Skrivet av: Pär Eriksson | februari 8, 2009

Om en ö, kunder, demokrati och vikten av att öva samhälleligt medborgarskap

Det blåser både bokstavligt och bildligt upp till storm på skärgårdsön Ljusterö i Roslagen. Bakgrunden är att energibolaget Kraftö AB vill etablera ett tjugotal vindkraftverk på ön.

 

I dessa tider av globala miljöhot och förnyat intresse för kärnkraften så tror jag att det finns en ökad förståelse för vikten av satsning på mer vindkraft. Så också bland Ljusteröbona. Men……….bara inte dessa vindmöllor ska byggas på vår ö.

Jag skriver inte så för att kritisera de boende på Ljusterö. Om jag själv bodde på denna vackra ö så skulle jag förmodligen själv sälla mig till kritikerna.

Att vara kund och medborgare
Nej, Ljusterö får stå som exempel på ett mycket svårare och djupare problem. Skillnaden mellan att vara brukare eller kund och medborgare. Vi ser den här spänningen och motsättningen i allt fler frågor.

Alla förstår vikten av bra boenden för missbrukare och personer med psykiatriska funktionshinder. Bygg gärna fler boenden men………..de ska inte ligga i vårt kvarter.

Jag har genom åren varit med om att möta protestyttringar när vi vill etablera en förskola i ett viss område. Gärna fler förskolor men…….. inte på vår gata.

Vi står just nu inför stora demografiska omställningar. Elevantalet på grundskolan och gymnasiet minskar inte bara i Västerås utan i hela landet. Förståelsen finns där men budskapet hos såväl föräldrar som ibland hos våra egna medarbetare blir – vi förstår att skolor behöver läggas ner men det får inte drabba vår skola. 

Demokratins förutsättningar
Jag skriver inte så här för att misskreditera eller att göra mig lustig över sakernas tillstånd. Tvärtom har jag stor förståelse för hur vi som människor tänker. Det finns till och med något sunt och bra med det här – värnandet av det lilla, det närma, det lokala.

Samtidigt så kan vi inte bygga ett samhälle och en demokrati på dessa enkla utgångspunkter. Faran är då att övergripande livsviktiga samhälleliga intressen får stryka på foten. Inte bara att vissa grupper som missbrukare, funktionshindrade eller barn blir förlorare utan också att viktiga strukturella satsningar som vägar, kommunikationer, energi etc får stå tillbaka i brist på mod att våga fatta beslut.

Och i grunden blir det en fråga om demokratins förutsättningar. Är det t ex rimligt att de protestyttringar som lyckas få mediapublicitet eller får Janne Josefsson att engagera sig som ska få igenom sina krav eller………..?

Jag hör att jag låter som en försvarare av traditionella beslutsstrukturer på bekostnad av mer modern direktdemokrati och allas delaktighet. Men frågan är om inte den klassiska representativa demokratin ändock har en oerhörd styrka. I sin bästa form tvingar den modellen de folkvalda att se till helheten. Att värna marginaliserade grupper på bekostnad av enskilda intressen i enskilda områden eller kvarter.

Den representativa demokratin tvingar i positiv mening fram förskolor i grannkvarteret, järnvägar över naturområden och vindkraftverk på vackra skärgårdsöar. Den representativa demokratin klarar av att lägga ned skolor. Något som nästan blir omöjligt i ett system där vi skulle ha handuppräckning på varje enskild skola.

Och frågan är skarp – vad är alternativet? Att den som ropar högst, har mest pengar för motkampanjer eller nära kontakter och släktband med beslutsfattare skall få avgöra beslut som är av samhällelig betydelse? Eller ännu värre – att den som hotar skall få sin vilja igenom.

Att tänka helhet i en individualiserad miljö
Missförstå mig nu rätt – jag tror naturligtvis också på delaktighet och allas möjlighet att uttrycka sig, bilda opinion och påverka. Min poäng handlar om något annat – nämligen att förstå när vi är föräldrar, brukare, representerar en bostadsrättsförening eller ett område och när vi är medborgare.

Jag kan vara lite orolig över att vi i dessa tider av stark kundfokusering – som i sig är något bra i relation till service och tjänster – håller på att förlora vår roll som medborgare.

Vi får ständigt öva på vår roll som kund och brukare. Allt ifrån när vi handlar mat till när vi ska välja, teleleverantör, läkare, skola eller hemtjänst. Detta samtidigt som våra möjligheter att öva medborgarskap minskar.

För i medborgarskapet ligger ansvarstagandet för helheten. I medborgarskapet ligger en grad av altruism – dvs att ställa sina egna personliga intressen åt sidan för att det gynnar helheten. Så svårt. Så svårt.

Just därför är också kundrollen i någon mening enkel. Ställa krav, kräva sin rätt, påpeka när något är dåligt, kräva uppföljning. Medborgarskapet är svårare. Då avkrävs vi inte bara att allmänt tycka och välja utan då vi avkrävs vi också engagemang och ansvar. Vi avkrävs att bli hela människor som både kräver vår rätt och gör vår plikt.

Alltid bästa möjliga helhet
Har det här med oss att göra i vardagen? Ja, jag tror det. Dels måste vi själva som medarbetare vara redo att ta ansvar för helheten. Att inte bara se min egen arbetsplats utan också förstå vad som är bra för hela organisationen, för hela Västerås. Dels måste vi förstå när vi möter föräldrar, elever, anhöriga, äldre, funktionshindrade och biblioteksbesökare att de är våra kunder. I det enskilda mötet skall vi alltid eftersträva bästa kvalitet och bemötande.

Men vi skall också våga ställa krav på medborgaren. De är ytterst kommuninnevånare i den stad vi fått förtroende att verka i. Vi måste våga avkräva helhetstänkande när vi diskuterar om varför vi vill etablera en verksamhet i ett visst område eller varför vi ser behovet av att lägga ned en förskola eller skola. Ytterst är det naturligtvis politikens ansvar och arena.

För det är det som är demokrati. Det är det som är medborgarskap. Och det är det som är ansvarstagande och att vara en samhällelig människa. En del av en helhet. Det är så en modern kunskapsorganisation tänker.

Jag hoppas att det går bra för Ljusteröbona och jag hoppas innerligt att de ockå ser behovet av att vi vågar satsa på förnyelsebar energi. Precis som jag förväntar mig att Västeråsarna, politiker, föräldrar, lärare, skolpersonal, rektorer och en proAros direktör förstår att vi inte kan stå med tomma skolor. Den insikten handlar om samhälleligt medborgarskap. Långt ifrån att bara vara kund.

Ha en riktigt bra vintervecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: