Skrivet av: Pär Eriksson | februari 14, 2010

Om ett avgörande möte, tre livsmentorer och den obändliga tron på förändring

Det var i slutet av 1990-talet. Jag hade förmånen att under några år vara chef för den sk dagliga verksamheten för vuxna funktionshindrade. Jag skriver medvetet förmånen därför att jag under dessa år lärde mig oerhört mycket om ledarskap, humanism och om föräldrar och barns livsvillkor.

Ett möte som satte starka avtryck i mig var ett föräldra- och anhörigmöte en vacker majkväll. I pausen mellan diskussionerna så kom det fram ett äldre par i 75-års åldern. De sa kort och avhugget ”de kom och hämtade honom när han var 5 år”. Jag blev lite överrumplad och förstod först inte vad de menade. Vi satte oss och ner och jag fick en mycket stark berättelse om ett 1950- och 1960-tal och om ett samhälle som ville så väl att ett barn med utvecklingsstörning inte skulle bo hemma utan på institution.

Jag såg tårarna komma från det äldre paret, fyllda av känslor som de kanske aldrig fått möjlighet att bearbeta. Idag var deras son en av våra brukare och det var som att de ville tacka mig för den utveckling som skett när han nu hade egen lägenhet i en gruppbostad och ett arbete att gå till i vår verksamhet.

När vi är klara med mötet och håller på att plocka ihop så kommer det fram ett ungt föräldrapar som berättar att de var här för att lyssna på hur verksamheten fungerade, hur medarbetarna och cheferna tänkte och vad de utstrålade. De hade en 21-årig dotter som nu skulle sluta gymnasiesärskolan och de ville åka runt till de olika verksamheterna för att kunna göra ett bra val.

Jag blev så glad – på samma möte, i samma verksamhet, i samma värld så mötte jag två så olika berättelser. Från 1950-talets ”de kom och hämtade honom” till ”vi åker nu runt och gör vårt val”.

Jag återger inte den här berättelsen för att klandra eller misskreditera ett föråldrat samhälle och ett föråldrat synsätt. Inte alls. Det var så långt vi hade kommit då. Det var det som var den kollektivt förhärskande synen på hur man skulle agera mot de funktionshindrade.

Vi har alltjämt en resa att göra. Men jag tror att alla ser den utveckling som skett. Fysiskt- och psykiskt funktionshindrade har tagit sin rättmätiga plats i samhället. Sundby sjukhus är för alltid nedlagt. Institutionen i Strömsholm för utvecklingsstörda är idag bostäder för ridelever.

Kraft föds ur ansvar
Jag tänker på det här mötet när jag läser en artikel i den läsvärda tidningen Föräldrakraft som ges ut av föräldrar till barn med funktionshinder. I januarinumret intervjuas simmaren och föreläsaren David Lega och hans mamma. Jag tror att läsaren vet vem David är – bl a EM- och VM-guldmedaljör otaliga gånger i Paralympics.

I intervjun för de ett samtal om förhållningssätt och hur det är att vara barn och föräldrar och inte ”vara som andra”. Jag slås av den energi som båda utstrålar. Aldrig offer, aldrig ”tycka synd om”, aldrig skuldbeläggning. Det må vara efterhandskonstruktioner när de nu i en vuxen relation kan reflektera om Davids uppväxt men det finns ett oerhört stort lärande i deras samtal.

David växer också upp med en pappa som stimulerar på gränsen till tvingar honom till träning. Det tog många gånger emot – ja, det till och med gjorde ont. Men betalningen blev inte i första hand EM- och VM-guld utan självständighet. Att kunna sätta sig upp själv, att kunna äta, att kunna gå på toaletten utan att vara beroende.

En obändlig tro på förändring
Legas berättelse påminner om den CP-skadade filmaren Lars Mullbacks livserfarenheter. Mullback är en av mina ”livsmentorer” utan att han vet om det. I sina böcker och i sina filmer beskriver kan kompromisslöst en obändlig tro på förändring. När läkare, kuratorer, psykologer och arbetsterapeuter gett upp och tycker att han ska ha mer assistans, mer av hjälp till att klara de vardagliga sysslorna så sätter Lars Mullback en annan agenda. Han ska inom ramen för vad som är möjligt leva ett sjävständigt liv. Efter hårt arbete, träna och öva, det gör ont, det tar emot men han ska kunna äta själv, han ska kunna gå på toaletten själv. Jag tror att det finns hur mycket som helst för oss sk ”vanliga” att lära.

Under 1980-talet spelade dottern bordtennis och jag följde naturligtvis hennes idrottskarriär som den goda föräldern jag ville vara. Jag såg hur hon utvecklade sin backhand och serve, boll för boll. Träning efter träning. Men min blick vandrade mer och mer bort från min dotterns bord och förehavanden. Lite längre bort i Idrottshuset i Örebro såg jag en kille som spelade pingis som jag aldrig sett tidigare. Utan armar och ben så var halsen och hakan en utmärkt plats för ett racket. Ibland tappade han balansen och jag var på väg fram. Men i slutändan så fixade han det och smasharna satt klockent i bordet. Mikael Andersson hade presenterat sig. Han var också en duktig innebandyspelare. Och jag blev berörd och fick själv kraft.

Några år senare stötte jag på honom i Västerås. Men den här gången inte som bordtennisspelare utan som föreläsare och inspiratör för att få oss sk ”vanliga” att inte tappa energin eller livskraften.

Att leva sin fulla potential
Jag tror läsaren förstår mitt budskap. Det finns en oerhörd möjlighet i livet. Oaktat under vilka omständigheter vi fötts, oaktat våra föräldrars tillkortakommanden eller våra egna kroppars möjligheter så har vi potential att utvecklas. Att leva vårt fulla liv.

Och i grunden handlar det om en obändlig tro på förändring. Inte hurtigt eller blåögt – inte alls. Men med insikten att vi alla bär på en outnyttjad potential som många av oss inte tar i anspråk. Det är fel på mig, någon annans fel, det är fel på min familj, min livskamrat, mitt jobb, mina arbetskamrater, samhället eller politiker.

David Lega, Lars Mullback och Mikael Andersson är mina föredömen därför att de så tydligt visar vad en obänlig tro på förändring innebär i praktiken. Och de två förädraparen som jag mötte den där kvällen lärde mig så mycket om betydelsen av samhällets värderingar och synsätt.

Och det är precis i den skärningspunkten vi har utveckling – samhällets strukturer som en bottenplatta att luta sig mot och det egna personliga ansvaret. Jag skulle vilja att vi tog den insikten på allvar på våra arbetsplatser och utvecklade en stämning och ett förhållningssätt där vi just kommer varandra nära och ställer frågan – vad kan jag bidra med, hur kan jag ta mitt ansvar, hur kan jag hjälpa dig?

Det kan vara skillnaden mellan att Eskilstuna tar sig framåt eller står still.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Tack för ditt fina blogginlägg!

    I min roll som anhörigkonsulent möter jag även föräldrar till barn med funktionshinder och varje gång inser jag vilket litet stöd dessa anhöriga har från samhället. Här har vi inom anhörigstödet tillsammans med många berörda kollegor ett stort arbete för att i framtiden kunna ge en bättre och mer individuellt riktat stöd till alla dessa föräldrar som varje dag kämpar för att just deras barn ska få det meningsfulla och fantastiska liv som de förtjänar och har rätt till! Men tillsammans ska vi lyckas och i framtiden ska ingen förälder känna sig rädd, orolig och ha känslan av att hela tiden hamna mellan stolarna!

    //Malin

  2. Hej Mailn!
    Tack för ditt mail. Min erfarenhet genom yrkeslivet är precis det du antyder – det är tillsammans vi kan göra något. Individen, familjen, anhörigstöd som du representerar och alla goda resurser som finns inom den offentliga sektorn.
    Och det börjar med att se varandras goda intention.
    Min lärdom är också att det är en livslång kamp som varje förälder får göra för sitt barn. Och den kampen skall mötas med respekt och djup förståelse.

    Ha det bra
    Pär E

  3. Pär!

    Kul att du uppmärksammat Lars Mullback! Samarbetat ned honom för många år sedan i SMU och Svenska Missionskyrkan. Hamnade i en diskussion med honom i ett TV4-program för mer än 15 år sedan. Kommer ihåg en del roliga episoder Lars berättat om vad som hänt honom som handikappad i mötet med det ”normala”.

    Hälsn. Claes-Göran

  4. Hej Claes-Göran!
    Ja, jag gillar Mullbacks så kompromisslösa tro på utveckling och förändring. Hans filmer har gett mig en del att tänka på.

    Ha det

    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: