Skrivet av: Pär Eriksson | februari 28, 2010

Om snöskottning , civila samhället och vikten av att ta ansvar för en stad

Det är många som med rätta vill prata snöröjning med mig i dessa tider. För någon vecka sedan träffade jag en +85-årig kvinna som berättade att det på grund av snön till och från i vinter varit svårt att gå den vanliga vägen. En snöhög hade bildats mellan gården där hon bor och trottoaren. Som den tuffa tant hon var så tyckte hon att ”karlarna i huset” kunde gå ut och skotta bort den där förargliga snöhögen som plogbilen skapat men svaret hon fick från ”karlarna i huset” var att det var kommunens ansvar.

För något år sedan så bevittnade en av mina vänner hur en busskur slogs sönder mitt på dagen. Mitt framför ögonen på ett tjugotal vuxna. Min kompis stannade och försökte påkalla omgivningens uppmärksamhet inför glasskrossmarodörerna. Ingen stannade. Hon blev själv kvar vid busskuren med ett gäng som hånflinade henne i ansiktet.

Jag skriver inte det här för att kritisera någon. I ett snabbt ögonblick, i en händelse så kan det vara du och jag som är kritiska på kommunens snöröjning och markerar det genom att vägra skotta eller inte vill involvera oss när något brottsligt sker.

Nej, mitt syfte är inte att ge någon något dåligt samvetet utan mer stanna upp och reflektera över vad det är för samhälle vi vill bo i och hur vi väljer att förhålla oss till varandra.

I någon mening så lever vi i de bästa av världar. Vi har de basala grundbehoven som mat, vatten och energiförsörjning tryggade. Något som inte är givet i alla världens länder. Vi har en välfärd och en grundtrygghet, en skola och en sjukvård som förvisso bär på problem men i det stora hela fungerar mycket väl. Allvarliga jordbävningar, stormar och översvämningar tillhör ovanligheten. Jag är tacksam att leva i en sådan del av världen.

Och samtidigt så är min känsla att vi i många frågor överlämnat ansvaret till andra. Och denna andra är många gånger det offentliga systemet. Det är kommunen som ska skotta bort min snöhög, det är socialarbetare, kuratorer och fritidsledare som ska uppfostra ungdomsgäng. I någon mening ska det naturligtvis vara så.

Men utmaningen vi har stavas ansvar, det stavas civilkurage. Jag tror att vi behöver räta på ryggarna, jag tror att vi behöver se oss mer som medborgare och inte bara som ”brukare” eller ”kund” eller någon som alltid ställer krav på någon annan. Eller avkräver någons avgång. Vi behöver bli fler som lämnar läktaren och istället blir medspelare.

Den insikten bygger på att vi behöver känna oss som en del av Eskilstuna. Lite symboliskt – med hopp om att läsaren inte tycker att jag är flummig – det är vår trottoar, vår väg, det är våra ungdomar, det är vår stad.

Det förhållningsättet behöver inte stå i konflikt med att avkräva kvalitet i offentliga tjänster eller att jag ska kräva ”min rätt” eller att kritisera politiker och tjänstemän.

En ny värld växer fram
Samhällsutvecklingen går nu i rasande fart. Världen och världskartan håller på att ritas om. I mycket positiv mening så reser sig många av de sk tredje världens länder och tar nästan 100-åriga språng in i den nya ekonomin. Europa och de traditionella västekonomierna utmanas om jobb och om kunskap.

Den svenska kartan ritas också om i rasande fart. Axel Oxenstiernas länsindelning från 1600-talet med sitt Sörmland, Västmanland och Uppland håller på att bli något annat. Kommunikationer förändrar pendlings- och resandemönster, företag och organisationer tänker inte län eller kommuner, högskolor och universitet skapar nya kunskapsnoder, arbetsmarknaden stavas mer och mer Mälardalen, Västerås och Stockholm för oss i Eskilstuna.

Eskilstuna förändras och vi förändras
De här yttre omvärldsfaktorerna påverkar och förändrar även Eskilstuna. Om vi alltjämt ska vara en stad som känns modern och framåtsyftande så behöver vi behålla allt det goda som finns i vår historia och tradtion och samtidigt behöver vi förändra vårt sätt att tänka, vårt sätt att förhålla oss.

De som läser mig regelbundet vet att jag med en åsnas envishet lyfter behovet av nya branscher och jobb, behovet av att höja utbildningsnivån och utveckla en skola i Sverigeklass, behovet av att välkomna och se de nya Eskilstunabornas talang istället för etnicitet, social- eller religiös bakgrund.

Men – och här är min poäng – den förflyttningen, den modernisering Eskilstuna är inne i – är inte bara en utmaning för politiken, det offentliga samhället eller företagen. Utmaningen handlar om oss alla. Det är vid köksbordet vi kan bidra till att det går bra i skolan för våra barn och barnbarn. Det är inte enkom en fråga för våra skolor. Det är på våra arbetsplatser vi är kreativa och ser möjligheterna till nya tjänster och arbetstillfällen. Det är på fritiden och naturligtvis också i arbetslivet som vi öppnar upp våra hjärtan och välkomnar de som är nya i Eskilstuna.

Kort sagt – om vi ska utveckla Eskilstuna så måste det civila samhället kliva fram och också tillåtas kliva fram. Kyrkor, föreningar och organisationer är extra viktiga. Och vi är viktiga var och en av oss. Jag skulle vilja se ett Eskilstuna där mentaliteten är att vi ska ha en bra och stark offentlig sektor samtidigt som vi som individer tar ett ökat personligt ansvar.

”Någon annan”
Om Eskilstuna ska stå sig i den framtida konkurrensen så behöver vi också rikta blickarna mot oss själva. Inte med automatik utgå ifrån att det alltid är ”någon annans ansvar”. Denna ”någon annan” finns inte.

Min lärdom i livet är att ju mer vi ropar på ”någon annan” ju mer fjärmar vi oss från oss själva. Vårt inre går sönder och vi tappar kontakten med människans allra innersta kärna som stavas empati och humanism. Altrusimen – det oegennyttiga går förlorat. Vi får ett kallt och kyligt samhälle där vi glider i sär. Och utvecklingen förskräcker när vi redan nu kan läsa om nya bostadsområden som stängslas in för att vi ska skydda oss mot varandra.

Var och en för sig. Varje grupp för sig. Så omodernt och så förödande för en stads utveckling.

Hur det gick med snöhögen? Jo då, den gamla tanten gick ut och skottade bort den. Eller som hon sa med lite ironi – ”kommunen behöver inte komma hit…………..”.

Och någon kanske tycker synd om tanten. Inte ska väl en +85 åring behöva……………eller är det tvärtom. Hon fick röra på sig, hon stärkte sin fysik, hon gjorde något gott för sina grannar, hon fick känna sig behövd och hon bidrog utan att veta om det till en veckokrönika.

Eller sparade kommunen pengar? Och om den gjorde det. Är det bra eller dåligt?

Ha en riktigt bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Mycket bra skrivet Pär!
    MVH
    Camilla

  2. Hej Camilla!
    Kul att du uppskattade krönikan. Läste att ni hade haft OS-vecka på Djurgårdskolan. Kul initiativ. Men Norge vann väl inte…………..

    Ha det
    Pär E

    • Min klass som var Norge vann den fina pokalen! Ha en fortsatt bra vecka!
      Camilla

  3. Gillar det du skriver! Utveckling är alltid bra. Motivation att sträva framåt och erhålla en meningsfylld dag. Kan ändå inte låta bli att fundera på vart vår utveckling leder oss. Vilket mål har vår strävan. Har själva utvecklingen tappat sitt syfte på vägen. Vad är det vi utvecklar och varför. Förr i tiden var det väl ingen som ifrågasatte ett extra handtag gällande exempelvis snöskottning, för det fanns inget annat alternativ. Samarbete och kamratskap fanns per automatik. Alla hjälpte till. Nu finns så många hjälpmedel att människans handtag blir överflödig. Med den goda viljan att utveckla och förenkla för samhället i vardagen behövs det inte längre. Det sköts av någon annan. Det började handla om ekonomi på ett helt annat sätt. Idag reagerar folk med olust när de erbjuds ett extra handtag. De vet ej hur de ska kompensera hjälpen om de inte får betala för den med pengar.
    Inte heller törs de be om hjälp heller om de inte kan betala för sig med pengar. Tjänster och gentjänster känns idag som en svunnen tid. Ingen gör något utan att tjäna pengar på det. Många anser nog att samhället inte längre är folket i det utan makthavarna. En utvecklings baksida eller? Är det fel och bakåtsträvande att vara nöjd? Var ska all den kunskap som vi idag matas med och är så viktig föra oss? Vilket mål har vår idag forserande utveckling för mänskligheten?

    MVH
    Jenny W

  4. Hej Jenny!
    Tack för dina tankar. Jag gillar dina funderingar och kanske vi ändå landar i tesen att människan måste känna sammanhang. Då skapas förståelse när vi kan sätta in våra liv i ett större sammanhang. Och kanske det bakåt i historien fanns ett större ”vi” och en kollektiv strävan att det skulle bli bättre. Nu när vi upplever att vi har allt så försvinner också en gemensam vision. Detta samtidigt som världen aldrig stått inför större utmaningar i form av miljön, energin, rika, fattiga, etniska och religiösa motsättningar.

    Tack än en gäng för dina reflektioner.

    Pär E

  5. Pär, du har så rätt i så mycket om hur det borde vara. Men ibland kan jag sakna konkreta förslag och idéer på hur vi kommer dit, förutom köksbordet..
    Att vi har det som vi har det, med tanter som måste klara snöskottningen själva, och säkert annat också, trots sina 85+, och folk utan civilkurage som bara tittar på när busskurar smulas sönder, förutom din vän, är verkligen sorgligt. Hur har det blivit så här, finns det förklaringar? Kanske.
    Den kollektiva anda, med solidaritet och omtanke om varann och det gemensamma, som mera fanns uttalat på 70- och 80-talet har sakta men säkert monterats ned.
    Fackets kollektiva ansvar för löner och andra villkor i arbetslivet har mer eller mindre upphört och i stället lagts ut på enskilda individer som får förhandla och göra upp bäst de kan på enskilda arbetsplatser. Det statliga monopolet upphör inom olika områden och ansvaret för gemensamma intressen såsom t ex järnväg och energiförsörjning har splittrats och avreglerats. Vi upplever f n en situation där individer inte kommer till jobbet eller dit de tänkt resa på grund av att tågtrafiken inte fungerar. SJ och banverket skyller på varann. Var och en får ta ansvar för sina elkostnader och ta på sig att ständigt vara uppdaterad och hela tiden byta elleverantör för att få lägsta dagspris. Pensionen blir mer och mer ett individuellt ansvar, järnkoll på bästa aktie- eller fondkurs, det räcker inte längre att enbart arbeta o s v. Folk har jämt göra och fullt upp – att tänka på sig och sitt.
    Det är möjligt att ett modernt samhälle måste ha denna utveckling, det är möjligt att den i någon mening är bra, att samhället blir mer och mer individualiserat och att människor tar större ansvar för sina liv. Men, i kombination med andra signaler i samhället blir det ytterligare besvärligt.
    Jag tänker då på de människor med civilkurage som faktiskt kliver fram och tar det ansvar du efterlyser, t ex killen som hjälpte kvinnan som höll på och bli ihjälslagen, men som tack för hjälpen fick fängelse för att han använde onödigt mycket våld, eller farbrorn som fick dagsböter för att han örfilat en pojke som inte brydde sig om hans rimliga tillrättavisande, eller företagaren som ertappade pojken som försökte knycka hans flakmoped och som höll kvar honom i sitt garage tills polisen kom, och – åkte dit för frihetsberövande, eller giriga personer i maktposition som roffar åt sig enorma summor av gemensamma tillgångar (Skandia, AMF, Röda Korset m fl) och som dessutom blir mer eller mindre frikända, eller killen som dödades då han tyckte att det var fel att urinera i porten på stan, var det någon som fälldes för det brottet! Eller, jag känner till en kvinna som ringdes in som springvikarie inom vården och som hade civilkurage nog att anmäla en kollega för tjänstefel, telefonen ringer inte längre, eller din vän som, inför alla, fick stå ut med att bli kränkt av flinande ungdomar som förstör för oss alla. Exemplen är många, många fler och påverkar enskilda människor.
    Empati och humanism finns säkert fortfarande hos de flesta medborgare men kan vara tufft att använda i praktiken. Men, att hjälpa en gammal tant med snön torde i alla fall vara fritt från fängelsestraff.
    Detta på tal om snöskottning och annat.
    Gunilla L

  6. Hej Gunilla!
    Tack för dina rader – både eftertänksamt och med lite ironi och spets.
    Syftet med mitt skrivande är att väcka tankar och reflektioner. Jag tror att det just är i samtalet och diskussionen som vi ökar förståelsen för världen och våra liv. Och indirekt i allt det vi gör i våra roller som anställda i en kommun.

    Ha det
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: