Skrivet av: Pär Eriksson | november 23, 2008

Om en indiansk sägen, den vassa eggen och vikten av att restaurera en inre kompass

Det finns en indiansk sägen som berättar att vi inom oss har ett hjul med tre eggvassa armar. Varje gång vi gör något oetiskt, bryter mot vår inre övertygelse, behandlar eller kränker någon, gör något brottsligt eller oärligt så rör sig hjulet ett kvarts varv och skapar en omedelbar smärta i vårt inre.

Enligt berättelsen så är syftet att ”det onda” ska påminna oss om att vi gjort något fel. Smärtan är omedelbar och ger oss tillfälle till att tänka efter. Men berättelsen säger också att om det här inre hjulet får vrida sig lite för ofta så skapar det till slut en utnötning som gör att de skarpa uddarna inte har något att fästa i. Hjulet börjar snurra fritt utan känsla av smärta.

Oansvar och ett oetiskt förhällningsätt hänger ihop
Jag tänker på den här indianska visdomen när jag läser om giriga bankchefer och styrelser som ger varandra miljonbonusar samtidigt som banken går i konkurs eller hamnar i kris. Den vassa tre-eggen snurrar fritt utan att ge signaler om att något är fel.

Jag tänker också på det här när jag tar del av händelserna på äldreboendet Bäckagård i Halmstad. Enligt media så hade det utvecklats en kultur på arbetsplatsen som byggde på att de äldre var ett problem, ett hinder i vardagen. Att personalen tittade på TV var viktigare än att umgås med de boende. Tiden då de äldre var uppe blev mindre och mindre. Stressade toalettbesök och kränkande behandling var annat som uppdagades.

Det indianska hjulet snurrade fritt utan inre signaler om att något var fel. Ända tills att det kommer några unga vikarier vars inre smärta av den vassa eggen till slut blir så stor att de anmäler missförhållandena.

Sarah Wägnert, undersköterskan som gav namnet till lagen Lex Sarah som bygger på medarbetarnas skyldighet att anmäla missförhållanden. Sarah arbetar idag inom vården i vår grannstad Eskilstuna.

Vikten av en inre etisk kompass
Låt mig vara tydlig på en punkt. Vi gör misstag i vårt arbete. Vi har svåra uppdrag där vi möter människor i kris – människor som är sköra. Vi möter också människor som i sin roll som brukare ställer rättmätigt höga krav på oss. Ofta lyckas vi men inte alltid. Vi arbetar ständigt med att bli bättre, att undvika msstag och missförstånd. Att agera klart och tydligt.

Varje dag sker hundratusentals sådana möten i våra proArosverksamheter – förskoleläraren möter ett barn, läraren en elev, undersköterskan en äldre, fritidspedagogen en funktionshindrad, socialsekreteraren en ungdom. Ibland blir det fel i dialogen. Men det är inte det som är problemet. Problemet är den dag då den inre eggen snurrar fritt och slutat skicka ut signaler om att vi agerar oetetiskt, ohumant eller kränkande.

Mer resurser löser inte grundfrågan
Men det här handlar om resuser, invänder någon. Dvs om vi bara blev fler i skolan, fler på äldreboendet, fler på socialkontoret så skulle det här lösa sig. Jag kan förstå den synpunkten och jag har också respekt för att om man tvingas arbeta under hög stress så underlättar det misstag och missförhållanden. I efterdebatten till just Bäckagården så lyfts också frånvarande chefer, dålig uppföljning och personal som saknar utbildning som orsaker.

Men det är inte det som är min poäng. Jag resonerar om vikten av en inre kompass, en inre vägledare som understödjer att vi alltid, komprosmisslöst alltid söker ”det goda mötet”. Oaktat hur många elever det är i klassrummet, oaktat hur många äldre jag är ansvarig för, oaktat hur många familjer jag samtalar med – så är jag ansvarig för mitt agerande och mitt förhållningssätt.

Det kan aldrig vara finansministerns fel att enskilda banktjänstemän svindlar oss på miljoner. Det kan aldrig vara politikernas fel att en personal väljer att titta på TV före att engagera sig i en äldre. Det är vi själva som är ansvariga för våra liv och vårt agerande. Alltid – 24 timmar om dynget.

Tror ni mig inte så tänk efter hur hjälparbetare vid stora katastrofer, sjukdomar eller hungerkatastrofer agerar. Ska de få något gjort, ska de utgöra en skillnad för mäniskor så agerar de här och nu. Detta trots resursbrister, stress och tillkortakommanden.

Läsaren skall inte missförstå mig. Jag menar också att vi ska påtala när våra arbetsförhållanden och förutsättningar inte är bra. Medarbetarna i Halmstad har säkert skäl att vara kritiska till politiker och sin ledning och att de borde vara fler. Men det fråntar inte varje enskild människa, varje enskild medarbetare att i varje möte, varje minut på varje arbetspass agera med full potential och full autencitet.

Vikten av att restaurera det inre i en överhettad värld
I en värld som blir allt svårare att tolka och där utvecklingen snurrar på i allt högre hastighet, i en värld där banden mellan oss människor tenderar att luckras upp så är det ännu viktigare att vi restaurerar vår inre kompass. Det har aldrig i världshistorien varit viktigare att vi stärker denna inre etiska kompass än nu. Särskilt i en värld som tenderar att spricka i etiska-, sociala- och kulturella spänningar. 

Om vi tidigare kunde luta oss mot ett samhälleligt grundfundament som upprätthöll någon form av gemensamt kontrakt så blir det allt viktigare att vi var och en av oss tar ett tydligare ansvar för oss själva och vårt eget agerande.

Jag är orolig för att det inre hjulet snurrat lite för fort för oss i en värld där samhällshjulet tenderar att köra på överhettning. För några så var det länge sedan smärtan gav signaler om att något är fel. Misshandel, våldtäkter, brott, miljonsvindlar, ekonomisk brottslighet, skattefiffel, stölder, rasism, mobbing, kränkande behandling, oärlighet och ett oetiskt förhållningssätt – allt hänger ihop. Och det ställer frågan skarpt om hur vi återerövrar och restaurerar våra inre kompasser.

Låt den vassa eggen vila
Men det finns också hopp. För det stora flertalet så gör det ont när den vassa eggen vrider sig ett varv. Både på våra banker och på vårt äldreboende i Halmstad. Och enligt den indianska berättelsen så fungerar det så sinnrikt att om hjulet står still – dvs det behöver inte vara ständigt aktivt – så läks vårt inre. Och nästa gång det behöver vrida sig så har det byggts upp nya väggar, nerver och mänskliga känselspröt som gör att smärtan väckts till liv och ger oss signaler om att tänka efter.

Vår vision i proAros om ”Alltid bästa möjliga möte” har aldrig varit viktigare. Och vi bjuder gärna på den till såväl Carnegie som till Halmstads hemvårdsförvaltning. Detta inte sagt men någon ironisk underton utan snarare med en djup insikt och respekt om att vi alla kan hamna i svåra situationer men att det viktiga är vilka lärdomar vi gör. I några fall så får man ta ansvar – som Carnegies styrelse eller de medarbetare och chefer som uppenbarligen brutit mot alla policys – men den stora mer övergripande lärdomen menar jag ändock handlar om oss själva.

Livet har lärt mig att ofta har jag lätt att ställa mig utanför, höja rösten och peka finger åt andra. Och att jag har betydligt svårare att våga betraka mig själv. Jag vet inte om ni känner igen er – men kanske, kanske den indianska sägnen kan hjälpa oss att tolka oss själva.

Jag hoppas innerligt att det går bra för såväl ”nya” Carnegie som Bäckagård (klicka vidare). Om inte annat är det nödvändigt för bankkunderna och de äldre. Och det är väl för deras skull de finns?

Ha en riktigt bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: