Skrivet av: Pär Eriksson | november 15, 2009

Om tre tjejer, värdesystem, maktordning och vikten av se individen

 Jag vill att ni noga tittar på bilden. Vad ser ni?

Rinkeby

Ett gäng tjejer eller vandrar tankarna iväg? Muslimska flickor med sina dok. De har det säkert tufft. De har säkert varit med om krig och elände. Kanske lever de ett tufft liv hemma med en familj som inte ger dem så stort handlnigsutrymme?  Hur går det i skolan – klarar de av det svenska språket?

Mina egna tankar far iväg och jag hämtar naturligtvis näring från mina erfarenheter och värderingar men också från mina fördomar och bilder om hur livet är.

Men sanningen är den att jag vet ingenting om hur Zakra, Alla och Sorah har det i livet eller med sina familjer men jag vet att de är Sveriges framtid. I årets nationella matematiktävling arrangerad av Kungliga Vetenskapsakademien så hade sju elever i landet alla rätt – Johan från Nolhagaskolan i Alingsås plus sex elever från Rinkebyskolan i Stockholm. Bland annat våra tre tjejer på bilden. 

Det finns en lärdom i den här tankeövningen – ofta är vi snabba att dra slutsatser och kategorisera människor utifrån social och etnisk bakgrund men också utifrån kön, klädsel och ålder. Han eller hon är på ett särskilt sätt. Vi har en tendens att behandla människor som kollektiv före deras individuella karaktär.

Förenklingar som bildar norm
Jag skriver inte det för att klandra. Det är djupt mänskligt och har att göra med att förenkla och skapa ordning i en värld som är allt mer fragmentarisk och svårtolkad. Vi gör alla sådana här förenklingar varje dag och vanligtvis så skapar det inga problem. Problemen uppstår när vi konsekvent låter våra bilder och förutfattade meningar bilda norm. Dvs våra förställningar blir så starka att vi inte ens ifrågasätter eller reflekterar över dom. De blir så starkt integrerade i våra tankemönster, i vårt sätt att förhålla oss att de i någon mening blir en del av vår egen personlighet. Och det är då vi får problem. Fördomar och förutfattade meningar blir inte bara en del av vår eget värdesystem utan de blir samhälleligt institutionaliserade.

Läsaren kanske tycker att jag far iväg och blir väl teoretisk. Men jag gör det medvetet. Jag tror nämligen att vi måste våga rannsaka bilder och värderingssystem som håller tillbaka samhällelig utveckling. Och jag tror att vi just nu befinner oss i en av de mest spännande men också svåra epoker i historien. Antingen så tar vi en väg som innehåller än mer av motsättningar, regionala konflikter, etniska och religösa spänningar, politiska konvulsioner och våld eller också går vi mot mer av förståelse, samarbete och förmåga att se den andres goda intention.

Och om vi ska klara av det så måste vi lämna idén om att vara politiskt korrekta där vi ofta tycker lika och saluför vad som uppfattas som riktiga idéer och istället öppet och ärligt vågar diskutera våra grundläggande fördomar och också vågar prata om värderingssystem som just är kollektivt manifesterade. Dvs vi utgår ifrån att det bara är så.

Maktstrukturer som håller tillbaka samhällen och människor
Inom sociologin pratar man om maktstrukturer och maktordning. Dvs att oaktat vad vi som enskilda tänker och hur vi agerar så finns en systemordning där t ex män ses som överordnade kvinnor. Jag är inte så säker att jag delar varje kommatecken i en sådan analys men maktordningsteorin väcker tankar.

Tänk om jämställdhetsfrågan inte bara handlar om de klassiska frågorna om lika löner, könsroller och ansvar för barn och familj utan mer grundläggande frågor där samhället är organiserat efter manliga normer.

Jag lyssnade förra veckan på Gabriella Fägerlind som arbetat med jämställdhetsfrågor under många år i såväl offentlig sektor som i privata näringslivet. Gabriella var den som satte mig på spåret om Rinkebyeleverna.

Gabriella beskriver ett samhälle där t ex kvinnor behandlas annorlunda än män inom hälso- och sjukvården. Tänk, säger Gabriella om det är så att kvinnor behandlas annorlunda och ytterst diskrimineras inte därför att någon tycker att kvinnor inte ska ha lika rättigheter utan därför att samhället är uppbyggt utifrån manliga normer och processer. Må vara behandling för hjärtproblem, stöd för företagande, bemötandet på Arbetsförmedlingen eller socialtjänsten – för att ta några konkreta och vardagliga exempel

Då är vi illa ute. Då handlar det inte bara om värderingar eller att vi får skärpa oss utan då handlar det om hur vi organiserat samhället. Och tänk om samma logik gäller när vi förhåller oss till invandrare och ännu tydligare till unga muslimska tjejer.

Att få utlopp för hela sin potential
Har det här med oss att göra i vardagen? Ja, jag tror det. Det handlar om hur vi tänker och förhåller oss inte bara mot varandra som arbetskamrater utan hur vi arbetar inom äldreomsorgen, inom skolan, inom samhällsplanering, inom teknik- och energiområdet etc. Dvs har vi en modern organisation som i sitt sätt att arbeta utgår ifrån individen?

Tänk vilken kapacitet som finns hos oss människor om vi får utlopp för hela vår potential. Att slippa bli kategoriserad som man, kvinna, svensk, invandrare etc. Jag tror att en kommun, en stad, en region som förmår se hela människans potential, fritt från fördomar och förutfattade meningar är den framtida vinnaren. De organisationer, de städer som lever kvar i föråldrade mönstrer och system kommer oundvikligen att stagnera och på sikt att gå under.

Elever från Fröslundaskolan

Just därför är integrationsarbetet och jämställdhetsarbetet inte bara en fråga om att vara politiskt korrekt och ”ha rätt värderingar” utan ytterst handlar det om Eskilstunas framtid. En del av vår vision om den stolta Fristaden.

Så svårt, så teoretiskt och luddigt är det. Men vi har inga alternativ. Frågorna måste upp till diskussion. Och just därför är bilden på Zakra, Sorah och Alla så central. Den sätter fingret precis på vad det handlar om – din och min syn på livet, samhället och ytterst på våra medmänniskor. Den som inte förstår att de här ungdomarna – eleven i Alingsås och våra sex Rinkebyelever är vår framtid – blir släpankrare för oss andra och förhindrar att samhället utvecklas. Så tufft och så enkelt är det.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Pär!

     

    Bra argumenterat, tycker jag. Man kan inte nog peka ut exempel på duktiga kvinnor och dito invandrare. Att synliggöra de potentiella resurserna hos medmänniskor och inte tvärt om bara peka ut problem, belastningar och svagheter, det är bra!

     

    Det finns dock ett reellt problem i en strävan med målet att alla ska bli delaktiga i en gemenskap (ett nog så angeläget mål). Men det har inte speciellt med kvinnor eller invandrare att göra, utan om de faktiska olikheter mellan människor som finns.

     

    Det har också i hög grad med framtidens skola att göra, eller den skola som redan är verklighet: den mycket teoretiskt inriktade skolan. Alla människor har helt enkelt inte fallenhet att tillägna sig teoretiska kunskaper på ett naturligt och effektivt sätt. Många icke-teoretiskt inriktade människor kan däremot vara väl så begåvade på det praktiska området.

     

    Det arbetarsamhälle som för inte så länge sen var tongivande, finns inte kvar idag. Fabrikshantverkaren har blivit operatör eller tekniker och behöver bland annat stora datakunskaper. Men om man vänder på steken – tror du att det går att ”slimma” det så att säga mänskliga råmaterialet till den grad, att alla hänger med in i det teoretiska kunskapssamhället?

     

    Jag tror inte att alla hänger med. En följdfråga blir då: hur ordnar man samhället i framtiden så att också praktikerna får god plats och kan känna mening i tillvaron?

     

    Mats

  2. Hej Mats!

    Bra fundering. Eftersom jag själv pratar mycket om kunskapsamhället och att det ”nya” arbetslivet kräver väldigt mycket av oss så har jag också funderat på vart vi är på väg.

    Samtidigt så har nog alla samhällen genomgått den här utvecklingen och skapat både förnyelse och spännnigar. Feodalsamhället, statarsamhälelt till mer av egna bönder, till industri och produktion till mer av tankearbete.

    En tröst är väl att varje samhälle behöver helheten. Dvs praktiska yrken kommer alltid att finnas. Och jag ser också en ”uppgradering” av olika hantverksyrken. Jag tänker bl a på skapandet av en yrkeshögskola.

    Men framför allt så krävs väl mer och mer av oss – oaktat våra yrken – en stor social kompetens, språkkompetens och förmågan att tänka abstrakt och se helheter. Det behövs i alla yrken.

    Men jag gillar ditt anslag och att du står upp för ett samhälle där det finns plats för såväl det praktiska som teoretiska.

    Ha det

    Pär E

  3. Hej Pär,
    Mycket intressant läsning.
    Tänk att nyfikenhet för det okända och annorlunda, än idag 2009 ska vara så svårt. Att se möjligheten i att vi har olika erfarenheter och perspektiv och att det berikar och möjliggör större, bredare och oftast bättre lösningar…. Svaret finns nog faktiskt gömt, till och med i din text. Svaret är enligt min mening i att vi alltid pratar om de, vi, andra och man, istället för att säga JAG. Michael Jacksson sjunger i låten ”Man in the mirror, ”I’m Starting With The Man In
    The Mirror,I’m Asking Him To Change
    His Ways, And No Message Could Have
    Been Any Clearer
    If You Wanna Make The World
    A Better Place, Take A Look At Yourself, And
    Then Make A Change…”
    Det är där vi ALLA måste börja. I min vardag, i mitt sätt att möta olikhet, i mina exempel – hur inkluderar jag och visar att jag vill vara del av förändringen. Det är inte lätt och det gäller att utmana sig själv i många situationer, men det är en spännande resa…

  4. Tack för dina kloka rader Annika.

    Michael Jackssons text passade bra för att åskådliggöra en del av utmaningen.

    Men jag menar också att det inte räcker med att var och en av oss agerar och tänker mer öppet och nyfiket. Min poäng i veckans krönika är bl a att det måste finnas en klangbotten i samhället, att vi har något att luta oss emot som individer – dvs en kollektiv samhällelig norm eller värdering.

    Men de olika sidorna står inte i motsättning till varandra utan snarare kompletterar varandra. Mitt personliga förhållningssätt och det samhälleliga perspektivet – vår kultur, norm.

    Ha det

    Pär E

    • Jag är den första att skriva under detta och min poäng är att det är vårt gemensamma beteende, i smått och stort, i alla vardagliga sammanhang som gör den stora skillnaden. Det är där trovärdigheten ligger, att vara det goda föredömet – walk the talk! helt enkelt. Tack för ett bra ”samtal” Annika


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: