Skrivet av: Pär Eriksson | november 1, 2009

Om lycka, lidande och vikten av att söka den andres goda intention

Jag vet inte om ni är familjära med Maslows behovstrappa. Men kort beskriver den på ett pedagogiskt sätt att vi som människor behöver känna en grundläggande trygghet innan vi kan ta nästa steg på trappan. Dvs vi måste veta att vi har vatten och mat innan vi kan sträva vidare mot nya mål.

Maslow diskuterade fem nivåer i sin ”A Theory of Human Motivation” – kroppsliga behov, trygghet, gemenskap och tillgivenhet, uppskattning och självförverkligande.

Jag tänker på den här teorin när jag läser om ”lycka”. Det har kommit ut ett antal böcker och artiklar under året på just temat lycka. Den mest uppmärksammade är historikern och debattören Johan Norbergs bok ”Den eviga matchen om lyckan”. Det är kanske inte som man tror en ny självhjälpsbok med råd och tips utan mer en historisk belysning av hur människan genom århundraden – från de antika filosoferna till idag – tänkt kring begreppet lycka.

Enkelt beskrivet så menar Norberg att det finns två typer av skolor. Den som menar att människan själv måste skapa sin egen lycka och här finns många av tänkarna från antiken, renässansen och upplysningstiden. Den andra skolan menar – enligt Norberg – att det är fåfängt att ägna tid åt lyckan. Människan får stå ut med umbäranden och till och med välkomna lidandet.

Jag läste för några år sedan en bok av den amerikanske psykoanalytikern M Scott Peck som påverkade mig starkt – ”Den smala vägen”. Och jag minns hans inledande ord i första meningen ”Livet är svårt”. Hans tes var att ju fortare du inser att livet just är svårt ju enklare kommer det att vara att leva. Den insikten har i vart fall för mig varit en källa till förståelse för livet.

Under de senaste åren har Dalai Lama gett ut ett antal böcker på temat lycka. Och utan att vara någon religionsanalytiker så ligger ”livet är svårt”-tänkandet nära den buddhistiska livssynen med tesen att allt leder till lidande men att det finns en väg för att nå det upplysta buddhaskapet  och ytterst nirvana. 

Härvidlag så har nog läsaren börjat fundera på vart jag är på väg. Har det här med vår vardag att göra? Ja, jag tror det. Oaktat om vi är intresserade av religion, filosofi, historiska analyser eller amerikanska självhjälpsböcker så menar jag att det är bra att den stressade nutidsmänniskan till och från ger sig tid att reflektera över sakernas tillstånd och sitt eget liv.

Våra liv och våra jobb är ständigt fyllda av göranden och här-och-nu, aktiviteter, mål, ekonomi, förpliktelser, åtaganden etc. Och faran är att vi tappar bort oss i bruset av krav.

Min erfarenhet genom livet är att alla sliter och släpar, alla jobbar hårt och tufft. I den meningen ligger jag nära M Scott Pecks korta sentens – livet är svårt.

Om det är så – dvs att livet är svårt och att vi människor gör så gott vi kan – så kanske vi skulle behöva ägna mer tid till att fundera på hur vi förhåller oss till varandra. Ibland har jag under mina 30 år i arbetslivet sett tendenser till att vi lägger ok på varandras axlar, pratar illa om varandra, misstänkliggör istället för att hjälpa och underlätta för varandra.

Som om jag själv var i livets mitt och att omgivningen finns för min skull. Som om partnern alltid vaknar pigg, kärleksfull och glad, som om brödet alltid är välrostat, som om mina medtrafikanter banar väg för just mig, som om mina kollegor på jobbet bara väntar på mig och framför allt tycker som jag. Är det utifrån de premisserna vi agerar?

Och så upptäcker jag att livet just är svårt, att det är fyllt av spänningar och motsättningar, olika åsikter och värderingar med slitage och friktion som följd. Och så upptäcker jag att mänskliga samhällen är fantatiska skapelser där miljarder människor – mer eller mindre framgångsrikt – lever tillsammans.

Nu kanske några läsare invänder att mitt budskap bara är något slags mysigt ”vi-ska-leva-tillsammans”. Inte alls. Det här handlar ytterst om både humanism och tillväxt.

Jag tror nämligen att arbetsplatser som inte förmår utveckla en öppen attityd, en hjälpande hand, ett tolerant förhållningsätt inte på sikt får något gjort. Det duger inte på 2010-talets arbetsplatser att inte stötta och hjälpa varandra. Min erfarenhet är att de arbetsplatser och organisationer – må vara en skola, ett äldreboende, ett idrottslag eller en familj – som inte bygger på att söka den goda ambitionen hos andra på sikt går under.

Det är därför jag så envetet upprepar ledningens budskap om att vi ska gå tillsammans över gränser och revir. Vår kommun ska vara rikskända för att vi så konsekvent samarbetar och tänker helhet tillsammans med andra kommuner, företag, organisationer, medborgare och verksamheter.

Den grundinställningen börjar nästan alltid med att just söka den andres goda intention. Inte utgå ifrån att någon vill mig illa eller vår arbetsplats eller vår kommun. Att alla agerar så gott dom kan utifrån den förståelsen de har i en fråga eller kring en process.

Det betyder inte för en sekund att vi ska vara luddiga i kanten eller otydliga. Tvärtom så skapar den goda intentionens-logik att jag kan vara än skarpare, än tydligare om var vi har våra motsättningar och spänningar. Rakt och ärligt.

Och kanske Johan Norberg fångar det bra i meningen ”Lycka är inte en plats utan mer ett sätt att resa…………….”

Det är precis i dom orden vi har vår utmaning för att inte bara utvecklas personligen utan också för att bygga en modern organisation där medarbetarna lever sin fulla potential. Inte vet jag – det var kanske det den första buddhan Siddharta Gautama egentligen menade.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. En mycket bra och tänkvärd krönika! Särskilt de delar som betonar hur viktigt det är att vi samarbetar och tänker helhet tillsammans (vari ingår att vi utgår ifrån att den andre har goda avsikter).
    Forskningen visar att samarbete är en evolutionär fördel. På nättidningen ALBA skrev Joakim Munkhammar för en tid sedan en intressant artikel om detta. Han konstaterade att grupper och samarbeten kan skapa beteenden som ingen av de ingående medlemmarna enskilt kan återreproducera. http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=710
    Det förutsätter förstås ett gott samarbetsklimat där man har en öppen attityd.
    Munkhammar gav ett intressant exempel från förra århundradet då en grupp människor skulle gissa vikten på en oxe: ”800 personer deltog och spridningen på gissningarna var givetvis stor men medelvärdet på alla gissningar låg mindre än ett halvt kilo från den korrekta vikten på 544.5 kg. Detta är ett exempel på när kollektivet kan göra smarta beslut utan att individerna själva nödvändigtvis har den sanna bilden.”

  2. Tack Christer för din återkoppling och tipset om artikeln.

    Jag har själv varit med om ett liknande test som du beskriver även om vi inte var så många som 800. Men det illusterar vikten av att samarbeta och det är därför det är viktigt att vi tänker mångfald på våra arbetsplatser – kön, ålder, social-och etnisk bakgrund etc.

    Inte för att vara politiskt korrekta utanför att det är det bästa sättet att fatta kloka beslut och vägval. En arbetsplats där alla tänker lika och har samma värderingar må vara mysig men frågan är om den får något gjort. Men det förutsätter just förmågan att lyssna på varandra och se den andres goda intention.

    Ha det bra

    Pär E

  3. Per!

    Jag hoppas att du inte misstycker att jag på nytt utsätter en av dina fantastiskt intressanta och kvalitativt högtstående utläggningar för en smula disputation, och att du vill se sådana synpunkter utifrån till din blogg blott och bart som en extra liten krydda!?

    Du lånade mig Hesses lilla bok ”Siddhartha” på tidiga 70-talet och jag läste den med stort intresse. Även Hesses övriga produktion har därefter tilltalat mig mycket, liksom fjärran österns religioner och tankesystem. Där visas ju en väg av tolerans, icke-våld och individuellt sökande; detta med lycka som mål.

    Samtidigt, då på sjuttiotalet, framväxte ännu ett spår än de du nämner till lycka, i vars extremaste form den väpnade kampen för att störta samhället och dess företrädare, förordades. Du själv anslöt dig till denna linje, vilken jag upplevde som intoleransens väg. Så, exempelvis, avfärdade du mitt intresse för astronomi för att det inte gynnade revolutionen.

    Nåja – jag förmodar att du har gjort avbön för länge sedan. Och ungdomens heta blod har väl svalnat på dej som för de flesta andra. Men den fråga jag nu vill ställa till dig är: Hur bör man som ideologiskt tolerant förhålla sig till intoleranta rörelser som kan finnas idag eller uppkomma i framtiden, dvs. militanta samhällsomstörtande, enligt din uppfattning?

    Mats

  4. Hej Mats!

    Det är bra att du ger på lite. Jag tål det.

    Det är nog lite så med mig att jag på den tiden läate både Herman Hesse och Karl Marx. Och kanske är det tur det – dvs att man hämtar inspiration från olika idéer och skolor.

    Det finns mycket i livet man fått ompröva och tänka om därför att man också blir rikare på erfarenheter. Samtidigt så finns det mycket i mitt samhällsengagemang och tänkande kring rättvisa som finns kvar från hur jag tänkte för 35 år sedan.

    Jag tror också att det är viktigt att se sammanhangen. När du och jag var 17-18 år så levde vi allt jämt med tre diktaturer i Västeuropa -Grekland, Portugal och Spanien. Det brinner i Vietnam och de svarta gör uppror mot kolonialismen i Afrika.

    Men tillbaka till din fundering – hur möter man intolerans och extrema rörelser? Jag tror att en del av svaret handlar om att själv vara väldigt tydlig i hur man ser på demokrati och humanism. Men jag ser också inslag av dialog och samtal. Hur svårt det än kan vara.

    Tack för dina rader.

    Ha det bra!

    Pär E

  5. Hej Pär och tack för din krönika!

    Den stärker mig i tron på att våra goda intentioner bäst når fram när vi kan se och blotta våra egna behov. Då först kan jag se och möta dig i dina. Är kanske den största utmaningen i att vara människa just att våga överlämna sig?

    Kom och var mig nära,
    jag behöver dig,
    ville en besvära,
    ville klara mig.
    Men nu står jag tomhänt här,
    som jag är,
    naken inför dig.
    Jag behöver ej din styrka,
    kom var svag,
    liksom jag,
    naken inför mig!

    Inga Stenlund

  6. Tack Inga för dina rader.

    Jag gillar ditt anslag – när vi vågar vara öppna mot oss själva det är då vi också orkar se den andres goda intention. Tänkvärt.

    Ha det bra

    Pär E

  7. Tack för ditt svar! ”Ville ej besvära” skulle det stå, men det fattade du kanske… /Inga

  8. Kul att du får så många uppskattande ord för dina artiklar. Jag tänkte nämligen komma med en avvikande mening.

    Du talar dig gång efter gång varm för ett utökat samarbete med Västerås, och i detta ditt senaste inlägg läser jag mellan raderna också ett brandtal för detta. Men jag har hittills aldrig sett någon mer exakt redogörelse för vad det är ni planerar att göra ihop. Jag tycker att det skulle vara väldigt intressant att få reda på detta, eftersom jag inte alls är lika övertygad som du att en allians med Västerås nödvändigtvis är något positivt. Snarare är jag rädd för en utarmning av olika typer av service i Eskilstuna när det istället flyttas till Västerås, i kraft av att det är den större staden av de båda.

    Så var gärna mer konkret: Vad är det för samarbete vi ska ha med Västerås? Exakt vad är det Eskilstuna har att vinna på det, och vad riskerar vi att förlora?

    Hälsningar från en lite oroad kommuninvånare

  9. Hej Lars!
    Tack för synpunkter och bra fråga.

    Du har rätt att jag i olika sammanhang lyft upp vikten av samarbete med Västerås. Men just i den här krönikan så hade jag faktiskt inte en enda tanke på Västerås. Men du ser hur det kan bli.

    Jag tycker att det finns en bra linje när det gäller Eskilstuna och regionen. Dels ska vi fortsätta att rikta blickarna västerut. Strängnäs, Mariefred, Södertälje och naturligtvis Stockholm är viktig för vår utveckling.

    Likaså är vi en del av Sörmland och ska ha nära relationer med våra länskommuner i olika frågor.

    Och det tredje spåret är Västerås. Dels har vi hyfsat stor pendling mellan våra städer. Det betyder att vägarna, tågen är ett gemensamt intresse. Vi har Kvicksund tillsammans när det gäller service, förskola och skola.

    Vi har ett intensifierat samarbete kring Mälardalens högskola. Vi genomför ett antal kulturevenemang tillsammans varje år – nu senast Musik vid Mälaren och Världskulturfestivalen.

    Vi hade för någon månad sedan ett bra möte om hur vi kunde samarbeta mer kring västra Mälaren och båttrafiken och användningen av öarna. Och våra turistbyråer kommer snart att träffas och diskutera hur vi kan erbjuda mer av gemensamma satsningar.

    Våra Konstmuséer samarbetar allt mer. Våra gymnasieskolor Rinman och Wenströmska har gått tillsammans och utvecklat ett arbete som vi kallar Teknik College. Vi har precis genomfört ett arbete där vi jämfört kostnaderna inom äldreomsorgen mellan våra kommuner.

    Nå, jag kanske blev långrandig men din fråga var berättigad och krävde ett antal exempel.

    Men bra att du lyfter oron att samarbete också kan innebära att den lilla förlorar. Men jag tror inte det. Samarbete måste bygga på förtroende och en vilja till att göra saker och ting bättre. Men det är bra att du flaggar upp den här farhågan.

    Ha det bra

    Pär E

  10. Det är i mötet du avslöjar hur väl ditt förhållningssätt är förankrat i självinsikt, medvetna värderingar och lyhördhet!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: