Skrivet av: Pär Eriksson | april 5, 2009

Om mästare och lärljunge, barns villkor och vikten av att möta livet

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg har precis lämnat sin årsrapport 2009 till regeringen om barns liv och villkor. (klicka vidare)

I rapporten har 750 barn i åldern 11-14 år svarat på en rad frågor om hur de tänker kring livet, hur de upplever att vuxna bemöter dem och hur de har det i skolan, på fritiden och hemma.

Och det är i många stycken en positiv rapport. Den berättar att barn i huvudsak har det bra i Sverige. Man ger sina föräldrar höga betyg och det verkar också som att skolan upplevs som en bra miljö.

Att se framgången samtidigt som vi inte blundar
Jag tror att det här budskapet är viktigt. Vi behöver alla – såväl barn som föräldrar och de som arbetar med barn – få höra att det också är något bra som sker. Detta utan att för en sekund blunda för övergrepp, barnmisshandel, mobbing och en tendens till ökad barnfattigdom. Allt detta ska vi öppet och rakt våga diskutera. Men ibland så fördunklas allt det goda bakom floden av larmrapporter om barns försämrade villkor.

I all välmening så trummas budskapet ut om barns försämrade villkor så till den grad att vi till slut tror oss leva i den sämsta av världar. Alla vi som kan överblicka några decennier vet att så bra som barn har det idag har de aldrig någonsin haft i historien. Så många vuxna som idag lyssnar och tar barn på allvar har vi aldrig någonsin haft tidigare. Så många bra föräldrar, mor- och farföräldrar, lärare, barnskötare, fritidsledare, idrottsledare och föreningsaktiva har vi aldrig haft.

Och ändå så känns det lite provocerande när jag skriver det. Som om jag inte riktigt vågar ta ut svängarna för min rädsla att inte tas på allvar, att jag uppfattas som naiv.

För visst vet också jag att vi har barn som mår dåligt, skär sig, har anorexi, drogar etc. Men jag hoppas läsaren förstår mitt grundbudskap. Någon gång måste vi också våga höja huvudena och se det verkliga framgången. Den som tror att vi barn hade det bättre på 1950- eller 1960-talen har bevisbördan.

Otrygghet eller ett livsviktigt lärande
En annan intressant reflektion är att barn inte känner sig lika trygga i offentliga miljöer. Många upplever att de inte blir respektfullt bemötta på bussen, i biblioteket, på fritidsgården eller i idrottsföreningen.

Låt oss stanna upp där för en stund. Det vore lätt att bara ”hålla med” och tänka att det här var en svidande kritik mot fritidsledare, idrottsledare, busschafförer och bibliotekarier. Men tänk om det är så att här möter barnen en annan verklighet. En miljö som skiljer sig från den trygga och invanda familjen och skolan. I någon mening så möter man livet. Och tänkt om det är så att här – kanske är jag ute på djupt vatten nu – så är man inte lika omhuldad och omgiven av omedelbar kärlek och vackra policyprogram – utan här man får stå på egna ben.

En biliotekarie som tydligt markerar vikten av tystnad, en busschafför som inte accepterar skor på sätena, en fotbollstränare som avkräver disciplin eller en fritidsledare som avkräver ansvar.

Om Barnombudsmannen inte förmår reflektera över det här så är jag rädd att han hamnar fel och på traditionellt vis föreslår han regeringen mer utbildningar, mer policyprogram, mer temadagar där vuxna ska känna sig lite mer misslyckade.

Tänk om det är så att dessa offentliga miljöer snarare är arenor för verkligt lärande – för att bli vuxna och modiga.

Längtan efter tillhörighet och förtröstan
Jag tänker på en mycket läsvärd krönika av en av mina favoritförfattare Anita Goldman. För några år sedan skrev hon en krönika i Aftonbladet där hon menade att barnets eller kanske rättare sagt människans innersta längtan inte alltid är ”frihet” utan tillhörighet – inte ”kritiskt tänkande” utan förtröstan.

Lösryckt så kanske Anita Goldman kan misstollkas. Som om barnets delaktighet och frihet inte var viktiga. Inte alls. Men Goldman sätter fingret på en mer djupare dimension av att växa upp och bli en modig och frihetstörstande ung människa – just längtan efter tillhörighet.

Goldman menar att ordet respekt givits en ny innebörd i dagens samhälle. Respekt har blivit ett ord för att skyla över dålig självkänsla med en yttre kaxighet. Och en retorik där respekt betyder att ”om jag inte får som jag vill så är jag inte respektfullt bemött”.

Respekt – menar Anita Goldman – handlar snarare om ett erkännande och acceptans av någon annans större förmåga, erfarenhet, vishet och auktoritet.

Inom buddhismen finns det något som kallas samaya. Det står för den djupaste formen av förbund mellan läraren och eleven, mellan mästaren och lärljungen. Tänk om det är det som är den väg vi i högre grad borde gå i relationen mellan förälder och barn, mellan lärare och elev, mellan fritidsledaren och ungdomen, mellan tränaren och idrottsungdomen.

Och kanske, kanske skulle det går att förena de två synsätten – buddhismens tusenåriga erfarenhet med Barnombudsmannens kloka synpunkter på barnets rätt att bli lyssnad på. Syntesen av den mer österländskt influerade längtan efter tillhörighet och förtröstan kombinerat med våra västerländska kodord om frihet och vikten av kritiskt tänkande.

Vi vuxna har aldrig någonsin haft en viktigare roll.

Ha en bra vecka! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: