtjänst som så ensidigt är intresserad av varifrån individen kommer och mindre vart den är på väg. Jag förstår de bakomliggande drivkrafterna till det. Jag är själv uppfostrad och utbildad i den traditionen.

Och samtidigt så tror jag att det är dags att utmana den ensidiga logiken. Jag har sett för mycket att kategorisering, uppdelning, förutfattade meningar och stigmatisering som sociologerna skulle kalla det, genom åren. Och sällan har det gynnat de som vi säger oss värna om.

En av Eskilstunas viktigaste framtidsfrågor
Utildningen är en av Eskilstunas viktigaste framtidsfrågor. Jag har intrycket att det finns en bred politisk samstämmighet kring det. Jag vet också att det finns så många bra lärare, skolpersonal, skolledare, socialarbetare, fritidspedagoger, psykologer, kuratorer, studie- och yrkesvägledare och fritidsledare som längtar efter att få bidra till den här utvecklingen. Jag vet att det finns så många föräldrar och vuxna som vill inte bara sina barns bästa utan också ser vår stads utveckling. Förståelsen för att vi behöver förändra, lägga ner, slå ihop och utveckla skolan.

Så många unga människor det finns i Eskilstuna som längtar efter att få sina livs- och framtidsdrömmar bekräftade och prövade. Så många unga människor det finns som längtar efter just ditt engagemang och kanske det en gång i tiden var just din framtidsdröm – att bli den där livsvägledaren som tog ditt och andra barn och ungdomars drömmar på allvar. Och kanske vi någonstans på vägen tappade bort vad vi höll på med. Det kanke låter storvulet men det är dags att vi återerövrar våra egna drömmar.

Det är bara tillsammans vi kan gå – elever, föräldrar, politiker, lärare och skolpersonal, närings- och föreningsliv. Alltid tillsammans för Eskilstunas bästa.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Hej
    Jag gläder mig åt ditt intresse för eleverna här i Eskilstuna. Jag tänkte göra lite reklam för premiären på musikalen FAME som vi sätter upp på S:t Eskil i år. Speciellt i år är ju att vi har alla de estetiska inriktningarna i årskurs 3. Det här skapar en mer komplett musikal än tidigare år.
    Jag älskar att arbeta med dansarna på S:t Eskil och hjälpa dem nå ett steg längre mot sinna drömmar, men det som gläder mig mest är att utbildningen ger högskolebehörighet så att alla kan gå här även om dröm nr 1 är att plugga vidare till något annat än dansyrken. Vi på dans hoppas kunna finnas kvar även i den nya gymnasieskolan.
    Mvh
    Sofia Blomquist
    Danspedagog S:t Eskils Dansinriktning

    Premiär FAME fred 16 april
    övriga speldagar 18, 24 och 25 april

  2. Hej Sofia!
    Tack för ditt mail och bra att du gör reklam för det ni håller på med på St Eskil. Det här är väl ett konkret exempel på hur skolorna kan understödja livsdrömmarna.

    Jag var faktiskt själv en Djurgårdsskole- och St Eskilelev som gjorde lite trevande teaterförsök. Men det var några år sedan………………..

    Jag ska försöka komma och se er.

    Ha det
    Pär E

  3. Ja, vem minns inte Cid Eliasson och teatern i aulan på Djurgårdsskolan. Cid vågade ta ställning öppet politiskt, vilket vi beundrade.
    Se’n Pär, minns jag ”Påskbjörken” eller var det ”Julbjörken” i matsalen.
    Skolan bjöd på utmaningar.

    Hälsningar från Östersund och Roland

  4. Hej Roland!

    Det är ju en rysare att jobba i sin barndomstad. Allt går att kolla upp och du har rätt jag hade rollen som ”julbjörk” och troll i Djurgårdsskolans matsal.

    Kul att du nämner Sid Eliasson – han var ju en av de unga lärarna som utmanade oss. Jag var på besök på Djugårdskolan i höstas och rektorn visade mig en kort på lärarkåren från 1966-68. Det var ett gäng mods och jag som tyckte att det var ett gäng gubbar och tanter.

    Hoppas att allt är väl Roland och hör av dig när du är i Eskilstuna nästa gång.

    Ha det

    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: