Skrivet av: Pär Eriksson | april 26, 2009

Om styv kuling över Mälardalen, kristrappan och vikten av att gå tillsammans

Jag pratade med min fd arbetskamrat David som numer arbetar i Köping. Han frågade sig om inte organisationer i kris har en tendens att följa logiken i hur individer möter större livskriser.

Jag funderade på det där en stund och jag undrar om inte David har rätt. Vi har sett det när de klassiska bruksorterna stod inför stora omställningar och nedläggningar på 1960- och 1970-talen. Vi har sett det i kommuner på 1980- och 1990-talen som levt med en stark industi och ett starkt företag. Erfarenheterna finns i Bengtsfors, Arboga och Motala.

Nu blåser den globala ekonomiska krisen in över Mälardalen. Grannstäderna Köping och Eskilstuna drabbas nu extra hårt som klassiska industristäder med stark koppling till bil- och entreprenadmaskiner.

Organisationer som levande system
Låt mig vara tydlig – grunden för krisen står naturligtvis att söka i samhälleliga- och ekonomiska rörelser men jag tror att  vi ökar förståelsen för vad som händer om vi också vågar resonera och hämta kunskap från kris- och organisationsteorin.

För vad många organisationstänkare menar är att en organisation –  t ex en kommun – i krissituationer agerar och följer logiken som vi gör som människor. Och orsaken till det är att organisationer är levande system som i grunden inte består av sina rutor och organisationsskisser – utan av – just det människor.

Krisutvecklingens steg
Såväl den schweiz-amerikanska psykologen Elisabeth Kubler Ross som vår egen Johan Cullberg har förtjänstfullt skrivit och utvecklat de här teorierna.

 

Återigen – kanske steget till agerandet för en organisation känns lång – men låt oss åtminstone tänka tanken. Jag tror nämligen att det finns lärdomar – om inte annat lärde vi oss också mycket om kollektiv samhällelig psykologi vid de stora katastroferna Estonia och Tsunamin.

Kristrappans första steg är ofta förnekelse. Det har inte hänt, det är en ond dröm, det berör inte oss. Och kanske det är någonstans där vi befinner oss. Den globala finanskrisen är något vi läser och hör om i media men det har inte med vårt land, vårt företag, vår kommun, vår skola eller vårt äldreboende att göra.

Det andra steget är skuldbeläggning och rationalisering. Det är någons fel och denna person, grupp eller företeelse är alltid ”någon annan”. Om vi bara fick nya företagsledare, politiker eller ännu värre om vi bara slapp politikerna, om vi bara hade en annan kommundirektör (?), en annan chef eller rektor så skulle problemet eller krisen lösa sig.

Det tredje steget handlar om erkännande. Vi börjar ta in vad som händer och sker. Vi erkänner läget. Den eventuella förljugenheten eller skyddsbarriär som funnits krackelerar.

Det fjärde steget är accepterande. Till skillnad från erkännande så bygger accepterande på en djup inre förståelse där både förnuft och känsla finns med. Vi börjar se situationen utifrån en helhet. Vi börjar se hur saker och ting hänger ihop.

Det femte och avslutande steget är nyorientering – dvs vi når det steget i utvecklingen där vi börjar se lösningar och en ny framtidsoptimism gror.

Jag begär inte att läsaren ska hålla med mig i varje stavelse eller kommatecken. Men översätt gärna era egna livserfarenheter i något som smärtat och varit svårt och jag tror ändock att många känner igen sig.

Den här kristrappan eller krisutvecklingen – menar psykologerna och forskarna – handlar inte om rätt eller fel. Tvärtom – det är en utveckling som vi alla går igenom. Det är beviset för att vi är människor. För de försvar och de psykologiska mekanismer som sätts igång har inget annat syfte än att skydda oss, skydda oss för att gå sönder.

Problemet blir när vi fastnar på något av trappstegen. Och vi har alla mött det. Om inte själva så i möten med andra. Mannen som aldrig kommer ur skilsmässan utan ältar år efter år. Föräldrarna som aldrig accepterat att deras barn dog ung. Mamman som blev bitter genom hela livet pga av att dottern tog en annan väg i livet än förväntat etc.

Var finns lärdomarna frågar sig den vetgirige. Jo, vi måste uppmärksamma så att vår kommun, vår organisation, vår skola, vårt äldreboende, vårt socialkontor inte fastnar i kristrappan.

Ödmjukhet och tydlighet
Jag uppskattar den frejdighet och uppriktighet jag nu möter i Eskilstuna. I mediadebatten, i insändare och artiklar, i rapporter och berättelser jag får från föräldra- och anhörigmöten och de samtal jag fångar i vårt Stadshus.

Men jag oroas också över de tendenser jag tycker mig se. Bristande förståelse för krisens orsaker och rotsystem kombinerat med en växande tendens att lägga skuld på någon annan – utanförläggandet.

Men jag skriver inte det i någon anklagande ton. Inte alls. Men just nu – mitt i ökad arbetslöshet, ökade varsel, skenande försörjningstöd och krav på prioriteringar och omställningar så kommer det att krävas något extra av oss alla i Västerås och Köping och i vårt eget Eskilstuna.

Ledarskapet viktigaste uppgift nu är att ta sin arbetsgrupp framåt. Ödmjukt och tydligt på en gång.

Ödmjukt lyssna på kloka bra argument och konsekvenser av stora och tuffa neddragningar. Vi finns bara för medborgarna – de är ytterst våra uppdragsgivare.

Tydligt agera utifrån det ansvar som ålagts oss. Vi kan inte verka eller agera i en kommun med stora miljonskulder och underskott. Vår roll är att verka för helheten – för hela Eskilstunas och våra städers utveckling. Det är en del av vårt demokratiska uppdrag.

Medarbetarnas roll
Alla våra medarbetare har ett mycket viktigt uppdrag. Samtidigt som deras synpunkter och kunskap är guld värda – de vet hur verkligheten är – så avkrävs man som medarbetare att förklara för elever, föräldrar, anhöriga och brukare om vårt läge. Att inge hopp och se till att vi tar oss igenom den ekonomiska kris som nu vi lever mitt i.

Kritiska och kreativa brukare
Jag skulle också vilja se fler både kritiska men också kreativa föräldrar, anhöriga och brukare som kommer med bra förslag. Inte bara protesterar eller säger nej. Men det förutsätter också att de blir lyssnade på. Att brukare ges arenor för samtal. Det är så vi tar oss framåt.

Vikten av att gå tillsammans
För på en punkt så måste vi i kommunens tjänstemannaledning vara kompromisslösa utifrån vårt uppdrag  – och det är budskapet om att vi ska ha ordning på ekonomin. En stad, en kommun som lever över sina tillgångar blir på sikt oattraktiv. Jag har sett kommuner som lånat till löner och tro mig det är ingen framgångsväg.

Och ytterst handlar det om verksamhetsutveckling. En kommun, en förskola, en skola, ett äldreboende, en fritidsgård, ett bibliotek som inte har ordning på ekononomin hamnar nästan lagbundet i kramptillstånd.

Min erfarenhet genom yrkeslivet – vi har stått inför sådana här stora utmaningar tidigare – är att det är först när vi går tillsammans som vi når resultat.

Och den gemensamma vandringen för Eskilstunas bästa börjar med en djupare förståelse för hur vi fungerar i krissituationer.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Lycka till i Eskilstuna!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: