Skrivet av: Pär Eriksson | januari 18, 2009

Om en retorikprofessor, en president och det livsviktiga språket

Jag lyssnade i veckan på ett samtal i radion med retorikprofessorn Anders Sigrell. Jag tror att många har fångats av den nytillträdande presidenten Barak Obamas lysande talekonst. Sigrell har lite mer på djupet analyserat både vad och hur Obama formulerar sig. Sigrell fångar – som jag tolkar det – två viktiga fundament i Obamas retorik.

Retorikproffesor Anders Sigrell

För det första målar Obama starka bilder och metaforer för att ge undertryck till sitt budskap. Lyssnaren får på så sätt hjälp med att omforma orden till en `slags verklighet´.

För det andra använder Obama konsekvent ordet vi. På så sätt involverar och innesluter han oss som kollektiv i sina visioner och drömmar.

Vikten av gemensamma framtidsbilder
Det där radiosamtalet fick mig att tänka efter. Både utifrån vår ovana eller kanske oförmåga att måla bilder. Många gånger – såväl i Stadshuset som i verksamheten – finns en tendens till att vi är så måna om att vara logiska och rationella att vi tappar förmågan att måla bilder och framtidsdrömmar. Kanske vi borde lära oss mer om retorik för att ytterst skapa energi och också fånga dagens ungdomar och brukare.

Om jag förstår Anders Sigrell rätt så är retorik ett ämne i de amerikanska skolorna. I Sverige tolkas retorik som någon slags manipulation eller att vi är inte är tillräckligt raka och ärliga, att vi är beräknande. Sigrell menar att vi i Sverige och Europa lever kvar i traditionen från romantiken där allt var ”oskuldsfullt och genuint” och att det lever kvar i språket och vårt sätt att uttrycka oss.

Man, jag och vi
Men det som fångar mig mest i Sigrells resonemang är Obamas ”vi”. Men låt mig börja i en annan ända.

Äntligen börjar vi göra upp med det överskattade ”man”. Jag hör mindre och mindre detta slarviga ”man”. På min skola tycker man, på vår arbetsplats gör man, man tycker, man anser………………….

Detta ”man” blir ett sätt att inte träda fram. Något att ta skydd bakom. Denna ”man” behöver ju inte vara jag så jag avkrävs då heller inget personligt ansvar. Det är sunt att ”man” allt mer ersätts av ”jag” i samtal, dialoger och debatter. Jag tycker, jag anser, jag bedömer, jag står för…………..

Men detta ”jag-budskap” har också sin baksida. Jag är orolig över att vi en miljö och i ett samhälle som allt mer avkräver enskilda beslut, enskilda vägval och där jag skall stå i fokus, tappar ”vi:et”.

Känslan av att vi hänger ihop, att vi har en dröm, en framtid, en mission eller för att vara pretentiös –  en jord tillsammans. Vi:et har aldrig varit viktigare. Detta skrivet i en tid då bomberna faller över Gaza, varslen haglar över arbetsmarknaden, segregering och utanförskap ökar och jag kan välja bort förskola, skola och hemtjänst om det inte passar mig.

Språket skapar verkligheten
Språkfilosoferna brukar mena att det inte bara är verkligheten och hur vi uppfattar den som skapar språket utan det är också så att språket skapar verkligheten. Dvs hur vi pratar om vår vardag, våra liv, vårt samhälle – de ord vi väljer – skapar märkligt nog verkligheten.

Det är just därför språket är så viktigt. Det är genom språket vi skapar vår identitet. Det är genom språket vi blir de vi är. Alla som flyttat till ett nytt land  med ett nytt språk vet vad jag menar. Att inte äga språket gör att vi också tenderar att förlora en del av vår identitet – vem är jag.

När vi i vardagen pratar om ”dom i skolan”, ”dom på soc”, dom på proAros” ”dom där föräldrarna” , ”dom där politilkerna” då väljer vi inte bara ett ord utan vi väljer också att skapa verkligheten, att skapa distans.

När vi väljer ”jag” så markerar vi ansvar och individuella ställningstaganden. När vi väljer ”vi” så talar vi om att vi hör ihop, att vi har något gemensamt.

Därför finns det i slutändan inget ”dom”. Vare sig i Mellanöstern, i Västerås eller på Bäckby. Det finns bara ett jag och ett du och ett t-i-l-l-s-a-m-m-a-n-s.

Jag skulle vilja se mer av tillsammans i vår organisation. Ingen är betjänt av att vi lägger ok på varandras axlar. Vi vet redan om våra tillkortakommanden. Var och en av oss. Det är uppmuntran, generositet och hjälp som ska vara vårt adelsmärke på våra kontor, förskolor, skolor, boenden, fritidsgårdar och i våra sociala- och kulturverksamheter. Det är så vi kan ställa krav på varandra – vara raka och ärliga – men alltid med en ambition att söka varandras goda intention.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: