Skrivet av: Pär Eriksson | juli 14, 2008

Sommarpärspektiv VI

Hustrun är född i den lilla Sörmländska idyllen Malmköping. Någon gång då och då blir det ett besök och vi vandrar i hennes barndomskvarter.

När vi nu går genom köpingen och upp mot den öppna heden – för er som varit i Malmköping vet att det har varit en regementsort ända från 1700-talets slut fram till 1921- så spelas starka minnen upp även för mej.  Som liten 10-åring deltog jag i idrottsläger och kolloverksamhet. Ju längre vi vandrar runt i det som förr var kasernområden förstärks minnena.

Det som slår mej nu – 45 år senare – är att mina bästa kompisar Roland och Olle var med. Roland var ett typiskt arbetarbarn och Olle var direktörssonen. Det är möjligt att läsaren tycker att jag hänger mig åt folkhemsromantik men på något sätt så säger det också något om den tid vi levde i.

Idag så är många samhällsfenomen uppdelade. Få är väl de läger- och kolloverksamheter som innehåller just a-l-l-a barn. Dvs från alla samhällsklasser eller olika social- och religös bakgrund. Mer och mer blir just uppdelat.

Tittar vi lite självkritiskt på vår egen kommunala verksamhet så finns också den tendensen där. Skolor som blir mer uppdelade, gruppverksamheter som riktar sig till just ”barn i behov av stöd….” etc. Allt detta har naturligtvis en god tanke och en god ambition men frågan är om det här sättet att tänka och förhålla sig på sikt leder till en splittrad samhällsstruktur. Ett samhälle som dras isär.

Kanske jag är naiv men det borde gå att tänka och arbeta mer sammanhållet. Inte dela upp, inte segregera. Detta inte sagt för att vi ska vara ”schyssta” eller för att vara politiskt korrekta utan för att på djupet förstå att när ett samhälle hålls ihop – det är också då ekonomisk och social utveckling bevattnas.

Samhällen som delas når förr eller senare vägs ände. Just därför är det så viktigt att våra kommunala skolor, fritidsgårdar och kulturverksamheter vänder sig till alla och undviker filosofin om ”barn i behov av stöd……”.

Inkludering kallas det på organisationsprosa. Människovärde och utveckling kallar jag det.

……………….och där smög vi på tjejerna, ropar jag glatt till hustrun när vi passerar det gamla kollo-området. Och där gick jag i skolan och där köpte jag min första leksak, mumlar hon. Som om vi inte riktigt lyssnar på varandra men ändock gemensamt fylls av att det fanns en tid och en plats mitt i det vackra Sörmland som betydde något. Inte att det var enklare att leva. Inte alls. Men ändock en känsla av sammanhang.

Nu packar jag bilen för en liten Sverigetur. Datorn blir med så häng med!

Ha en bra vecka oavsett om du jobbar eller har semester.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: