Skrivet av: Pär Eriksson | maj 26, 2009

Pärspektiv – vård och avgiftning räcker inte

Föga smickrande lyfte Rapport och våra lokala media upp Eskilstuna som en kommun med extremt hög andel alkoholrelaterad dödlighet. Tufft att höra men nyttigt att våga prata om. Nyheten kablades ut med anledning av ett viktigt seminarium som arrangerades i Eskilstuna i måndags.

Nu fokuserade de här nyhetsinslagen och rapporterna på behovet av – eller snarare på avsaknaden av en bra avgiftning. Det är viktigt och vi får inte för en sekund blunda för betydelsen av en human medicinsk vård.

Men – och det är ett viktigt men – fokus i vårt arbete kan inte vara avgiftning. Vi måste spänna bågen vidare än så.

Vi behöver arbeta än skarpare förebyggande och med tidiga insatser i skolan, på fritidsgården och i våra föreningar. Vi behöver vuxna – föräldrar och föreningsledare som står som goda förebilder. Vi behöver frivilligorganisationer, kyrkor, företag och fack – som arbetar aktivt med förebyggande insatser. 

Till det ska vi naturligtvis bygga upp en bra vård- och behandlingskedja för de som faller igenom och utvecklar ett beroende. Till det behövs en aktiv socialtjänst som arbetar offensivt – hand i hand med Landstinget. I det sammanhanget har en bra avgiftning sin givna plats.

Men vårt huvudfokus måste vara det preventiva. En klok och återhållsam alkoholpolitik som förstår att en kommuns totalkonsumtion står i proportion till antalet alkoholrelaterade skador, misshandel, våldtäkter, familjesplittringar, dödsfall etc.

Just därför är frågan om alkoholen något som berör var och en av oss. Det är ett ansvar vi inte kan smita undan. Just därför att vi är föräldrar, syskon, anhöriga, barn och medborgare.

Och i grunden handlar det ansvaret om att vi måste få till en attitydförändring i samhället och i vår kommun. Utan att låta för ödesmättad – men vi måste bryta en kultur som hämtar sin rotsystem ända från 1700-talets smeder och supandet på 1800-talet. I vart fall om vi ska tro Fredrik Lindström. Och jag tror att han har rätt.

Grundspelet i det här arbetet stavas tillsammans. Insikten att vi behöver varandra. Tendensen att skuldbelägga varandra och där vi skyller omständigheterna på ”någon annan” – missbrukaren, familjen, kommunen, socialtjänsten, skolan, landstinget, polisen – tillhör en förverkad och föråldrad inställning. Det är bara tillsammans vi åstadkommer resultat och skapar det stolta Eskilstuna.

Frågan är om vi är redo att anta den utmaningen – prata väl om varandra, stötta varandra i en fråga som kanske är en av samhällets allra svåraste.

Annonser

Responses

  1. Hej Pär!

    Jag kan hålla med om att greppet skall vara mer omfattande än ”bara” avgiftning. Å andra sidan blir det också, igen, ett sätt att flytta fokus från en grupp medborgare utan röst. Problemet är, som också framkom på seminariet, att ansvaret för abstinensvården inte är självklar. Det gör att landsting och kommun samfällt tvår sina händer. Den medicinska bedömningen görs så snäv som det bara går och kommunen vill inte riktigt ta till sig ansvaret för tillnyktringen (förstadiet till abstinensen). De senaste tio åren har vi hört att vi skall använda våra hemmaplansalternativ istället för att ”skicka folk på behandling”. Det är i många fall en bra strategi, MEN kommer aldrig att fungera så länge det inte finns tillgång till avgiftning/tillnyktring/sviktplatser i kommunen. Alla som erbjuds hemmaplansvård måste ha tillgång till detta för att snabbt få hjälp att bryta ett pågående återfall/alternativt undvika ett. Först då kan det fungera och dit är det långt. Jag vill också påpeka att Missbruksenheten (som kommunens tidigare tillnyktring kallades), lades ner eftersom ”en massa alkoholister kom dit och vilade upp sig” stup i ett utan att de slutade supa. Det bedömdes inte vara kommunens sak att ”upprätthålla missbruket”. Och nu dör folk istället. Innan vi startar upp en tillnyktring igen måste vi ta itu med moralismen inom förvaltningen. Vi måste stå ut med att vissa ”utnyttjar tillnyktringen” för att fortsätta supa. Varje gång kan bli den sista och en biljett till ett värdigare liv. Samtidigt hjälper vi alla som sviktar i sin motivation under pågående öppenvård./Evy Karlsson, socialsekreterare beroendecentrum.

  2. Hej Eva!
    Det finns mycket klokt i det du skriver. Mina tankar var mer att se alkoholen i ett större sammanhang. Det är så lätt att tänka ”dom som har alkoholproblem” istället för att vi alla har ett ansvar och att det i grunden handlar om synen på vår alkoholkultur.
    Bra att du betonar vikten av en bra avgiftning. Jag delar den ambitionen.

    Hälsningar
    Pär E

  3. Hej Pär
    Jag ville bara göra ett inlägg och säga att det känns oerhört bra det du skriver om förebyggande arbetet och att alkoholen måste ses i ett större sammanhang. Jag som drogförebyggande samordnare har och tycker fortfarande (fast det har lättat lite) att det finns ett motstånd kring frågan, speciellt från vuxna. Det är då extra betydelsefullt att ha politiken och ledningen med mig och det känns så bra att du har det perspektiv du har. Det känns tryggt för framtiden!

    Soliga hälsningar
    Eva Carlsson

  4. Alkoholbruket/missbruket är en fråga där vi har en dubbelmoral eller ”delblindhet”. Vi ser och arbetar med delar av problematiken men undviker andra delar så totalresultatet blir ej så bra som det kunde bli.
    Ingen ifrågasätter vikten av bra missbruksvård och ett vettigt förhållande för ungdomar gentemot alkohol. Men mellan ungdomen och det etablerade missbruket finns vi vuxna i våra sociala sammanhang där arbetslivet: anställningen, arbetskamraterna och chefen utgör en stor del av vardagen.
    Riskbruksprojektet visar att arbetsplatsen är ett mycket bra forum att arbeta med frågan,men intresset här hos oss är lågt och frågan bemöts ofta med tystnad.
    Från företagshälsovårdens sida när det gäller enskilda anställda kommer vi in alltför sällan och nästan alltid försent. När vi kommer till kunskapsspridning är intresset lågt t ex har utbildningen om missbruk fått ställas in flera gånger p g a för få deltagare. Vi inbjuds att tala om kost,motion, stress, rökning men sällan konkret om alkohol och arbetsliv.
    Med små insatser blir vinsterna stora. När vi arbetar in i vår egen organisationen blir det både en mänsklig vinst och en företagsekonomisk vinst, med mindre frånvaro, större säkerhet ( vi arbetar ju ofta mot tredje man), mindre tid går till rehabilitering, bättre fungerade arbetsgrupper….
    Jag blir glad att se att du också tycker att frågan är viktig och fortsätter gärna diskussionen.

    Marie Sedvall
    Företagsläkare
    Kommunhälsan


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: