Skrivet av: Pär Eriksson | mars 14, 2010

Om Italien, föreningsliv och vikten av att bygga moderna samhällen

Förra helgen så gick den sk Eskilsgalan av stapeln. Sex Eskilstunabor uppmärksammades för goda insatser för sin stad. En av dem var Margareta Olsson. Jag känner inte Margareta men blir berörd av hennes berättelse. Idag är hon som pensionär engagerad i Röda Korsets verksamhet men genom åren har hon varit aktiv i Triangelns IK, Hem och skola, föräldraråd och också fackligt aktiv. Och jag har säkert glömt ytterligare några engagemang.

Jag hoppas att Margareta inte är slutet på en epok – dvs en tid då människor oegennyttigt väljer att viga sin fritid till att engagera sig i breda samhälleliga frågor.

Det offentliga och det civila
Ett modernt samhälle kräver en grundstruktur. Som medborgare måste vi känna att det finns något att luta oss mot. En fungerande välfärd, en skola och en sjukvård, ett polis och rättsväsende, en infrastruktur med vägar och kommunikationer – kort sagt en demokrati som säkrar samhällets funktioner.

Men utöver det så måste ett modernt samhälle bygga på var och ens engagemang. Det finns inte någon stat eller ens en kommun som kan ordna och fixa i alla frågor. Ansvaret är ditt och mitt. Och just därför är det civila samhällets kraft så centralt. Tusentals människor som oavlönat engagerar sig i idrottsföreningar, samfälligheter, bostadsrättsföreningar, körer, politiska partier, intresseorganisationer, kyrkor, föräldraråd och anhörigföreningar.

Föreningen Varma Fakta i Skiftinge vinner Miljöpris 2006

Därför att – och här är min poäng – en kommun eller ett landsting eller en statlig myndighet kan aldrig ersätta det idella i en viktig mening; känslan, värmen och det livslånga engagemanget.

Det personliga engagemanget
Och jag pratar inte bara om organiserad föreningsverksamhet utan jag pratar om ditt och mitt personliga engagemang. Min mamma är ett bra exempel. Hon har genom åren besökt ett antal av sina vänninor under deras sista tid inom äldreomsorgen. Och hur duktiga vi än är inom vård och omsorgen, hur gott eller ont om resurser vi än har, hur välutbildade våra läkare, våra sjuksköterskor och undersköterskor än är så kan de inte ersätta de besök och den känsla och den livslånga kamratskap som min mammas och hennes vänninors möte innebär.

Ibland läser jag i olika rapporter och i debattinlägg att kommunen och landstingen skall vara nöjda med att det finns anhöriga och vänner som ”tar hand om de sina” för då sparar de pengar. Så cyniskt och så korttänkt. Som om det ideella engagemanget var en ersättning för de professionellas ansvar. Som om det var en uppoffring för en vän, en livskamrat, en make eller maka, en son eller dotter att besöka den man delat livet eller vänskapen med. Så omodernt tänkt.

Fler föreningar – bättre ekonomisk utveckling
Det ideella engagemanget har också en annan dimension. Robert Putnam heter en amerikansk forskare som i sina böcker lyft upp vikten av det civila samhällets betydelse för att stärka demokratin. I en av sina böcker ”Den fungerande demokratin” jämför Putnam norra  och södra Italien. En tes som han driver och tycker sig ha vetenskapligt stöd för är att det ekonomiskt blomstrande norr skiljer sig från det södras mer fattiga och outvecklade ekonomi bl a i antalet föreningar och graden av civilt engagemang. Medan norr är fyllt av föreningar och organisationer och civil kraft så saknar de södra delarna den traditionen.

Putnam menar att en hög andel föreningar skapar tillit, det ökar det politiska och sociala engagemanget i ett samhälle och det skapar insikt och förståelse för samhällets organisering  och komplexitet och det lär oss människor att lyssna och göra överväganden för helheten.

Putnams idéer går naturligtvis att ifrågasätta. Men min erfarenhet i allt arbete jag varit delaktig i , bla i sk miljonområden i Örebro och Västerås – är på samma tema. Många och kraftfulla föreningar i ett bostadsområde, i ett kvarter eller en stad skapar bättre sammanhållning och en ”övning” i demokrati.

En modern stad
Har det här med oss att göra? Ja, jag tror det. Jag tror att Eskilstuna än mer skulle kunna bli den där moderna staden på 2010-talet som förstår vikten av en stark och professionell offentlig sektor som kombineras med ett starkt civilt engagemang. Det är dags att på djupet släppa idén om att det är någon annan som är ansvarig för mitt liv. Det är vi tillsammans.

Och just därför är Margareta Olsson en bra representant för det nya i det gamla. För att engagera sig och att det finns något som heter oegennytta är en gammal historisk idé som burit i tusentals år men som kanske fått sig en törn i ett tufft och turbulent samhälle där även en kommun är något anonymt och synonymt med ”dom” istället för vi.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Och just i Italien lär ju inte en enda offentliganställd vara det mer än på halvtid – resten är – och förutsätts vara – ideellt arbete. Det kan nog vara en bra modell att ta efter, tror också jag.

  2. Jag har med stort intresse tagit del av det du bl.a. skrivit om forskarna Emmy Werner och Antonovsky. Kanske är det så att vi i Eskilstuna på senare år vågat ha ett salutogent perspektiv på de kommunala verksamheterna utan att veta om det. Min tanke är att vi behöver skapa bättre medvetenhet kring begrepp som empowerment, känsla av sammanhang, delaktighet, förutsägbarhet, skyddsfaktorer etc. Och – vi ska använda begreppen när vi skriver och talar!
    Det är oerhört spännande att byta perspektiv och omformulera frågeställningarna? Vad behöver finnas i kommunen för att främja barns psykiska hälsa? Vilka skyddsfaktorer ska vi bygga runt en barngrupp, ett barn? Civilt engagemang bygger på idén om empowerment och tron på människors resurser. Att definiera sammanhanget för varje kommunal fråga är en framgångsfaktor.
    Många hälsofrämjande frön är sådda inom t ex socialtjänst och skola. Nu har vi fått en kommundirektör som aktivt kommer att vattna och odla det salutogena perspektivet eller hur?

  3. Hej Anita!
    Tack för dina rader. Det låter som att vi delar idén om att se till det friska, till det som fungerar.

    Även om jag varit chef och direktör i många år så har jag mitt rotsystem i arbetet med socialt vingklippta ungdomar och familjer. Det är också där jag fått lära mig att känslan av sammanhang och förmågan till att se till det som fungerar är avgörande för att nå förändring.

    Jag lovar att dra mitt strå till stacken och det är också därför jag håller igång det här skrivandet år efter år.

    Jag önskar dig allt gott, Anita.

    Ha det
    Pär E

  4. Hej Pär!
    Intressant artikel! Även jag brinner för det ideella och det salutogena förhållningssättet både privat och proffesionellt.
    Jag ville bara tipsa om en bok som vi precis har givit ut som behandlar detta nämligen:
    Salutogent ledarskap – För hälsosam framgång av Anders Hanson. Om du vill läsa mer om den så kan du gå in på följande länk:
    http://www.halsopromotiongruppen.se/litteratur/salutogentledarskap
    Mvh
    Staffan Wåhleman
    Svenska Hälsopromotiongruppen


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: