Skrivet av: Pär Eriksson | september 30, 2008

Sara Holm Stålhand – gästskribent

Inledning av Pär Eriksson
Jag är stolt över att vi har ett barnombud i Västerås. Och jag är också stolt över att det just är Sara Holm Stålhand. I snart 10 år har Sara funnits i sin roll som språkrör för de barn och elever som inte alltid hörs. Jag vet genom mina erfarenheter under åren vad ett barnombud kan betyda men framför allt får jag berättelser från föräldrar och skolpersonal om hur viktigt det här arbetet är.

Det jag gillar med Sara är hennes totala kompromisslöshet över att stå på barnens sida – eller rättare sagt stå på de svagas sida. För Sara kan vara tuff både mot vuxna, tonåringar och mobbare. Detta samtidigt som Sara alltid utstrålar en värme för den kommunala skolan. Jag hör henne aldrig ”sänka” eller ”dissa” lärare, rektorerer eller skolpersonal. Hon är rak samtidigt som hon uppmuntrar. De som följt hennes krönikor i VLT vet vad jag menar. Det är ingen tillfällighet att Saras samlade krönikor och texter heter ”Även en igelkott är mjuk på magen”.

I den här gästkrönikan tar hon ett brev från en elev som utgångspunkt för sitt resonemang.

—————–

För ett par år sedan, det var runt jul, fick jag ett handskrivet kuvert i mitt postfack på jobbet. Det var ett julkort från ett barn, med en kort text. “Tack för hjälpen, jag har det bra nu.”

Jag började gråta. Det är nästan så jag gör det nu med, när jag skriver det här. För känslan var så överväldigande, så skön.

Jag har jobbat som barnombud i snart tio år, och jag kan inte ens tänka mig hur många barn och ungdomar jag mött under dessa år. Barn och unga som varit glada, ledsna, förtvivlade, ensamma, lyckliga och olyckliga. Barn som känt sig rädda för att gå till skolan, och barn som skapar den rädslan. Alla dessa barn och ungdomar har varit unika möten, möten med människor som har hela livet framför sig.

För mig har det unika mötet varit det allra viktigaste i det jobb jag gör. Att verkligen vara närvarande i mötet med en ung människa är avgörande för vad som ska hända sen. Jag blir ledsen när barn berättar att vuxna inte tar dem på allvar.

En kamratstödjare berättade för mig att han en gång sprungit in i klassrummet på rasten, för att det hade blivit bråk ute på skolgården. Han visste att fröken var kvar, så han skyndade sig att berätta för henne. Hon svarade att han fick leta på rastvakten, hon var upptagen med att rätta böcker. Kamratstödjaren tittade på mig när han sa: Men det gjorde hon inte, jag såg henne genom fönstret. Hon satt och åt kakor.

Om det var så eller inte, det har jag ingen aning om. Men det var hans upplevelse av händelsen i alla fall, och det måste vi ta på allvar. Barn och unga är den enda framtid vi har – vi måste ta dem på allvar.

I ett samhälle där barnen blir mer och mer hänvisade åt varandra, måste vi vuxna finnas för dem. På internet skapar de sina egna världar, i forum och i communitys, där vuxna är alltför sällsynta. Mobbningen på nätet ökar hela tiden – barn och unga kränker varandra, i tron om att de är anonyma bakom sin dataskärm.

 

Det här julkortet, det som jag fick den där julen – det har jag fortfarande kvar. Det sitter vid min dator på jobbet och jag ser det varje dag. Det påminner mig om hur viktigt det är att ta sig tiden att lyssna, att ta på allvar. Och det påminner mig om alla dessa tusentals barn som behöver en vuxen att prata med, som förstår och finns där.

Vi får aldrig svika våra barn, hur jobbigt och svårt det än kan vara. Vi måste alltid ta dem på allvar, inte vifta bort, även om vi är dödens trötta på tjejer som aldrig kan hålla sams. Jag vill inte ha ett samhälle där barn inte vågar gå till skolan på måndagen pga det som hänt under helgen. Jag vill inte ha ett Västerås där barn och unga tycker att vuxna är skit. Jag vill att mitt Västerås, och allas Västerås ska vara en plats där barn och unga kan känna sig trygga. Slippa bli mobbade, kränkta och svikna.

Alltid bästa möjliga möte, det behöver inte alltid vara superproffsigt och korrekt. Det allra bästa mötet, det är det mellan två människor, där den som är ledsen och behöver stöd känner det. Julkortet är mitt bevis på att just det mötet var precis så – det allra bästa möjliga.


Responses

  1. Tittar in ibland och låter mig beröras och utvecklas av alla tankar från Pär och hans gästskribenter – deltar i beundran av dig som uthållig person som för barnens talan och vill ge en eloge för ditt snart 10-åriga Barnombudskap.
    I dagarna pågår en fotoutställning i Domkyrkan – ”Via Dolorosa”. En utställning som elever på Malmabergskolan framställt i samarbete med en känd fotograf. Hoppas du sett den. Jag har också mött många barn under min yrkesveksamma tid som fört en kamp eler tystnat i lidandet av olika slags kränkningar. I mötet med dessa barn är det avgörande om vi som vuxna respekterar och lyssnar till deras budskap och bekräftar genom att försöka hjälpa dem. Tack Sara för att du finns för dem. Du är värdefull!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: