Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 9, 2009

Om en viktig debatt och vikten av att förstå en kommuns själ

Förra veckans ”kommun-snackis” var onekligen Timbros rapport ”Långt från lagom”. Den kryddades sedan med en uppmärksammad DN-artikel signerad Thomas Idergard, ansvarig för Timbros välfärdsprogram.

Lite grovt sammanfattat så menar Idergard att kommunerna borde satsa än mer på kärnverksamheten – skola, vård och omsorg – istället för att lägga pengar på projekt som marknaden borde sköta. Min tolkning är att Idergard t ex menar kultur, fritid, turism, mötesindustri, infrastruktur etc.

Jag tror jag förstår Idergards positiva intention. Med en sådan inriktning så skulle dagens kommunkris kunna klaras och några större neddragningar och förändringar inom skola, vård och omsorg skulle inte behövas. Inte dessto mindre så tycker jag att Idergard har fel. Han underskattar nämligen kommunens roll som samhällsbyggare.

Ett samhälle i dramatisk förändring 
Men låt mig börja i en annan ända. Min – om än ovetenskapliga tes – är att min pappas kontakter och möten med andra människor under hela sin barn- och ungdomstid motsvaras ugnefär av det antalet människor mitt barnbarn nu 80-90 år senare möter på en dag. Hänger ni med?

Svaret på varför det är så ligger naturligtvis i att vi idag lever i städerna och har lämnat jordbrukssamhällets mer isolerade värld. Det står också för att samhället idag är mer rörligt och flexibelt. Människor pendlar, reser, förflyttar sig mer än någonsin. Så också varor, tjänster och information.

Olika kommunala logiker
Dessa två tillstånd eller samhällen behöver också olika typer av sammanhållningar – eller för att gå på pudelns kärna – de behöver olika typer av kommuner.

Den isolerade och geografiskt begränsade byn, socknen eller kommunen kunde ägna sig åt det vi brukar kalla kommunens kärnverksamhet. Dvs se till att det fanns en form av myndighetsutövning, utbildning och vård och omsorg.

Dagens moderna, rörliga samhällsbyggge där en kommun är en del av ett levande system snarare än ett isolerat område kräver däremot en ny form av dagordning. En kommun är inte längre ett isolat utan en del av en region, ett län, ett land, ett EU……….en värld.

Jag märker det på min egen agenda. I min almanacka är det inte bara träffar och möten inbokade om Fröslunda, Skiftinge och centrum utan lika mycket Stockholm, Västerås, Strängnäs och Nyköping. Och som om inte det var nog så handlar det också om relationer med våra vänorter Linyi i Kina och Gatchina i Ryssland.

Den som då likt Idergard hävdar att en kommun ska inte syssla med annat än skola, vård och omsorg hamnar fel. Precis som de lokala rösterna gör som brukar hävda att vi inte ska bygga nya rondeller eller vägar, vackra parker och strandpromenader utan istället satsa mer på skola. vård och omsorg.

En modern kommun så här i början på ett nytt sekel satsar huvuddelen av sina resurser på just skola, vård och omsorg (ca 80%) men samtidigt så förstår den att vi också måste ha ett levande kulturutbud, en bra fritid, en bra infrastruktur där vägar och tåg fungerar. Vi behöver samarbeta med andra. Vikten av en högskola som är attraktiv. Vi behöver attraktiv byggmark för bostäder och näringsliv. Bara för att nämna några områden där kommunen engagerar sig och också går in med pengar.

Ansvarstagande samhällsbyggare
Allt detta fråntar oss inte att vi ska lyssna på Timbros budskap. Jag har också sett olika kommunala satsningar genom åren som inte alltid varit kloka. En kommun lever på skattebetalarnas pengar och gamle socialmininster Gustav Möllers kända ord om att varje fel använd och förslösad skattekrona är en stöld från folket är en bra  devis att ha i ryggmärgen för såväl politiker som för oss tjänstemän.

Men vi behöver öka vår insikt och förståelse för att en kommun är inte längre bara en myndighet eller någon som finansierar och levererar skola, vård och omsorg. Utan en kommun är också en samhällsbyggare, en viktig aktör i att bygga en helhet.

För tänk er ett Eskilstuna utan ett Konstmuséum, utan ett Stadsbibliotek, utan ett Balsta Musikslott, utan ett Tunavallen, utan ett badhus, utan ett fungerande centrum, utan en högskola med lokal prägel, utan mötesplatser i våra bostadsområden, utan ett Parken Zoo……………

För mig vore det ett tråkigare Eskilstuna. Och det är tyvärr den insikten jag tycker att Thomas Idergard och Timbro tappat bort. Mitt i sin välmening att freda det viktigaste vi har – våra förskolor, skolor, äldreboenden och sociala verksamheter.

Ha en riktigt bra vecka – och välkommen tillbaka till jobbet för er som gör er första vecka efter semestern!

Annonser

Responses

  1. Hej Pär och alla ni andra som läser detta!

    Jag förstår din poäng, men du missar att knyta ihop säcken. Att försvara vidlyftiga satsningar utanför välfärdens kärna ska man bara göra om en mycket kraftig majoritet av personerna som finansierar dem (d.v.s skattebetalarna) anser att det är ok. Skatt är som bekant en utgift som enskilda människor inte kan säga nej till och därför är det inte önskvärt eller ens moraliskt rätt att man genom tvång drar in pengarna för att sedan som politiker lägga dem på saker som den enskilda människan inte vill betala för. Personligen tycker jag det är högst rimligt att bygga vägen, rondellen o.s.v, men utsmyckningen iform av konst i rondellen ska finansieras utanför skattekollektivet. Synen att det är ok att bygga infrastruktur med skattemedel delar jag säkert med minst 90 % av Sveriges befolkning. Det finns kanske en majoritet för att lägga skattepengar på konst i rondeller också, men det kan inte anses var ok om det t.ex. är 51 % för och 49 % emot. Det blir svårt att argumentera på något annat sätt än att man faktiskt snor pengar av människor i det läget eftersom om de människorna som utgör minoriteten på 49 % vägrar att betala så kan de ytterst till och med bli hämtad i sina hem och föras till rättssalen med våld.

    Istället måste man värna varje människas frihet. Den minsta minoriteten som riskerar att bli kränkt av såväl staten som andra sammansättningar är den enskilda människan. Därför måste dennes rätt till frihet vara vägledande i all form av maktutövning. Några mycket väsentliga delar för att garantera enskilda individer den friheten är rätten till demokrati, yttrandefrihet, integritet och äganderätten. Äganderätten är en central del av FN:s mänskliga rättigheter och i den ingår rätten att bestämma över de resurser som man t.ex. arbetar ihop. Du äger helt enkelt rätten till din kropp och därigenom även frukten som ditt arbete ger. Därför kan man aldrig legitimera stora skatteuttag, var gränsen går blir dock en mycket filosofisk fråga som nog passar bättre i andra forum än i denna (redan enorma) kommentar.
    Ett minskat skatteuttag innebär då också att den enskilda människan får tillbaka makten över sina pengar och kan då välja att lägga dem på böcker, konserter, gymkort eller något annat. På detta sätt skulle vi slippa konstiga diskussioner om varför vissa fritidsintressen skattesubventioner och andra inte, bara för att lyfta ett exempel.

    Av den anledningen landar Timbro rätt. Det innebär inte att all form av kultur per automatik hamnar helt utanför det offentliga, men istället kommer de in i kärnverksamheterna och då får t.ex. rektorn tillsammans med elever, lärare och föräldrar avgöra om resurserna ska läggas på biobesök, besöka konstmuséumet eller något annat. Det kan helt enkelt ligga i välfärdens kärnuppdrag att möjliggöra för samtliga barn och ungdomar att ta del av kultur.

    Avslutningsvis håller jag med om att Eskilstuna skulle vara en tråkigare stad utan Balsta Musikslott, Konstmuséum, badhus med mera, MEN Pär: Vad är det som säger att dessa saker bara finns genom offentlig finansiering? Vissa argumenterade för att det skulle bli dyrare och svårare att flyga när den marknaden privatiserades, samma argument hördes kring telefonimarknaden. Facit är billigare, bättre och fler tjänster inom båda dessa områden.

  2. Hej Nils!
    Det är bra att de här frågorna diskuteras. Då tvingas man slipa på argumenten.
    Jag tror jag förstår hur du tänker och din starka känsla för äganderätten och den personliga makten och inflytandet går inte att ta miste på.

    Samtidigt så verkar vi vara överens på några punkter – det gemensamma ansvaret för skola, vård och omsorg och satsning på infrastruktur.

    Men jag tror att vår skiljelinje går i synen på vad skatter är och vad det gemensamma ansvaret är. Om jag tolkar dig rätt så tänker du att skatter är en form av stöld från den enskilde. Något nödvändigt ont vi tvingas till. Rätta mig om jag har fel.

    För mig är skatter en gemensam överenskommelse och ett gemensamt åtagande – en del av ett slags samhällsskontrakt. Det är just därför det är så viktigt att vi behandlar skattemedel ansvarsfullt och varsamt – vilket också du poängterar.

    Och – det är viktigt – alla beslut om hur vi ska använda dessa gemensamma resurser står under demokratiskt inflytande.

    Men – som jag skrev i bloggen – det fråntar inte TIMBROS kritik och det som du själv styrker under – vikten av att skattepengar används till det som det är avsett. Och det är väl det som är bra med den här debatten att det kommer upp till ytan.

    Ha det bra!
    Pär E

  3. Hej igen!

    Kul att du svarar Pär.

    Tror du har förstått mig rättså rätt. Jag skulle dock inte beteckna all form av skatteuttag som varken ont eller stöld, då jag delar synen att t.ex. skattfinasierad skola, vård och rättsväsende är viktigt. Däremot anser jag att det idag finns mycket, bland annat kultur till vuxna, som är offentligt finansierat som inte borde vara det av flera skäl.

    Vi hörs o ses!
    Mvh/
    Nils


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: