Skrivet av: Pär Eriksson | december 14, 2008

Om en ung kvinna, döden, livet och vikten av att söka det viktiga

Det kanske kan kännas som en märklig ingång för veckans krönika – men jag tänkte skriva om döden. Eller rättare sagt om livet. Men låt oss börja i rätt ända.

Nästan allt vi gör i våra verksamheter har med utveckling att göra. Och nästan allt har en underton av livsbejakande i sig. Jag tror att det är det som är den grundläggande drivkraften om varför man utbildar sig och väljer att jobba i förskolan, skolan, socialtjänsten, inom kultur och fritidsområdet eller inom vården och omsorgen.

I den där livsbejakande kraften – att se ett barn lära sig läsa, att få vara med när en gymnasieelev förverkligar sina livsdrömmar, att bidra till att en söndrig familj blir hel igen, att få se glädjen när människor utvecklas genom musiken, skrivandet och konsten, att följa en funktionshindrads väg till oberoende – ligger den innersta drivkraften för oss medarbetare.

Att våga söka det allvarliga och viktiga
Men den där livsbejakande sidan av våra arbeten har också en annan sida. Och min känsla är att vi inte är lika vana att prata om den eller att förhålla oss till den. Jag vet att jag kan låta pretentiös i överkant – men det handlar om att hantera sorg, besvikelse och kanske ytterst döden.

För så är det – en annan del av våra verksamheter möter just denna del av livet. Socialsekreteraren som ser den unga människan försvinna in i ett manifest missbruk som hon erfarenhetsmässigt vet leder till en för tidig död. Sjuksköterskorna på Hospice som genom åren mött hundratals både gamla och för unga människor där diagnosen är färdigskriven.  Men också alla våra undersköterskor på äldreboenden som dagligen möter döden – om än mer logisk och förväntad.

Min erfarenhet genom yrkeslivet är att vi inte riktigt på djupet vill, kan eller törs prata om döden. Och då vågar jag skriva det mot bakgrund av att jag under många år arbetade med missbrukande ungdomar och familjer där döden gjorde sig påmind. Kanske vi tonar ned för att vi vill vara hänsynsfulla och väl artiga mot krisande anhöriga. Kanske för att vi inte riktigt hittar metoderna och angreppssätten. Kanske ytterst för att den skrämmer oss – in i djupet av oss själva.  

En berättelse om livet 
Mitt i mediabruset där trenden och själva programidéerna allt mer bygger på tävling, konkurrens och utröstning så dyker små guldkorn upp på TV-tablåerna. Det kanske inte är någon tillfällighet att det är SVT som tydligast profilerar sig i den här genren.

Ett sådant guldkorn i bruset har varit höstens programserie ”Himlen kan vänta” (Klicka vidare). Vi har fått följa fem personer som har det gemensamma att de lever med en dödlig sjukdom och för några av dem är tiden utmätt.

Det här är ingen ”såpa” eller vältrande i elände eller med ett fokus på att tycka synd om eller ens ställa samhället eller någon politiker till ansvars. Nej, det är snarare en osentimental rak och ärlig berättelse.

Programledaren Anne Lundberg är strålande som vägledare och tar vare sig huvudrollen eller orden från våra fem huvudpersoner. Sakta men säkert vävs en berättelse och ett tema som snarare handlar om inspiration, tröst och kraft och ytterst förvandlas TV-serien till en berättelse om livet – inte döden.

De svåra orden acceptera och tacksamhet
Jag fångas starkt av en av programmets huvudpersoner – Helena. Hon är 35 år, nygift, har ett bra jobb och står mitt i livet då det snart är dags för barn. Hon känner att något är fel och får ganska snart diagnosen hjärntumör. Under hösten har vi fått följa hennes inledande kamp mot sjukdomen men också hennes accepterande och tacksamhet över livet.

Och det är där jag vill att vi stannar upp………………..  läs sista meningen en gång till.

Orden accepterande och tacksamhet är oerhört starka. De är som spetsiga pilar rakt in i ett samhälle som nästan glömt hur de orden stavas. Jag vet att jag kan missuppfattas. Orden acceptera och tacksamhet andas underdånighet i en miljö där vi – och jag skriver det med en positiv underton – lärt oss att ställa krav på andra och avkräva min rätt.

Det är som om att den som känner tacksamhet eller pratar om vikten av att acceptera blir skyldig att förklara sig. Hon har bevisbördan.

Och det är just därför Helena slår an en ton i mitt inre. Hon formulerar en djupare insikt av vad det innnebär att vara människa. Hon betonar glädjen för livet, glädjen för de hon tycker om, sin man, sin syster, sin familj och sina vänner. Hon inspirerar till insikten att det är nu livet äger rum.Och hon gläds åt de 35 åren hon har fått leva. Och ingen kan ifrågasätta hennes intention när hon gestaltar accpepterandet och tacksamheten. I slutändan är det hon som får trösta oss.

Vikten av att gå tillsammans 
Har det här med oss att göra. Ja, jag tror det. Inte bara att vi i många av våra verksamheter har döden och sorgen som närmsta granne utan kanske också för att vi alla skulle våga möta det liv vi har – här och nu. Att leva den där tacksamheten. Varje dag. För precis mitt i det, i den tacksamheten finns det livsbejakande och livskraftiga.

Och kanske vi då något mer skulle våga prata om det som är viktigt. På arbetsplatsträffar och vid kaffeborden – hur går vi tillsammans? Hur hjälper vi varandra, hur undviker vi att lägga ok på varandras axlar? Hur möter vi varandra respektfullt och utifrån insikten att vi tänker olika och har olika erfarenheter?  Hur stärker vi varandra som kollkektiv så att vi orkar med att bli ansvarstagande vuxna? Hur klarar vi av att  både rikta blicken mer inåt samtidigt som vi ställer andra till svars?

Kanske vi i slutändan landar i en ännu djupare förståelse för innebörden i vår vision ”Alltid bästa möjliga möte”. Det är så vi bygger en modern kunskapsorganisation.

Vi närmar oss jul och med det ges också en stund till reflektion och eftertanke. Låt de fyra ljusen brinna starkt – ha en bra vecka?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: