Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 25, 2009

Om pojkar, pappor och vikten av bildning och kunskap

Jag tänker på den feministiske författaren Susan Faludi. 2000 kom hennes reportagebok ”Ställd”. Faludi reste runt i USA och mötte den amerikanske mannen. En man som enligt Faludi inte bara förlorat den ekonomiska makten utan också tappat lojaliteten med andra män och övergivits av sina fäder.

Jag tänker på Susan Faludis bok när jag läser en rapport från Delegationen för jämställdhet i skolan. Rapporten konstaterar att pojkar överlag presterar 10% sämre i skolan än vad flickorna gör. Siffror från 1980-talet visar samma resultat och mycket talar för att det var så här också på 1960-talet. Rapporten söker förklaringar men hittar inga enkla svar.

Tjejerna erövrar samhällsarenan
Men innan vi går vidare i resonemanget låt mig sätta fokus på tjejerna. Det finns nämligen så mycket positivt att förmedla. Tjejerna tar allt mer sin rättmätiga plats i skolan. De syns, hörs och blir lyssnade till. Och de presterar. I Eskilstuna ser vi också att invandrartjejerna gör bra ifrån sig i skolan. Det blir allt tydligare att skillnaden mellan svenska ungdomar och invandrarungdomar i mycket är konstruerad. Utmaningen står snarare mellan könen.

Idag är ca 65% av eleverna på Mälardalens Högskola tjejer. Statistik från t ex läkar- och tandläkarutbildning drar åt samma håll. Kort sagt – flickorna erövrar sin framtid.

Sveket mot pojkarna
Nu är det viktigt att stanna upp. Ibland hävdas det i debatten att tjejernas framfart sker på bekostnad av pojkarna. Jag tror inte alls på det. Tvärtom så borde t ex flickornas allt bättre resultat i skolan stimulera och dra även pojkarna år rätt håll.

Nej, jag tror snarare att vi har ett eget manligt problem att ta itu med. Och det är där Susan Faludis bok griper tag i mig. En manlig identitet som är under omstöpning och som inte riktigt hittat hem. För min oro handlar bl a om en kultur som nu bärs av våra pojkar men som i grunden går att söka hos oss män och pappor – ett förakt för auktoriteter och akademiskt arbete, en anti-pluggkultur. Vi ser det också i vilka som besöker bibliotek, teatrar och konstmuséer och allt tydligare inom politikens värld. Kvinnor, kvinnor. Ibland undrar jag var vi män är!

Vi möter också sveket mot pojkarna när vi ser vilka som sitter i våra fängelser. Unga män ofta utan vuxna och manliga förebilder. Men med hårt arbetande men förtvivlade mammor som lämnats i sin ensamhet att fostra och stödja.

Men det här är inte  skrivet som någon anklagelseakt att vi inte duger, att vi upprätthåller förlegade maktstrukturer etc. Nej, min oro är på allvar. Inte så mycket därför att vi män inte klarar oss utan mer för våra söner och barnbarns skull. Jag oroas över att pojkarna inte tar utbildning och kunskap på allvar. Det är därför pojkarnas skolresultat är så viktig. I min värld så är kunskap den bästa vaccinationen mot utslagning och allienation.

En kvinnlig offentlig sektor
Och det är just därför skolan är så viktig. Som bärare av någonting annat. Inte som en avspegling av samhället – ifrågasätt varje gång ni hör en lärare, skolledare, politiker, föräldrar eller sådana som jag säga att vi får leva med att skolan är bristfällig därför att den bara är en avspegling av samhället  – utan som en signal om hur vi vill att samhället ska gestaltas.

Vi ser också att skolans värld med åren blivit allt kvinnligare. Det är naturligtvis inte kvinnornas fel utan det är vi män som klivit ut ur det offentliga sektorn. Få eller inga män inom förskolan, färre män över tid inom grundskolan och gymnasiet. Få män inom vården och det sociala arbetet. Det här bekymrar mig och är kanske en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna vi har att ta itu med.

Många brukar hävda att det handlar om lönefrågor. Ja kanske men jag tror inte att det är hela sanningen. Många män väljer istället tunga och stressiga jobb inom industrin och också arbeten med stor risk för att bli varslad och arbetslös. Så offentliga sektorns bristande attraktivitet handlar om något djupare än lön.

Aldrig någonsin ett bättre läge
Samtidigt så har våra möjligheter aldrig varit bättre. Min erfarenhet är att dagens pappor aldrig i historien varit ”bättre” och aldrig ägnat så mycket tid till sina barn. Aldrig visat så mycket värme och känsla för sina barn. Och ändå så får vi inte till det.

Och kanske är vi svaret närmre än vi tror. Att vi män och pappor börjar definiera och agera utifrån en delvis ny mansroll. Bevara samma tydlighet och trygghet som i vart fall jag minns från min egen pappa och hans generation. En person jag kunde lita på. Han var inte alltid den där mysige och intresserade pappan men han fanns där. Och han stod som en garant så att jag kunde känna mig trygg att de verkliga och fantiserade spökena inte skulle ta mig. Hur det än var med min pappas alla tillkortakommanden så var han inte själv en ”tonåring” utan i mina ögon var han en vuxen. Någon som man räknade med.

Tänk om vi kunde utveckla den tidens fadersroll och samtidigt kliva fram och bli hela människor med allt vad det innebär av ansvar, att visa värme och känsla för våra barns tankar och livsfunderingar. Att våra söner med egna ögon fick se att vi värdesätter skolan och utbildning, att läsa läxorna är viktigare än den där träningen, att vi pratar väl om skolan, om lärare.

Att vi vuxna är ett – tillsammans. Att leva och agera som en vuxen istället för att som jag ibland upplever det – ständigt vara kritiska och agera som om vi var ”tonåringar”. Som om våra söner inte snappade det budskapet.

Min erfarenhet genom livet – och då har jag i många år arbetat med socialt vingklippta ungdomar – är att alla barn och ungdomar behöver något att mäta sig emot. Något att ta spjärn mot. Det är så man blir vuxen – genom att få motstånd, att få pröva, att få skrapa knäet. Det är därför mamma och pappa är så viktiga. Det är därför läraren, fritidsledaren, fotbollstränaren är så central. Inte som ytterligare en kompis utan någon som står för något kvalitativt annat. Det är den rollen vi måste orka ta. Särskilt vi pappor.

Att förverkliga livsdrömmar
Den här frågan är extra viktig för Eskilstuna. Om vår stad ska fortsätta att utvecklas och bli den där attraktiva Fristaden vi pratar om så måste vi höja utbildningsnivån i Eskilstuna. Det är fler som måste klara grundskolan och gymnasiet. Det måste bli fler som går vidare till högre utbildning. Inte bara för att arbetslivet kräver det utan i första hand för att där ligger nyckeln till att förverkliga sina livsdrömmar och att utvecklas till en trygg och mogen vuxen.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: