Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 16, 2009

Om en grammofonskiva, identitet, utanförskap och vikten av att förstå kulturens betydelse

Jag tror att det var 1964 och jag måste ha varit 12 år. Min kompis Veikko berättade i skolan att han köpt en ny singel som jag bara måste lyssna på. Och jag minns än idag känslan och hur det såg ut i hans pojkrum. Hans nyinköpta grammofon med högtalaren i själva locket stod på en byrå bredvid hans säng.

Här ska du få höra, sa Veikko. Och sedan dess blev inget sig likt längre. Han hade köpt Rolling Stones ”It´s all over now” och jag hade aldrig vare sig sett några 20-åringar i Eskilstuna som såg ut som Londonkillarna på skivomslaget eller hört sådan tuff musik som talade direkt till mig även om jag inte förstod ett enda ord.

Min trygga värld med mamma och pappa, skolan och kvarteret byttes som i ett trollslag ut mot något annat. Det fanns en annan värld. Om än kallare men samtidigt spännande.

Jag berättar den här lilla storyn för att beskriva hur viktig musik kan vara. För mig blev den sedan en livslång kärlek som alltjämt består.

Musiken som katalysator
Jag tänker på det här när jag är på Way Out West-festivalen i Göteborg under helgen och möter tusentals unga musikintresserade. Hos många av dom ser jag i deras ögon att musiken betyder något mer än bara en stunds underhållning. 

Jag tycker mig få min tes bekräftad när jag läser några intressanta intervjuer med två av de artister som deltog på festivalen – Antony Hegarty och Patrick Wolf.  Två artister som öppet berättat om sin uppväxt och sina liv. Och mönstren känner vi igen när vi pratar utanförskap. En barndom där man blivit knuffad och puttad redan som liten för att man upplevs som udda och ”flickaktig”. En tonårs- och skoltid med mobbing och trakasserier och kanske våld och hot som äldre. En uppväxt i utanförskap och känslan av att inte vara som andra.

Antony och Patrick berättar att musiken blev ett sätt att hitta en indentitet, ett sätt att överleva och kanske också att ta revansch på alla dessa som behandlade en illa.

Men kanske viktigast – de blir i sin tur själva symboler och inspiratörer för andra bräckliga och trasiga barn och ungdomar. Som i sina idoler och stjärnor ser att det går att återerövra sitt liv. Om jag tänker efter så är det också den här berättelsen Jonas Gardell återkommer till i många av sina böcker och i sitt budskap. Den socialt vingklippta, den mobbade pojken som hittar en annan väg. Det där berör mig.

Utan att dra för stora växlar på resonemanget men jag undrar om inte musiken hjälpt och stöttat fler än vad de mer traditionella sk vuxeninsatser gjort. Jag tror inte att jag blir missuppfattad – de som känner mig vet att jag arbetat med familjer och ungdomar i många år och hyser den största respekt för allt som görs inom ramen för det offentliga samhället – men frågan är om inte det är fler Antony and the Johnsons, Patrick Wolf, fler Broder Daniel, fler Kent, fler Anna Ternheim som behövs istället för fler kuratorer, psykologer och socionomer.

Kulturen som livlina
Min poäng – och det här är viktigt – är att kulturen i bred mening många gånger kan fungera som den här sociala livlinan för utsatta och trasiga barn och ungdomar. Kulturen kan uttrycka känslor och sammanhang som i många stycken är ogripbara och långt från innehållet i förnuftiga pedagogiska och kurativa samtal.

Och då pratar vi inte promt musik utan lika mycket dans, konst, litteratur, poesi och skapande. Jag skulle vilja se mer av sådana satsningar i skola och fritidsgård. Och då inte som något allmänt påbud om ett enskild teaterbesök utan kulturen som röd tråd, något som också genomsyrar elevens lärande och utveckling. Jag tror att det finns en oerhörd potential att hämta som också gynnar arbetet för kunskapsmålen i skolan.

En av mina ”husgudar” i det sociala och pedagogiska arbetet heter Emmy Werner. Jag tänker återkomma till henne framöver i mina krönikor. Men enkelt uttryckt – Emmy Werner med forskning i ryggen menar att de barn och ungdomar som får bli duktiga i något – idrott, dans, musik etc – har också större möjlighet att leva ett bra liv.

Skolan, fritidsgården, föreningen och vi föräldrar har aldrig haft ett viktigare uppdrag – att gödsla och odla ungdomars intresse och skapande. Och tänk om vi då får ett gäng vuxna som kommer att beskriva sin ungdomstid med att det var inte bara musiken och Broder Daniel som gav dom styrka utan det var skolan och fritidsgården. Vi har allt framför oss……..

Eskilstuna som föredöme
Tänk om Eskilstuna skulle kunna ställa sig i fronten för ett offensivt barn- och ungdomarbete. Men det förutsätter att vi släpper rutor och organisationsformer och börjar agera som en helhet – skola, fritid, kultur, socialtjänst, föreningar och föräldrar. Det finns många goda exempel på bra och konstruktivt samarbete i vår kommun. Men min bild är också att det i mycket bygger på enskilda eldsjälar och initiativtagare. Det är bra men räcker inte. Om vi ska bli framgångsrika så krävs det att vi går tillsammans och på djupet närmar oss varandra med insikten om att söka den goda intentionen hos andra. Mindre av att ställa sig själv och sin egen organisation eller yrkeskår i centrum och kräva av andra – och istället börja fokusera på det egna agerandet.

Det är precis den insikten jag fick med mig när jag såg de sorgsna men samtidigt hoppfulla blickarna hos alla de unga människorna som hittat ett föredöme i musikens värld. Inte bara som en stunds underhållning – utan på djupet något som berör.

”…………..because I used to love her, but it´s all over now”

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Eskilstuna kommun är en av de kommuner som fått statligt bidrag för att integrera professionell kultur i skolan. Satsningen har namnet ”Skapande skola”. Satsningen är inne på sitt andra år och antalet skolor som deltar har ökat. Detta är bara en liten pusselbit som skulle kunna bli en av grundbultarna för det du efterfrågar. Läs gärna på eskilstuna.se/kulturiskolan Där kan man även läsa att vi är den kommun i landet som fått mest bidrag för skolbio 2009-2010, för att vi har en så hög grad av elevdemokrati i vårt arbetssätt 😉

  2. Håller med. Att lyckas med något är oerhört viktigt för den som har en svag situation i övrigt. Men glöm inte att matte, engelska, svenska eller historia också är kultur. Tror det var din hustru som sa att forskningen visar att det viktigaste stödet till ett barn som har det besvärligt hemma är att få lyckas i skolan!

  3. Underbart! Jag gillar ditt resonemang och vill samtidigt passa på att puffa för musikalen 8 meter som producerats av Ung Fritid i Torshälla. Den spelas fram till den lördagen 29 augusti. Jag är säker på att den kultursatsningen kommer att löna sig mångfalt och den handlar just om identitet, utanförskap och vikten av att förstå kulturens och historiens betydelse. Den musikalen kommer att göra skillnad för många av de medverkande (många ungdomar) och troligtvis även för Torshälla och några ur den publik som besöker Östra torget. Modigt Torshälla att satsa så stort!

  4. Kul att läsa kommentarerna. Verkar som resonemanget vinner gehör.¨
    Jag har bra erfarenheter av Skapande skola i Västerås så det glädjer mig att vi är ”på”. Tack för infonoch tipset om web-sidan Annette.

    Monica och Anna – jag delar insikten att de barn som är socialt vingklippta lyckas bättre i livet om de blir duktiga i skolan. Det är därför arbete med matte, historia etc. är så viktig.

    Och visst Jonas – det är klart att jag ska gå på Torshällamusikalen. Recensionerna verkar ju också mycket positiva.
    Pär

  5. Håller med till punkt och pricka!
    Samhällen som tror och lyssnar på sina ungdomar tror på framtiden, skrev Margareta Norlin i Aftonbladet för en hel del år sedan. Musiken som förändrande kraft som genom historien fått människor gått ut i krig, apostroferat att Gud finns och att han inte finns,musik i alla livets skeden .Musiken som det egna rummet/fristaden naturligtvis.Men det handlar inte bara om ungdomskultur. För något år sedan hade vi på Balsta besök ifrån ett gäng från Uppsala universitet, som hade med sig frågeställningen: Finns det fläckar av demokrati, för oss i den akademiska världen, som vi missat?
    Har interaktionen i replokalen nå´tt att tillföra undervisningen på Lärarhögskolan? De gjorde djupintervjuer med flera utav våra brukare, jag har ännu inte fått tagit del av slutsatserna deras men jag vet att det finns ett djupt mått av lärande i en mötesplats där människor möts kring sitt eget skapande,människor oavsett ålder, kön, etnicitet….

  6. Tack Bosse för dina tankar. Jag vet att du och gänget gör ett bra jobb på Balsta Musikslott och det är väl bl a därifrån jag hämtat inspiration – dvs jag har själv mött ungdomar vars liv fått en ny vändning tack vare musiken och kulturen.

    Jag kommer gärna upp till er om det passar.

    Pär E

  7. Hej!
    Jag är en sådan där ungdom och arbetar dessutom mycket med musik – även mycket med många andra uttrycksformer – framförallt utanför skolan. Dock finner jag just själva musiklyssnandet som minst lika viktigt som mat på bordet och jag anser att det du berör i din text är otroligt viktigt men förmodligen mer omfattande än det kan uppfattas som utifrån.

    Jag ser att skapande i alla former är att uttrycka sig. Att inte förutsätta skapande bland ungdomar – eller bland människor i största allmänhet – är att begränsa deras uttryck. Har man då inte ett modersmål som får gehör i Sverige eller saknar man ett språk som är ens eget, hur kan man då uttrycka sig? Vårt allra sista uttryck är våldet, och det är mänskligt att uttrycka våld när inget annat uttryck får gehör, det är en ren instinkt. Jag tror att nedskärningarna och/eller snedsatsningarna inom kulturen är steg på steg mot ett elitsamhälle, ett förtryckarsamhälle där enbart dem som lyckats behärska uttrycket med det svenska språket har yttrandefriheten – resten är förtryckta. Det finns inget som säger att språket är människans allra främsta uttryckssätt, varför låtsas man då att alla andra uttryckssätt enbart är för underhållningens skull?

    I linje med människans egna behov av att uttrycka sig tror jag även att all typ av konst – för min del framförallt musiken – kan sätta ord på de tankar och känslor som man inte har förmåga att uttrycka själv. Det är i sig en väg att få uttryck för det man känner och det är mer än vad någon psykolog klarar av i samma utsträckning.

    Kunskapen om uttrycket – en högst väsentlig kunskap för varandet – är inget man får utforska i skolan, som om det inte vore mer relevant och nyttigare för alla människor än att lära sig spela Lilla snigel på gitarr. I skolan är estetiska ämnen lika med lekämnen; alla har mer eller mindre den inställningen, såväl lärare och elever som skolstyrelsen, det är inte fullt så ”riktiga” ämnen som naturvetenskap, även om det i grunden kanske är mer relevant i ett större perspektiv. För vad har jag för nytta av att veta hur en atom är uppbyggd om jag inte ens har förmågan uttrycka vem jag är, vad jag tycker och vad jag tänker? Varför ska jag veta vem Gustav II Adolf var hellre än att veta vem Antony Hegarty är, om den senare mycket bättre beskriver för mig hur det är att vara jag? I motsats till det vi har nu skulle jag till och med vilja se spår av estetik inom samtliga ämnen. Att kunna uttrycka sig och att utforska sitt eget uttryck är otroligt relevant för alla.

    Vi är ju alla överens om att vi har ett nät av problem vilket inkluderar våld, förtryck, utanförskap etc. Vad jag menar ligger som grund för problemen är den svenska skolan; det är nog ingen slump att de flesta artisterna har upplevt utanförskap och att många konstnärer kanske inte haft de bästa betygen – skolan skapar inga som helst förutsättningar för engagemang hos eleverna, något som däremot konst gör. Att arbeta för att kunna skapa dessa förutsättningar är ett första steg om vi vill leva i en demokrati och inte enbart i en skendemokrati. Att jag är engagerad såväl politiskt som i annat kommer utifrån att jag har utforskat mitt eget uttryck på många olika sätt, däremot kolliderar detta engagemang med de spår som skolan satt och sätter i mig; skolan förminskar min rätt att uttrycka mig vilket innebär en ständigt pågående dragkamp inom mig trots att jag vet vart jag borde stå.

    Kalla denna slutsats för på tok för radikal, naiv och/eller jag-vet-inte-vad, men det är vad jag har lärt mig utifrån mitt liv och det finns inget som säger att det perspektivet är mindre värdefullt, trots att jag är ung, oerfaren och dessutom musiker.

    Att samarbeta med ungdomar på ett medvetet plan och inte bara för att, är en lång process som kräver mycket tålamod; utan tålamodet så slutar det lätt med att man nöjer sig med att inrätta ”skolbio” eller dylikt.

    (För att kommentera en av de tidigare kommentarerna, så ser jag ordet elevdemokrati som ett skämt i dagens skola, och då har jag varit mycket engagerad i elevrådet på såväl på min högstadieskola där jag var ordförande som på gymnasieskolan jag går på nu. Det är bara på låtsas tyvärr. Att höra en vuxen säga att elevdemokratin är befintlig känns således som ett hån.)

    Tack för mig!

  8. Hej Hannes!
    Jag blir berörd av dina tankar. Jag förstår att musiken och kulturen betyder oerhört mycket för dig och på något sätt blir du ett ”levande bevis” på det som var mitt budskap.
    Jag delar din syn att det finns fara att kulturen inte riktigt tas på allvar – det är något vid sidan av.
    Men jag är optimistisk – jag ser många bra initiativ i skolan och jag tycker mig också ana att vi blir fler som förstår kulturens kraft och att det inte på något sätt står i motsats till vikten av humaniora eller naturvetenskap. Tvärtom betingar de varandra.
    Lycka till framöver med ditt liv!
    Pär E

  9. Hej Per !
    Det här är mitt område då jag håller på och lirar på fritiden.
    Det jag som inflyttad Stockholmare saknar, är att man alldeles för lite gör reklam för vårt fantastiska utbud av att utöva musik.I våra brochyrer syns mest Radermachersmedjor, Parken förstås, gamla stan, men sparsamt om musikutbudet, replokaler,musikhögskolan.Tänk att som ett hobbyband få spela på flera av krogarna i stan det tror jag är ganska unikt.
    Jag har ibland funderat om man inte kunde göra en sorts musikfestival på området kring bandystadion på sommaren.Så att lokala okända band fick chans att visa upp sig.

  10. Bra förslag Stefan. Jag känner inte allt som görs – men jag tror att Balsta har ett sådatn upplägg som du efterfrågar. Dvs lokala band som ges möjlighet att synas.
    Vi har ju också Sista Sucken som håller på att bli något riktigt bra.
    Kul att du också ser att många lokala band har möjlighet att spela på våra krogar. Jag har en del kompisar som berättar samma sak.
    Utmaningen ligger nog i det du skriver – hur blir Eskilstuna mer känt som musikstaden. Och är det mer vi kan göra? Vi lärde oss ju mycket av 350-års festen. Peace and Love i Borlänge började ju som ett mindre lokalt initiativ. Idag är det ett av Borlänges starkaste varumärke.

    Ha det
    Pär


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: