Skrivet av: Pär Eriksson | september 7, 2008

Om en bandyspelare, torktumlare och problemens självständiga logik

Jag blev lite tagen av SVT:s program ”Mitt huvud är en torktumlare” som sändes förra veckan. Vilken talande titel förresten. Temat kretsade kring ADHD. Vi fick följa ett antal vuxna som i sen ålder fått diagnosen, hur de haft det som barn och hur de lever sina liv idag.

Jag blev imponerad av Västeråsaren och bandyprofilen Per Fosshaug som i programmet modigt öppnade upp hur han fungerar och hur han tänker kring sitt ”ADHD-liv”. Starkt!

Symtom på något eller ett problem i sig
Men låt mig börja i en annan ända. Under 1970- och 1980-talet stod den stora vårdideologiska spänningen mellan det som kallas symptomteori och en mer behavioristisk syn kombinerat med insikten att olika problemtillstånd har sin egen inre logik och utveckling oavsett varför de en gång uppkom. Mycket förenklat uttryckt – symtomteorin menar t ex att alkoholmissbruk är ett symptom på dåliga uppväxtvillkor eller sociala orättvisor. Om man kommer till rätta med dessa så rehabiliteras missbrukaren.

Den andra synen bygger mer på att oavsett orsakerna varför ”Jeppe börjar dricka” så är alkoholism, tablettmissbruk eller narkomani ett beroendetillstånd  som utvecklas självständigt och kräver särskild behandling.

Jag hoppas att ni hänger med i resonemanget därför att jag tror att vi har något att lära. Låt mig då först tydliggöra hur jag själv tänker. Alla typer av sk sociala problem utvecklas naturligtvis i ett sammanhang. Din sociala uppväxtmiljö, dina föräldrar, din skola, det samhälle du lever i påverkar ditt liv. I den meningen är symtomteorin giltig. Men vad det tankesättet underskattar är den egna självständiga dynamiken som finns i ett beroende eller i ett problemtillstånd. Symptomteorin underskattar också oss som biologiska varelser, vår gener och vårt arv.

Vikten av att inte skuldbelägga
Tillbaka till ADHD-problematiken. Antingen tänker vi så här – om bara dessa barn och ungdomar får stöd, en utbildning och ett arbete så löser det sig – eller också inser vi att ADHD är en form av ”skada” som kräver sin särskilda behandling och medicinering. Och om jag uppfattar forskningen rätt – det går att lära sig att leva ett fullgott liv med ADHD men den kan inte försvinna med enkom sociala reformer.

Forskningen visar också att en stor del av dagens fängelsekunder också bär på ADHD. En stor del av våra missbrukare, särskilt amfetaministerna är ADHD-barn.

Genom att moralisera, omhänderta, låsa in, psykologisera, kurera…………………you name it så har vi tyvärr i många fall gjort just dessa barn och ungdomar en otjänst.

Jag skriver inte så för att skuldbelägga vare sig samhället, föräldrar, skola eller socialtjänst, sjukvård och kriminalvård. Vi har gjort så gott vi kunnat utifrån den kunskap och de erfarenheter vi haft.

Forskningen börjar skönja dragen och mystiken i ADHD och också hur man kan behandla och leva med det handikappet. Jag blir än mer stärkt i den insikten när jag hör personerna intervjuas i TV-programmet. Känslan av att som barn vara udda, att känna sig ”dum i huvuvet”, att höra vuxna prata om att du måste skärpa dig etc ledde för några av barnen att de inte fick några redskap att begripliggöra sina liv och sitt sätt att vara. Det blev ett liv i kaos eller ”ett huvud i torktumlaren.”

Per Fosshaug hittade idrotten och blev firad stjärna samtidigt som han också kände att något inte stämde. Tiden mellan känsla och reaktion är extremt kort för personer med ADHD. Något som också Fosshaug visade på bandyplan både med finter som inte finns och ett agressivt beteende. Tiden för reflektion, att sätta en händelse i ett större sammanhang försvagas.

Lyssna på kritikerna
Samtidigt är det också viktigt att lyssna på kritikerna. För i den här frågan finns skilda uppfattningar även bland forskarna. Några av dessa pekar bl a på att det inte finns några vetenskapliga belägg för ADHD-diagnosen. De ser en fara att vi går mot mer av biologism och fokus blir snarare att diagnosticera än att stödja. Kritikerna ser också en fara att skolan använder ADHD-frågan som en lättsam förklaring när det egentligen handlar om att skolan behöver förnya sin pedagogik och arbetssätt. Vi ska därför vara lyhörda och nyfikna på ”ADHD-kritkerna”. Det är endast så vi vinner ny kunskap. 

Vi har allt framför oss
Med de nya insikterna – oaktat statusen och läget i forskarvärlden – borde vi ha alla möjligheter att stödja och supporta barn och ungdomar med ADHD. Tidiga upptäckter där vi lär oss att fånga signaler. Vikten av att använd nya och moderna diagnoser och analysmetoder. Barn- och ungdomspsykiatrin har en oerhört viktig roll. För att inte ptata om vår egen skolhälsovård och vår egna stödverksamheter.

Se mig – ropar ADHD-barnet. Det är kanske precis det förskolan, skolan och fritidsgården ska fokusera på.

Att bli bra på något är en annan lärdom som TV-programmet förmedlar. Vi träffar förutom Fosshaug också några som var duktiga på musik och en duktig boxare. Tänk vilken utmaning för våra föreningar och vår egen Kulturskola.

Då kanske, kanske vi kan börja skönja en förändring. Förståelsen att det inte räcker med allmänt förebyggande åtgärder och ett bra samhälle utan att ADHD-barnet kräver inte bara stöd och förståelse utan också behandling och konkreta verktyg för att kunna leva sitt liv.

Under mina år då jag arbetade inom socialtjänsten stötte jag på hundratals ungdomar som knarkade och var kriminella. Idag är de i 40-års åldern. Några lever ett fullvärdigt liv med egen familj och en plats i samhället. Allt för många sitter på kåken idag och ytterligare några är döda. Det gör mig så ont.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: