Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 1, 2008

Sommarpärspektiv XIV

Jag tillhör dom som tycker att det är bra att Kina fick arrangera OS. Möjligt lite naivt tänkte jag att det skapar öppenhet och underlättar en positiv utveckling i landet. Jag tycker också att det inte är mer än rimligt att världens folkrikaste land med många idrottare får arrangera världens största idrottstävling.

För så är det ju – OS är något märkligt magiskt. En av få – kanske den enda händelsen – som förmår samla en hel världs gemensamma intresse.

Nu kommer min inställning lite på skam. I rapporten ”The Olympics Countdown: Broken Promises” (klicka) konstaterar Amnesty att Kina brutit sina löften att förbättra människorättssituationen. Amnesty menar att det snarare blivt tuffare och svårare för regimkritiker de senaste åren. Tvärtemot vad som var förhoppningen.

Försöket av arrangörerna att förbjuda vissa internetsidor under OS drogs som tur var snabbt tillbaka men blir ändock ytterligare ett exempel på hur skilda våra värderingar är.

Detta till trots så tror jag att det är bra att Kina arrangerar OS. I slutändan menar jag att fokus och uppmärksamhet undestödjer öppenhet. Allt blir med tiden genomskinligt. Ökade kontakter, mer information och också vår ökade förståelse om Kinas situation och dess potential tror jag på sikt bidrar till något positivt. 

Innan ens OS har inletts så kommer den första dopingskandalen. Ett antal av de allra bästa ryska och rumänska friidrottarna misstänks ha fuskat. Visst blir man trött………………

Jag som är en hängiven idrottsälskare börjar fundera på om det ens är värt att följa idrotten längre. Det känns som att ekonomi och omoral tagit överhanden. Hur återerövrar supportrar, idrottsintresserade och de ärliga idrottarna sin idrott?

För jag tror att det är precis vad det handlar om – kampen för att återerövra idrotten blir i slutändan ett arbete som handlar om vår egen respekt för oss själva. Det låter kanske lite märkvärdigt och högtravande – men att ta tillbaka idrotten till de det berör är också ett arbete för demokratin.

Jag noterade att Örgrytesupportrarna uppmärksammade landslagsspelaren Marcus Allbäcks återkomst till sin barndomsklubb med en stor banderoll ”Pengarna styr dagens fotboll – Du styrs av kärlek” och med tillägget ”Klubbkänslan lever”.

I all sin enkelhet så kanske vi där har ett litet, litet embryo till en motkraft – till ett återerövrande av vad idrotten egentligen står för. Nu är också jag en del av den mediafokuserade idrottscirkusen och följer Djurgården och Chelseas förehavanden. Jag kommer också att noga följa OS. Men frågan är om det inte mer och mer blir ointressant där idrottsmän och kvinnor, fotbollsspelare och hockeyspelare mer är varor på en marknad än just representanter för sitt lag, sin stad eller sitt land.

Och frågan blir i slutändan om inte det är mer intressant och skapar mer känsla för oss om hur det går för VSK, VIK, Franke och Syrianska. Nu kommer ju Stefan Bärlin tillbaka till VSK……….

Ha en bra helg och väl mött på jobbet på måndag. Nu kör vi igen! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: