Skrivet av: Pär Eriksson | januari 25, 2009

Om en ung forskare, dygder, ansvar och vikten av att leva sin fulla potential

Att skriva och prata om dygder kan kanske upplevas som gammeldags så här första decenniet av ett nytt århundrade. Men jag funderar om inte värde- och etikfrågor är på väg att få  den där renässansen som förutspåtts under några år.  

En dygd är ett karaktärsdrag, något eftersträvansvärt. Det är ingen tillfällighet att det är kring de här frågorna både den antika filosofin och de stora världsreligionerna har sitt nav.

Massflykt från ansvar
Jag tänker på det här när jag tar del av etikforskaren och teologen Ann Heberleins budskap i boken ”Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar” (ICA-förlaget). Det är en bok skriven i raseri, säger Heberlein själv i olika intervjuer. Hennes utgångspunkt är att det har skett en massflykt från ansvar.  

Hon beskriver en samhällsatmosfär där det blir allt vanligare att skylla ifrån sig, att ursäkta våra tillkortakommanden med dålig uppäxt, föräldrar, skola, politiker etc. Det är alltid någon annan som ska ta ansvar. 

 

Ann Heberlein menar att anledningen till att vi inte tar ansvar i tillräcklig omfattning är att vi har svag självrespekt och att vi ställer för stora krav på oss själva. Det är som att vi vill ursäkta våra brister med att ”det var inte jag”.

Heberlein menar – om jag tolkar henne rätt – att vi då lätt upplever oss som kränkta och känner skuld snarare än att vi står upp och säger ”jag är redo att ta ansvar för mitt liv och vad som hänt”.

Skuldkänslor som inre moralisk kompass
Ann Heberlein tar ytterligare ett steg i sitt resonemang. Hon menar också att skuldkänslor kan vara något bra. Skulle vi summera de senaste decenniernas samhällsdebatt så framställs skuld som något dåligt, något vi ska undvika. Kanske det är just därför som vi också har svårt att ta det fulla ansvaret – dvs om känslan av skuld är ”förbjuden” så gäller det snabbt att skicka frågan och det yttersta ansvaret vidare – gärna till någon annan.

Skuldkänslor, menar Ann Heberleine, visar att vi har en moralisk identitet, en moralisk inre kärna i oss. En kompass som vägleder oss i om vi gjort rätt eller fel. En kompass som gör oss till medmänniskor.

Ansvar handlar om att vara människa
Man behöver inte dela varje kommatecken eller analys och slutsatser i Ann Heberleins resonemang men för mig öppnar hon upp perspektiv och slår an en ton som ligger nära mitt eget värdesystem. Och där är förmågan att ta ansvar – eller låt oss kalla det dygden ansvar – ett grundfundament.

Jag vet att det här ibland kan vara svårt och jag har själv i olika samtal fått reaktionen att man då uppfattar diskussionen om ansvar som att ”det är bara upp till mig som individ”. Som om maktstrukturer, samhället, uppväxtvillkor, olika omständigheter etc inte skulle vara av betydelse. Så är det naturligtvis inte. Men frågan om ansvar handlar ytterst om att vara människa. Och då har vi alltid ett val. Hur svårt, eländigt livet eller vår bakgrund än är, hur oförstående politiker, chefer, familj, grannar eller arbetskamrater än är så är jag jag. Och jag har ett ansvar och ett vägval. Det är också så jag tolkar Ann Heberlein.

Att finna en outnyttjad potential 
Har det här med oss i vardagen att göra? Ja, jag tror det. Jag menar att det finns en outnyttjad potential i alla våra verksamheter. Det finns en energi och en kraft att hämta som stavas ansvar. Detta är särskilt viktigt i ett samhälle som har det tufft. Där sociala, kulturella och etniska spänningar tenderar att dra oss i sär. Det är särskilt viktigt i ett samhälle som sliter med sina ekonomiska resurer och där allt nytt, alla nya behov och problem inte enkelt kan mötas med med resurser och mer pengar.

Den kritiske läsaren kan naturligtvis välja att tolka mitt budskap som ett sätt av en chef att få medarbetaren att arbeta mer. Det kanske kan ligga något i det. Men min drivkraft ligger inte i första hand där. Jag tror att det är nödvändigt att vi samlar ihop oss. Att vi går tillsammans. Vi har många svåra och tunga frågor att lösa som handlar om barn och ungdomars liv och uppväxtvillkor. Vi har splittrade och trasiga familjer.Vi har äldre som är oroliga för att bli gamla pga av en känsla av att vården och omsorgen inte räcker till.

Så nog har vi  att göra och det är i det perspektivet vi ska se ansvaret och vår förmåga att än mer utveckla ett tydligt ansvarstagande i allt vi gör. Om något inte fungerar bra så kan vi inte lägga armarna i kors och peka fingret mot chefer, rektorer, lärare, sjuksköterskor, politiker, andra samhällsinstanser eller mot elever och föräldrar, mot vår partner eller våra arbetskamrater. Vi måste våga peka fingret mot oss själva och fråga oss – vad kan jag bidra med?

Visionen om lärande arbetsplatser
Min vision är att vi ska skapa än fler arbetsplatser där vi inte väntar på körorder uppifrån utan agerar här och nu. Även om det inte alltid är klart om vem som äger frågan. Jag skulle vilja se mer av samarbete och ansvarstagande över våra verksamhetsgränser, mer av relationer med föreningar och andra aktörer. Inte i en anda av ”dom borde” utan mer av vi tillsammans. Jag skulle vilja se mer av ansvar hos elever, föräldrar, brukare och anhöriga. Att orden ”ni ska……ni borde” mer ersätts av ”vad kan vi bidra med…..vad kan vi göra tillsammans”.

Jag skulle vilja se mer av levande och på djupet ansvarstagande arbetslag och arbetsgrupper som tillsammans löser problemen istället för att ge varandra dåligt samvete eller lägger ok på varandras axlar.

Oj vad tufft, tänker jag själv när jag läser mina rader. Men ytterst så tror jag att det finns en tydlig drivkraft för oss – var och en – som är mer än att vi ska driva på vår organisation att bli än bättrre. Det handlar om personlig utveckling.

Många gånger så formuleras meningen med livet som att få vara lycklig, att undvika känslan av smärta och förlust. Jag tror mer och mer att människans yttersta mål med att vara människa är förmågan och utmaningen att leva hela sitt fulla potentiella jag.

Våra liv ser olika ut för oss beroende på arv och miljö. De kroppar och det medvetande vi har. Vi är olika och vi har olika förutsättningar. I den meningen är livet orättvist.

Men livet är rättvist i den meningen att vi alla – var och en av oss – kan avgöra och påverka om vi lever våra fulla autentiska liv. Jag tror att det är det Ann Heberlein menar. Och jag tror att det var det både Platon och Aristoteles menade. Och jag tror mig ana att det är det de stora världsreligionerna hämtar sin urkälla. Och kanske egentligen även de stora avgörande demokratiska politiska ismerna.

Och i det lilla, i mitt eget vardagsliv, i mitt arbetsliv så går det att öva och träna att varje dag leva hela sin potential. Eller som Ann Heberlein säger;
– Det viktiga är att du ska kunna se dig själv i spegeln på kvällarna och tänka ”idag har jag varit den människa jag vill vara”.

Tänk att få öva det varje dag i en miljö där vi kan göra skillnad och betyda något på djupet för ett barn som vill lära sig läsa, en ungdom som vill förverkliga sina livsdrömmnar, en missbrukande vuxen som vill ta itu med sitt liv, en funktionshindrad som vill ha stöd att klara ett självständigt liv eller en äldre som söker förnyade livskrafter.

Just därför är vi så viktiga och just därför är ansvaret och ansvarsfullheten så viktiga dygder för en kommunal organisation som säger sig vilja bli en modern kunskapsorganisation.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Du skriver: ”Det är särskilt viktigt i ett samhälle som sliter med sina ekonomiska resurer och där allt nytt, alla nya behov och problem inte enkelt kan mötas med med resurser och mer pengar.”

    Men det är väl klart att väldigt många behov skulle kunna tillgodoses om den politiska makten ville det. Skolor, sjukhus kollektivtrafik etcetera skulle kunna utvecklas, få mer resurser och mer personal. Pengarna finns ju, men de fördelas inte efter behov. Sverige anno 2009 har inte sett större klasslkyftor de senaste 100 åren! aldrig tidigare under de år vi haft allmän rösträtt har gapet mellan fattig o rik varit så här enorm. Aldrig tidigare har det här landet haft så många miljardärer! Allas ansvar, visst, lätt att säga för en medelålders gubbe vars position skiljer sig markant från gemene man/kvinna.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: