Skrivet av: Pär Eriksson | december 8, 2008

Om en allé, fyra pensionärer och vikten av att vara medmänniska och medskapare

I vårt radhusområde så har vi en årlig städdag då vi tillsammans snyggar upp parkeringar och gemensamma ytor. Den här gången så föreslår någon att vi också ska städa upp i den närbelägna allén. Den är förvisso inte vår men påverkar helheten och känslan för vårt område. Efter ett snabbt stående rådslag så enas vi dock om att det är inte är vårt ansvar utan ”deras” – dvs kommunens. Vi ska inte spara pengar åt ”dom”, säger någon och för att inte framstå som en naiv och mjukryggad granne så nickar vi andra instämmande.

Idén om någon annans ansvar
En trivial vardagsberättelse som kanske i sig inte betyder något. Men jag tänker också så här att den här lilla händelsen åskådliggör grundläggande värderingarna som finns djupt rotad i samhället. Det som borde uppfattas som något gemensamt – vår kommun – uppfattas istället i första hand som en myndighet, en organisation skild från medborgaren. Vi är vi och dom är dom. Det är dom som ska ansvara, det är dom som ska spara pengar. Vi blir i första hand kravställare inte medskapare. Att vår allé sedan är skräpig och ger ett dåligt intryck för hela vårt område får man ta på köpet.

En idé blir till verklighet
Vår lokaltidning VLT berättar förra veckan om Trollbacksskolan. Fredrik Brevenäs heter en av våra medarbetare och han såg tillsammans med sina kollegor att eleverna skulle behöva mer läxhjälp. Istället för att kräva mer resurser och mer pengar – vilket i och för sig också kan vara rätt – så tog han saken i egna händer. Sagt och gjort – han åkte till ett seniorboende granngårds och frågade om det fanns några pensionärer som var redo att hjälpa till några timmar i veckan. Maud, Valter, Birgitta och Arthur nappade på erbjudandet och dom är idag ett ovärderligt stöd till våra elever.

Ett gott exempel på en idé, ett innovativt tänkande som bryter ny mark och utmanar förhärskande strukturer. Ett exempel då en kommunal förvaltning, en skola lever idén om den moderna kunskapsorganisationen. 

Medborgare, medmänniska och medskapare
Låt oss stanna upp där och fundera. Vi är väl vi och dom är väl dom? Det är väl utbildade medarbetare som skall ansvara för stöd till eleverna? Det här är väl ett exempel på ett samhälle i förfall som inte satsar?

Jag menar tvärtom. Det här är ett exempel då vårt samhälle fungerar som bäst. Våra läxstödjande pensionärer hotar inte alls idén om att det är kompetenta pedagoger som behövs i skolan. Inte alls – snarare slår det an en ton om vikten av ideellt engagemang och att vi har ett gemensamt ansvar där vi går tillsammans.

Jag har genom åren mött hundratals frivilligarbetare inom framför allt äldreomsorgen och inom socialtjänsten. Väntjänstare, kamratstödjare, nyktra alkoholister, kyrkans folk och föreningsmänniskor som betytt oerhört mycket för en annan medmänniska. För mig är de hjältar i vardagen. Värd stor respekt. Inte för att de sparar pengar eller fritar oss som har det som yrke från ansvar utan för att det är ett engagemang som sker i djupet av deras hjärtan. Ibland livslångt. I någon mening skilt från det ansvar,  lagstiftning och den professionalism som åligger en anställd lärare, en socialsekreterare eller en sjuksköterska.

Under decennier har vi byggt upp ett kollektivt synsätt där det är just professionens betydelse som betonas, vikten av att det är kommunen eller landstinget eller andra offenliga organisationer som tar sitt ansvar. Det är en djup tradition som vi också ska vara stolta över i Sverige – dvs att vår välfärd inte bygger på insamlingsbössor och allmosor. Allas rätt till ett bra liv. Jag är stolt över att få leva i ett sådant samhälle men vi får också se upp så att den grundläggande inställningen inte fråntar oss rollen att också agera som medborgare och medmänniskor.

Det är just därför våra läxstödjare på Trollbackskolan är så viktiga. Det exemplet visar så tydligt att det går att organisera en skola och en lärande miljö som bygger på lärarna och pedagogerna men som också välkomnar och öppnar upp för föräldrar, föreningar, företag och som i det här fallet fyra pensionärer. Långt från det intrummade mantrat ”det är väl kommunens ansvar – dom”.

Pettersberg ett föredöme
Det är heller ingen tillfällighet att Trollbacksskolan ligger i Pettersberg. Under många år så har det i just Pettersberg arbetats intensivt tillsammans – boende, föräldrar, barn och ungdomar, föreningar, bostadsföretaget Mimer, den lokala ICA-butiken, skolan, fritidsgården och andra kommunala förvaltningar. Det tar lite tid och kräver tålamod men efter ett tag så kommer framgångarna ur den djupa insikten att det inte finns något ”vi och dom”. Det finns bara ett vi.

Och det är kanske här den kommunala skolan har sin själ och styrka. Vi har inga andra ambitioner och mål, vi drivs inte av något annat än att bli en kraft i bostadsområdet, att bli det där navet, det där kunskapscentret där barn och ungdomar utvecklas och ges möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar. En vision om en skola mitt i byn.

Och precis mitt i den visionen, i den bilden, i det frusna ögonblicket ser jag fyra pensionärer sitta med våra Trolbackselever och gå igenom divison och multiplikation, Europas huvudstäder och hur maten omvandlas till energi i kroppen.

Och samtidigt ser jag bilden av ett gäng äldre män ståendes utanför sitt radhusområde diskuterandes huruvida det borde vara kommunen som krattar upp de där sista höstlöven och kastade skräpet.

Vi har allt framför oss – ha en riktigt bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: