Skrivet av: Pär Eriksson | april 19, 2009

Om skolnedläggningar, Gustav Vasa och vikten av att stå upp för den lokala demokratin

Det är knallblå himmel och solen lyser. Men det är lätt att bli lurad. När jag väl kommer ut så blåser det en kall narig vind i mitt ansikte.

Och det är lite så det känns just nu i samhällsklimatet. Det är lätt att tro att allt löper på som vanligt. Det där med global finanskris är något som händer i Usa, kanske påverkar det oss lite grann inom industrin i Sverige men det är ändå inget som förändrar vår vardag.

Och lagom till att jag precis varit med på ett möte i Västerås där vi föreslår att Lillhagaskolan läggs ned läser jag att man i Eskilstuna föreslår att Hällbergaskolan och Hållstaskolan läggs ned. Den där vinden som vi trodde skulle blåsa förbi oss slår rakt in i våra ansikten.

Innerst inne tror jag att alla medborgare förstår vad som händer. Det går inte att undvika budskapet men jag har också den största förståelsen för att man som enskild förälder, elev och medarbetare står upp för sin skola, sin verksamhet. Så ska det vara.

Samtidigt så behöver vi som är ansvariga också stå upp för vårt uppdrag. Jag vet att jag kan låta lite bombastisk – men vårt uppdrag i en kommun, i en offentlig organisation är starkt och intimt sammanbunden med en demokratisk mission.

Den lokala demokratiska missionen
Om vi för en stund lämnar skolans värld och istället funderar på hur vi vill att ett samhälle skall organiseras.

I många delar av världen slåss människor för rätten att få rösta, för demokrati och för rätten att bli lyssnade på. De är till och med redo att gå i döden för sin sak.

Och så var det också för oss – eller rättare sagt för våra far- och morföräldrar och kanske ännu en generation tillbaka. Ibland känner jag att vi tappat kontakten med den frihetslängtan. Det är som att vi tar vår demokrati för given.

Genom åren har jag deltagit på otaliga föräldramöten och anhörigmöten. Ofta mycket bra och kreativa med raka och ärliga budskap. Men det är ändå något som hela tiden malt i mig – en känsla jag under de här åren inte blir av med.

Och det är just avsaknaden och känslan för helheten – för att prata klatext – avsaknaden av känslan för den demokratiska missionen, det demokratiska uppdraget. Att väga helheten mot delarna, att klara av att lägga ner, omstrukturera och förändra för att bevara kvalitet, välfärd och ett gott samhälle.

Makt, pengar och inflytande eller politiker
Många gånger har jag också mötts av argument att om vi bara minskar på politikerna så slipper vi lägga ned eller förändra.  Det är där vi har besparingarna. Jag både hör och läser de argumenten i den här skolnedläggningsdebatten i såväl Västerås som i Eskilstuna. Som om mindre politiska beslut och färre politiker skulle leda till att vi inte behövde förändra eller utveckla oss. Som om vinden då inte kändes i våra ansikten. 

Min erfarenhet genom åren är att det är få som står upp mot de argumenten. Många gånger finns tyvärr en tendens hos oss alla att smeka medhårs och sjunga med i den populistiska kören.

Fler medborgare som tar ansvar
Jag tror precis tvärtom – och jag inser att bjuder in till några haksmällar – jag skulle vilja se fler lokala politiker eller rättare sagt fler medborgare som är redo att åta sig ett ansvar. Inte bara för sin skola, sitt område, sin förening och sin täppa – utan för helheten.

Jag tänker så här; vilka tillkortakommanden våra politiker än har så föredrar jag ett sådant samhälle än ett där den starke bestämmer, den som har ekonomiska resurser, den som förmår få media med sig, den som vet hur man uppvaktar och lobbar, den som känner någon eller ännu värre den som hotar sig till en fördel avgör frågorna.

Vi har idag ca 44.000 lokala politiker i Sverige. Jag skulle vilja ha 100.000!

97% av dessa 44.000 är sk fritidspolitiker. Dvs i vardagen arbetar de på sjukhus, industrier och skolor. De är småföretagare, fastighetsmäklare, studerande och sjukskrivna. Det är det som är demokrati. I all sin bristfällighet.

Att våga gå emot
Så när vi i debatten hör argumenten om att om det bara blev färre politiker, om bara politiker bestämde mindre så tror jag att det är dags att vi vågar bli lite mer opportuna, lite mer ifrågasättande och avkräver svar på vem som i så fall skall besluta om det som är vårt gemensamma.

Det är dags att stå upp för den lokala demokratin – särskilt i en tid då vi kanske har en övertro på att marknaden skall lösa det gemensamma åt oss. Särskilt i en tid då det finns starka lobbyister och tankesmedjor, mediakoncerner och reklamföretag som med rätta vill vara med och påverka samhällets utveckling.

Jag har inga problem med det. Det är också en del i ett öppet och demokratiskt samhälle. Men min poäng är att den utvecklingen, den kraften måste kunna balanseras med ett starkt lokalt demokratiskt perspektiv.

Vårt historiska rotsystem
Den kritiske läsaren kanske läser in en direktör som vill ”skydda” politikerna i en svår och tuff tid. Inte alls. De får stå upp för sig. Däremot vill jag stå upp för politiken och demokratin – dvs det som i djupet har med oss och vår vardag att göra.

För ytterst är det så att det som Sokrates och hans anhängare byggde upp i det antika Grekland och det som Gustav Vasa skapade i Sverige med ett lokalt självbestämmande i socknen är inget annat än historiska rotsystem till det som idag är Västerås stad och Eskilstuna kommun.

Med all respekt för varje enskild del som känner sig missgynnad – men någon funktion i systemet måste stå upp för helheten och ta ansvar för demokratiskt fattade beslut och samhällets gemensamma resurser.

Och hur bristfällig, hur ömklig och hur svag våra kommuner än är så har vi inget annat att luta oss mot än en försäkran av att den lokala representativa demokratin är den starkaste garanten för att alla synpunkter kommer till tals, att helheten går före delen och framförallt att den starke, den med pengar och den med inflytande får stå tillbaka för folkflertalet.

Så tufft och så svårt är det. Det budskapet tröstar inte eleverna eller föräldrarna i de skolor som idag läggs ned i Sverige. Men vi måste också ibland våga lämna rollen som brukare och kund och bli medborgare.

Det betyder inte att vi för en sekund inte ska lyssna på kloka argument och ta allas oro på allvar. Det betyder inte för en sekund att vi inte ska kritisera eller inte ställa politiker och makthavare mot väggen. Tvärtom!

Och samtidigt ska vi som arbetar i de offentliga organisationerna intensifiera dialogen med föräldrar, anhöriga, brukare, elever och äldre. Vi ska lyssna på varandra – öppet och ärligt. Dialog och samtal vinner alltid över maktfullkomlighet och passivitet.

Det är just med samtal och dialog vi stärker våra kommuner och den lokala demokratin. Det är så vi blir medborgare och medmänniskor inför varandra.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: