Skrivet av: Pär Eriksson | september 27, 2009

Om Voltaire, Harlem och vikten av att återerövra skolan

I krig så är det ofta sjukhus och skolor som attackeras först. Uppenbarligen uppfattas dessa två institutioner som så centrala för ett samhälles liv och existens att krigets strategier bygger på att slå ut dessa först.

En erfarenhet som stärker det resonemanget är att studera vad som sker när ett krig är över – sjukhuset och skolan restaureras först. Vi har sett det på Balkan, i Rwanda och även på det mer närbelägna Nordirland.

Logiken med sjukhuset är enkel att förstå men vad är det som gör att skolan är så central? Jag menar att det handlar om insikten att varje samhälle behöver en kulturell samlingsplats, ett forum för bildning, ett kunskapens tempel. 

I tider då religioner, ideologier och den klassiska familjen försvagats i sin roll som bildare och fostrare blir skolan en allt viktigare arena. I en turbulent tid då media och internet översköljer oss, i en tid då vi får allt svårare att skilja på marknadsföring, reklam och saklig information måste vi återerövra skolan som en arena för bildning och fostran. Läsaren tycker kanske att jag låter som en riddare från upplysningstidens era. Och kanske det är det vi skulle behöva.

Odla godhet
En av filosofins grundfrågor handlar bl a om vi människor i grunden är goda eller om vi måste ”bli” goda. Voltaire myntade begreppet ”odla sin trädgård” i sitt verk Candide. Dvs människan är vare sig ond eller god och just därför behöver vi odla godhet, vi behöver öva på att vara goda bildade människor. Och kanske det är just den insikten som vi ser så tydligt när kriget rasar. Kan man slå ut skolsystemet, slå ut tron på bildning så slår man också ut oss som människor.

Och kanske det är precis därför som det nästan alltid är skolan som återuppbyggs först när vapnen tystnad och krigsdammet lagt sig.

Skolan som brobyggare
Det där låter flummigt, tänker den kritiske. Ja, kanske. Men vad har vi för alternativ? Skolan är snart när den enda arenan där vi träffas över sociala-, etniska- och religiösa gränser. Det räcker att vi tänker oss tillbaka till vår egen skoltid. I min klass gick både arbetar- och direktörsbarn. I den bästa av skolor idag går såväl invandrar- som svenska barn, den arbetslöses barn såväl som medelklassens barn.

Jag skriver medvetet – i den bästa av skolor. För vi ser också en tendens till åtskiljande i dagens svenska skolor. Inte bara mellan kommunala skolor och friskolor utan också mellan olika kommunala skolor. Och detta skrivet av en person som i grunden är positiv till konkurrens och också till välskötta friskolor som tar socialt ansvar.

Min tes är att valfriheten finns och när vi kliver ur stadshus, kommunhus och skolförvaltningars ofta vällovliga perspektiv om att centralplanera och ”det var bättre förr” så får vi inte glömma att ur elev- och föräldraperspektivet så finns en stark önskan om att få välja och att kunna välja bort. I den mening så ska vi inte klamra oss fast vid en tid som inte längre finns.

Det finns framtidsstrategier
Min erfarenhet under 30 år är att det går att bygga starka välfungerande kommunala skolor även under tuffa ekonomiska och sociala villkor. Jag har på nära håll både arbetat i och följt sk problemskolor och vet att det går att skapa Voltaires trädgård där bildning, kunskap och fostran står i centrum. Men det förutsätter en stark och medveten skolledning som bärs av en vision. Och det förutsätter en lärarkår och skolpersonal som kompromisslöst älskar kunskap och eleverna. Och som på djupet förstår sitt uppdrag, var samhället befinner sig och inser att skolan aldrig någonsin i historien behövts så mycket som just nu.

Och just i den insikten ligger vår utmaning. Särskilt som vi lever i en tid då mediabilden ibland förmedlar – och tyvärr ofta något som vi själva inom skolan understödjer – att skolan är i kris med oordning, skolk, skadegörelse, uppgivna lärare och oansvariga föräldrar.

Och jag utmanar läsaren medvetet – detta i en tid då vi aldrig haft så mycket resurser………………

Kritikerna pratar om en skola som havererat – jag pratar om Lorriane Monroe. Harlemrektorn som visade i praktiken att en socialt fattig skola kunde bli en av USA:s bästa.

Kritkerna pratar om socialt arv och att skolan bara är en avspegling av samhället. Jag pratar om Emmy Werner. Forskaren som visat att satsning på skolan, satsning på kunskap är de socialt vingklipptas räddning. Och jag tror att socialtjänsten, kuratorer och psykologer håller med mig – vägen till ett fullvärdigt liv där livsdrömmar kan förverkligas går via skolan inte i första hand via socialbyråer, kliniker eller samtalsrum.

Lorriane Monroes utmanande tes är att skolan inte ska vara en avspegling av samhället utan skolan skall vara som vi vill att samhället skall vara. Den är den insikten, den förståelsen jag skulle vilja genomsyrade Eskilstuna. Det är det är det som är den djupa innebörden i vår vision om den stolta Fristaden. 

Vikten av att höja utbildningsnivån
Skolan eller rättare sagt utbildningsnivån är extra viktig för Eskilstuna. Jag har sagt det förut och vågar skriva det igen – vi är för lågutbildade i Eskilstuna. Det är inget vi ska skämmas för. Det finns förklaringar som handlar om vår historia, vår industri men också vår kultur. Vi är många 1940- och 1950-talister som känner igen oss i hur våra föräldrar resonerade. Utbildning var inte nödvändigt, det fanns alltid ett jobb att få på Volvo BM eller Assa-Stenman.

Idag går vi under på sikt om vi inte förmår höja utbildningsnivån. Fler som klarar grundskolan, fler som klarar gymnasieskolan och fler som går vidare till höskolor och universitet. Annars finns inte jobben kvar, så krasst och så tydligt är det.

I Eskilstuna är det ca 13% av befolkningen som har minst 3-årig eftergymnasial utbildning. I Västerås och Linköping är siffran 18 respektive 23%. (Se SCB statistik 2008)

Pojkar, pojkar………………
Vi ser också att våra Eskilstunaflickor klarar utmaningen bra. Totalt sett ligger de i nivå och till och med bättre än många jämförbara städer. Vi ser det också tydligt bland invandrartjejer.

För att prata klartext – det handlar om våra pojkar. Och det handlar också om våra invandrarpojkar. Här har vi en stor utmaning tillsammans om vi ska utveckla Eskilstuna. Vi behöver gå tillsammans skola, socialtjänst, kultur och fritid, samhällsbyggare men framför allt lärare, elever, föräldrar, föreningar, kyrkor och organisationer, näringsliv och affärsidkare. Inte för att vara artiga mot varandra utan för att det driver Eskilstuna framåt.

Den stolta Fristaden
Vi i ledningen måste ställa höga krav på oss själva och vi måste ställa krav på skolan, på skolledare, skolpersonal och lärare. Vi behöver inte vara överens ner på kommatecknet men vi måste dela bilden om vart vi ska och frågan är om vi gör det – än? 

Vi måste höja kraven på eleverna samtidigt som vi ger stöd, uppmuntran och handledning. Föräldrarna måste in i matchen. De måste ta sitt ansvar, prata väl om skolan, förbereda sitt barn, hjälpa till med läxor och livsvisdom. Företagare och näringsliv måste än mer öppna upp sina arbetsplatser för praktik och samarbete. Inte stå vid sidan av och peka på skolans eventuella brister utan bli en del av visionen om Eskilstunas framtid.

Men politikerna då, tänker den kritiske. Absolut, de är mycket viktiga. Men jag tycker att de är så tydliga vi kan förvänta oss. De har gett oss resurser, ca 1,7 miljarder och de har varit tydliga med att skolan är viktig för Eskilstuna.

Om vi tror att det är dom som i praktiken sedan ska göra jobbet åt oss så kommer vi att bli besvikna. Det är dags att sluta projicera våra egna tillkortakommanden på det så bekväma stridsropet -”det är politikernas fel”. Detta utan att för en sekund tappa den öppna och kritiska dialogen. Men det kan inte vara deras roll att ”springa runt” i skolor och tala om hur lärare skall jobba eller lova resurser hit och dit.

Det är vårt ansvar – tillsammans. Alltid tillsammans.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Det är väl så att kommunens bidrag per elev inte är särskilt hög i Eskilstuna? kommunen brukar hamna långt ner på listan. Kanske en följd av att skattekraften inte är så hög i kommunen…

    Desto angelägnare då att alla resurser som går till skolan kommer eleverna till del! Mycket pengar går idag till dyra skollokaler, inte för att de är för stora, utan för att hyran är så hög. Borde inte skollokaler upphandlas i konkurrens?

  2. Tack för din kommentar Johan.
    Jag tror jag förstår hur du resonerar. Men jag är inte så säker på att lokalkostnaderna är för höga. Jag har tvärtom fått en bild att de är relativt ”billiga” i Eskilstuna. Men jag behöver lära mig mer om hur systemet är i Eskilstuna.

    Min erfarenhet genom åren är också att det inte alltid är mer resurser som skapar bra skolor. Missförstå mig rätt – vi ska ha en bra bemanning men ofta är det ledning, styrning, att alla är besjälade och drar åt samma håll, pedagogisk kompetens, professionella stödfunktioner och föräldraengagemanget som avgör kvaliteten.

    Men ditt påpekade om elevpengens storlek och lokalkostnaderna ska tas på allvar.

    Ha det
    Pär E

  3. Du har rätt i mycket av ditt resonemang Pär, men man får dock se om inte systemet med sk ”elevpeng” har en viss betydelse trots allt. Jag arbetar i en skola, där jag vill påstå att de kvalitéer du eftersträvar i ditt sista kapitel finns på alla nivåer. Dock gnager vi på benen vad gäller speciella stödfunktioner. Vi ser även effekten av valfriheten, där starka individer väljer skola till sina barn. Det behövs visionärer, men det behövs också modet att våga satsa och styra både mänskligt och ekonomiskt för att skolan ska bli spjutspetsen för det samhälle vi vill ha.

  4. Hej Haidi!
    Jag är ”fostrad” med elevpengen och arbetat med det i 10-15 år – men det är bra att du lyfter det. Jag kan också bli blind och inte se alla konsekvenser.
    Och jag tror jag förstår hur du tänker – dvs att det behövs mer resurser till skolan. Jag ser det också men jag markerar i olika sammanhang att vi också behöver en annan inställning, ett annat sätt att tänka kring vårt uppdrag, en drivande skolledning, passionerade pedagoger, engagerade föräldrar och ansvarstagande elever. Det är ingen motsättning mellan det och mer resurser. Men min erfarenhet är att vi som är engagerade i skolan pratar för mycket om bristande resurser och vänder oss till politikerna som vi gärna projicerar vår frustration på. Jag vill se en annan inställning till uppdraget.
    Tack Haidi för dina tankar. Det är bara i samtalet vi kan ta oss framåt.

    Ha det
    Pär E

  5. Tack för svar. Jag finns i just en sådan skola och vi har inte upphovt vår röst enbart om mer resurser utan ett ett annat synsätt från politikerhåll på områdets situation som en helhet. Vi är ett engagerat gäng med bra arbetsledning och deltog aktivt i Fröslundamodellen, som just nu ”lever” endast på
    förvaltningsnivå vad gäller skolan. Skolan deltager inte aktivt längre då det hela stannade av i synsättet på hur vi kan gå vidare. Vi kan och vi vill, men trolla med knäna, till den nivån har vi inte tagit oss.
    Vänligen
    Förskollärare i Fröslundaskolan

  6. Hej Per,
    jag tänker på pojkarna som ligger så långt efter. Ni gamla idrottsentusiaster borde engagera idrottsklubbarna att ta sitt ansvar för killarnas skolgång:
    ”Fotboll är en intelligent sport – alla spelare har godkända betyg”
    Våra spelare använder huvudet – både på plan och i skolan”
    ”Skolan först – träning sen”
    Varför inte dela ut ”Ludde liraren” eller ”Åshöjdens BK” i stället för gräsliga pokaler vid avslutningar?
    Ta ett snack om förebilder som kollar hur det går i skolan och berättar om böcker de läst. Det finns mycket att prata med idrottsfolket om.
    Anna J

  7. Hej Anna!
    Mycket bra – det känns helt rätt. Kopplingen idrott och vikten av skolan. Jag tar med mig idén och ser om det går att hitta vägen in till alla ungdomstränare.

    Om vi ska nå målet så behöver vi tusen idéer. Det är hela blombuketten vi behöver.

    Ha det

    Pär E

  8. Det är oxå viktigt att man tror på sig själv och sin framtid, att man ser att det går att få arbete. Arbetslösa ungdomar skulle sättas in i olika projekt, korta, intensiva perioder med en tydlig målsättning (utifrån intresse), där de får göra nytta, lära sig och växa som individ och grupp, för att eventuellt gå vidare till studier. De måste få känna att de behövs och att de räknas!

  9. Hej Agneta!
    Klokt. En del görs ju redan idag – bl a via Arbetsförmedlingens ungdomsgaranti.

    Men jag gilllar din andemening – hitta tydliga målsättningar, hitta intresse och den enskildes talang. Ungdomar är ingen enhetlig grupp – lika litet som vi vuxna är det.

    Ha det
    Pär E

  10. Det beror på att deras bröder inte lyckas inom sporten utan i princip endast slås ut. Tjejerna ser inga fördelar med idrotten då som de gör med skolan. Omskurna män deltar ej framgångsrikt utan betalar mer än de gynnas.
    Svensk elitidrott är helt ren från MÖ killar i de populära sporterna!
    Om inte sporten gynnar Ali då ser ej Fatima möjligheter heller. Inte heller i hemländerna lyckas iranska män i sport


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: