Skrivet av: Pär Eriksson | december 13, 2009

Om en stormigt möte, dialog och vikten av att tänka hundra år

Det är i mitten av 1990-talet. I en liten sockenstuga så samlas ett stort antal föräldrar och boende i Rytterne för att diskutera skolans framtid. I centrum står två kommunala chefer i 50-års åldern. De ser förhoppningsfulla ut och ska just förmedla det positiva budskapet att Eskilstuna och Västerås är överens om att det ska byggas en ny modern grundskola i Kvicksund.

Den gamla kyrkskolan i Rytterne – nu bostäder

De hinner knappt börja förrens frågorna och synpunkterna haglar. Applåder, fotstamp och lite hånfulla skratt avlöser varandra. Stämningen går att ta på – den stavas konfrontation. Chefernas lite säkra och optimistiska attityd har vänts till sin motsats. De går till motattack och ser allt högrödare ut i ansiktet. Ingen i stugan vet ens vilken bokstav ordet dialog börjar på  än mindre hur det stavas.

Jag målar inte upp den här bilden för att raljera vare sig med föräldrarna, de boende eller de två cheferna. Föräldrarna var djupt oroade för sin egen lokala skola och kände ingen större samhörighet med Kvicksund. Oaktat att det där skulle byggas en av Sveriges då modernaste och miljömässigt mest nytänkande skola. Nu handlade det om Rytterne.

Och de där två vilsna cheferna var jag själv och dåvarande kommundelschefen i Hällby-Kvicksund Rolf Brunell. Så här mer än 10 år senare så brukar Rolf och jag erinra oss den där kvällen då vi formligen buades ut. Inte så att vi sitter och tycker synd om varandra utan mer för att det finns ett lärande i det här mötet.

Skapa förståelse och dialog
Hur motiverar man och skapar förståelse för ett beslut – i det här fallet att bygga en skola –  som har ett hundraårsperspektiv när motargumenten fångar en ärlig oro för mitt barns skolgång här och nu?

Hur möts medborgare och beslutsfattare och hur lär man sig att lyssna? Min erfarenhet under 30 år i kommunal verksamhet är att politiker, tjänstemän, chefer och ledare har ett särskilt ansvar att lyssna, att ha stora öron. För i människors synpunkter och åsikter finns ofta något viktigt bevarat – känslan för det lokala, det nära och en gedigen kunskap om just i det här fallet hur Rytterneborna har det. Något som kanske lätt går förlorat i en kommunal apparat där funktionalitet, ekonomi och logik står i förgrunden.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att politiker och även vi tjänstemän vågar stå på oss. Vågar stå upp för en idé och viljeinriktning. Och ytterst är det kanske det som det demokratiska systemet bygger på. Representationen, helheten. Våga gå emot särintressen. Under mina år har jag sett exempel på beslutsfattare som varit lomhörda – mig själv inkluderat. Men jag har också mött lokala opinioner som utövat lobbing, påtryckningar, använt sina kontakter och höjt rösten i hotfulla ordalag i försök att påverka den demokratiska processen.

Så den svåra frågan vi har att förhålla oss till är just balansgången mellan den lokala direkta demokratin och den representativa. Och kanske vägen framåt handlar om att skapa förståelse för de olika perspektiven och på djupet respektera att den här spännnigen finns. Och kanske till och med understödja den som ett sätt att vitalisera dialogen. Inte sopa motsättningar eller olika åsikter under mattan utan ta upp dom till diskussion. Men det förutsätter att det finns en grundton att söka varandras goda intention. En känsla av att alla vill Eskilstunas bästa.

Den nya staden byggs mitt i staden
Jag tänker nu också på de stora framtidsfrågorna vi har att möta i Eskilstuna i ett 10-20-års perspektiv. Tidigare har vår stad kunnat växa och utvecklats relativt ostört. Våra stolta fabriker blev hotell, muséer, bostäder och kontorslokaler. Och när vi byggde nytt så placerade vi bostadsområdena flera kilometer utanför centrum.

Nu ska vi bygga ett Eskilstuna i Eskilstuna. Få tror på nya områden långt utanför staden med långa resor. Staden förtätas och med det skapas nya spänningar som vi tidigare inte riktigt har haft eller fått öva att hantera. Ett nytt Odlaren eller ett nytt Väster mitt i stan. Nya vägar och trafiklösningar mitt i Eskilstuna. Min trädgård, min fotbollsplan………..vad händer?

Min erfarenhet och mitt råd till politiken är att vara extremt lyhörda för Eskilstunaborna för där finns en ovärderlig kunskapskälla. Men också att prata och förklara – skapa förståelse för att vi bygger en ny stad. Vi pratar hundra år. Jag tror att Eskilstunaborna förväntar sig en politik som har det perspektivet. Men vi i kommunen måste också våga ställa krav på medborgaren – att kräva helhet och långsiktighet utöver det egna intresset.

Och ändå så kanske det där Rytternemötet inte blev så dåligt. Den berättigade oron över vad som skulle hända med deras egen Ekebyskola kanske ledde till att den dåvarande chefen på Västeråssidan – undertecknad – faktiskt lyssnade och på djupet förstod hur viktig den var. Detta utan att ändra på planerna för den nya Tegelvikskolan. För vem ställer sig upp idag och ropar – det är fel att vi har en skola i Kvicksund där såväl Västerås- som Eskilstunaelever går.

Och min arbetskollega Eva Lehto som är född i Kiruna berättar att hennes barndomsstad på sikt ska jämnas med marken och flyttas för att ge plats för ny malmbrytning. På ett märkligt men föga överraskande sätt så står hela Kiruna bakom den förflyttningen. Vi pratar förståelse, djup förståelse. Kanske vi i Eskilstuna har något att lära?

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: