Skrivet av: Pär Eriksson | maj 31, 2009

Om kärleken till en stad och vikten av att leva på en tidslinje

Jag tänker så här; kan man älska en stad? Ja, jag tror det. Det går ju att älska människor, naturen, idrottslag och företeelser så det borde vara möjligt………eller?

Naturligtvis lever vi i nuet. Det är precis nu livet pågår. Men i någon mening så är nuet inget annat än vår historia och vår framtid starkt kondenserad.

Hoppas att ni inte tycker att jag är för filosofisk – men det här är viktigt. Insikten av att vi lever på en tidslinje ökar nämligen förståelsen  varför saker och ting är som dom är. Därför finns det inget n-u. 

Min historia, mitt rotsystem, mina förfäders liv, min familj, min uppväxt – inkluderat alla minnen – är jag här och nu. Samtidigt så är min framtid med mig i denna stund. Vart ska jag, vad vill jag, hur går det för mina vänner, min familj, min arbetsplats, min stad – vad är mina drömmar?

Min erfarenhet genom livet är att förståelsen för att vi lever på en tidslinje också skänker förtröstan och en ödmjukhet inför livet. Du blir en hel människa.

En ny typ av människa
Den tyske sociologen Thomas Ziehe menade i sina böcker från 1980-talet att dagens ungdom har en tendens att bli ”här-och nu-människor”. Allt skall gå fort, det ska ge något nu och betalningen för arbetet och slitet skall ske nu. Och med en historia som är ifrågasatt och en framtid som är oviss så blir nuet livlinan att hålla sig i. Om ni inte tror mig så fråga våra lärare och de som arbetar med ungdomar.

Thomas Ziehe – tysk sociolog och författare

Ziehe menade att vi var på väg att få en ”narcissistisk personlighet”. Den amerikanske historikern Christopher Lasch och den tyske filosofen Herbert Marcuse var inne på samma tema i sina böcker på 1970- och 1980-talen.

Samtidigt var detta inte bara något dåligt. Tvärtom menade Ziehe att det skulle vara svårt att få denna typ av ”ny ungdom” att vandra under förtryckets och diktaturens fanor.

En viktig vecka – en helhet
Jag tänker på det här resonemanget när vi nu kliver in i en av Eskilstunas viktigaste veckor – firandet av 350-års jubiléet och att vår stad blev till. Antingen tänker vi att det är en allmän gatufest, en trevlig tillställning med ett välkomnat avbrott från vardagen.

Eller…………också tänker vi att förutom ett trevligt avbrott så är vårt 350-års jubiléum inget annat än gestaltandet av insikten att vi lever på en tidslinje. Och den tidslinjen har ett historiskt Eskilstuna – ett nu och ett framtidens Eskilstuna. I en och samma sekund, dag och vecka.

För när vi nu tänker på Eskilstuna så är det ju inte bara här och nu med dagens varsel och tuffa ekonomiska läge, vilka bostäder som byggs, hur det går för Mälardalens Högskola, Volvo eller våra idrottslag som finns i vårt medvetande. Utan det Eskilstuna vi firar är något mer, något djupare för oss.

För mig är Eskilstuna den där engelske missionären som ville kristna oss, det är johannitmunkarna på 1200-talet, det är Reinhold Rademacher och hans smeder, det är Schröderstierna och Rinmans fristad på 1700-talet, det är 1800-talets fabrikörer Mått-Johansson, Tång-Lindström och Munktell och det är alla män och kvinnor som arbetade och byggde upp det Eskilstuna vi nu lever vi.

Eskilstuna är både Beatles 1963 i Sporthallen, Curt-Görans i Parken och Kent förra sommaren på Strömsholmen och Eskilstuna är de unga tjejerna i Tikkle Me som har allt framför sig.

Frida Herchenröther och Karin Taberman – nästa stora popexport från Eskilstuna

Eskilstuna är både IFK Eskilstuna mot GAIS och 22.000 på Tunavallen och Östermalms IS, Standard och GUIF för några veckor sedan i Globen. Och Eskilstuna är Simon Helg och landslaget om sju år.

Eskilstuna är både fiket Residens och dagens Café Kaka. Eskilstuna är både Metropol, Folkan, Parken och Raw.

Eskilstuna är både dess city, Fröslunda, Torshälla, Gillberga och Kjula och de framtida bostäderna i Munktellstaden.

Eskilstuna är både Fil-Öbergs, Auto Fuji Tech och ett framtida IT- och designföretag i Munktell Science Park.

Eskilstuna är livländarna som kom på 1600-talet, 1940- och 1950-talets finländare och jugoslaver och Eskilstuna är 1990-talets bosnier och dagens nyinflyttade irakier och somalier.

Och Eskilstuna är alla som är infödda och inflyttade och alla tillfälliga besökare. Det är alla turister som besökt oss, alla studenter och de från Kina och Ryssland som besöker oss den här veckan.

Och Eskilstuna är min pappa som kom hit på 1930-talet och mina barnbarn som kommer till världen i sommar och i höst. Och det är den staden, det är den tidslinjen vi nu celebrerar.

Och kanske det ändå är så att det egentligen inte går att älska en stad – men det går att känna vördnad och ödmjukhet inför alla hundratusentals människor som genom historien kallat sig Eskilstunabor. Alla dessa som byggt upp den här staden.

Och i någon mening så kanske det ändå i grunden är kärlek – kärlek till en tidslinje som vi valt att kalla efter namnet på en ivrig missionär som ville oss så väl som vi firar den här veckan.

Och det är precis där vi tar utgångspunkten för framtiden – visionen om den stolta Fristaden. Och det är den berättelsen och det arbetet som börjar nu.

Ha en riktigt bra vecka !

Annonser

Responses

  1. Så bra! Det jag reagerar mest positivt på är att du tar upp alla dessa människor som kommit till Eslilstuna från andra länder och som varit med om att bygga upp dagens Eskilstuna.

  2. Hej Helena!
    Bra att du uppmärksammar den vinklingen. Min grundinställning är att vi har en oerhörd potential i Eskilstuna just med anledning av många århundrandets erfarenheter av invandring.
    Hälsningar
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: