Skrivet av: Pär Eriksson | juni 15, 2008

Om Gandhi, livsdeviser och vikten av att själv leva budskapet

Det berättas att det en gång kom en kvinna på besök till Gandhi. Hon ville att han skulle förmana hennes son att äta mindre socker eftersom det tärde på familjens ekonomi och sonens hälsa. Kom tillbaka om en vecka, svarade Gandhi.

Sagt och gjort. Kvinnan kom tillbaka en vecka senare och Gandhi sade till sonen ”du borde äta mindre socker”. Kvinnan var nöjd med det men dröjde sig ändock kvar och frågade om varför Gandhi inte kunde sagt det redan vid det förra besöket.

Jag var tvungen att själv sluta äta socker först lär Gandhi ha svarat.

Jag tror vi alla snabbt fångar vad berättelsen vill lära oss – om du ska vara trovärdig måste du själv leva budskapet och visionen.

Vikten av att ställa krav på andra och mig själv
Jag möter, precis som ni gör, tusentals människor under ett arbetsår. Min vardag består av samtal, möten, diskussioner, mail, telefonsamtal, beslut, överväganden, bedömningar, skrivelser och ärenden. Något som slagit mig genom åren är att jag ser en tendens till att vi alla ställer väldigt höga krav på varandra. Det skapar tydlighet och ger också skarpa signaler om vad jag förväntar mej att en kommun, ett stadshus, en skola, ett ålderdomshem, ett socialkontor, ett arbetslag, en chef eller arbetskamrat skall prestera. Eller vad jag förväntar mej att en elev eller en hemtjänstkund skall klara av. I huvudsak tror jag att detta är något bra.

Men, och det är en erfarenhet som smygit sig på mig genom åren, vi är inte lika benägna att ställa samma krav på oss själva. För att prata klartext – skall jag ställa höga krav och förväntningar på omgivningen måste jag också själv leva upp till högt ställda förväntningar. Det var det Gandhi insåg.

Jag har tillbringat otaliga timmar i lärarrum, deltagit i många kaffepauser på socialkontor, lyssnat på diskussioner bland fritidsledare och för den delen även i Stadshuskorridorerna. Det som slår mig är frustrationen över ”de andra”. De som inte förstår eller de som borde. Lyssnar jag på lärarna så är det socialtjänsten eller politikerna som inte förstår och på socialkontoret år det lärarna och fritidsledarna som inte riktigt lever upp till högt ställda förväntingar. Stadshuset är inget undantag. Verksamheten borde…….osv.

 

Lämna 1900-talets skam och skuld
Jag skriver inte så här för att vi ska bli missmodiga. Tvärtom, jag vill fånga ett fenomen som jag menar att vi behöver bryta. Det är dags att släppa tesen att om jag kritiserar någon tillräckligt mycket så inser hon att hon är dålig och med det förändrar sitt beteende eller åsikt. Det är dags att lämna tesen att om jag lägger skuld på någons axlar så kommer han att inse om hur det borde vara. Det här tankesättet tillhör ett förgånget 1800- och 1900-tal som byggde på skam och skuld som hämtade rotsystemet från jordbruks- och klassamhället.

Ett modernt förhållningsätt som svarar upp mot 2000-talets tuffa samhällsklimat med mer av konkurrens och en hyper snabb samhällsutveckling bygger på samarbete. Det är genom uppmuntran, genom att försöka förstå, genom att vara genuint nyfiken på varandra och varandras roller som vi skapar moderna arbetsplatser.

Den moderna arbetsplatsen bygger på lärande
Det är inte genom att trycka till någon, att stjälpa någon, att prata illa om någon eller någon yrkesgrupp, att ge någon dåligt samvete eller lägga ok på axlarna som vi når framgång. Det är genom en djup insikt att vi behöver varandra som vi formulerar den moderna arbetsplatsen.

Just därför skulle jag vilja se mer av en förlåtande attityd i arbetslivet. Mer av en hjälpande hand, mer av nyfiket frågande för att förstå som kontrast till att alltid ställa höga kav på ”de andra”. Detta samtidigt som vi är tydliga och raka om vad vi förväntar oss av varandra.

Om jag ska tolka samhällsdebatten rätt så har vi aldrig i världshistorien varit så kränkta och så illa till mods över hur vi känner oss behandlade av ”de andra”. I en artikel i våras – jag tror att det var i DN – menade en skribent t o m att vi hade blivit ett folk av lipsillar som ställde krav på andra men sällan på oss själva.

Tänk om vi alla – såväl medborgare, brukare, politiker, medarbetare och chefer – faktiskt hade som vision att ställa högre krav på oss själva än på omgivningen. Tänk efter en stund – vilka konsekvenser skulle det få? Varje enskild lärare ställde högre krav på sig själv än på eleven, arbetskamraten eller politikern. Varje enskild förälder ställde högre krav på sig själv än på läraren och fritidsledaren. Varje enskild politiker ställde högre krav på sig själv än på medarbetaren och medborgaren.

Jag tror att vi skulle få en utveckling som saknar motstycke. På djupet ett genuint lärande och ansvarstagande.

Livsdevis
Genom åren har jag haft livsdevisen ”följ ditt hjärta” som rättesnöre. När jag känt mej osäker eller när mina barn frågat om råd i svåra frågor eller dilemman så har jag just lyft fram devisen ”följ ditt hjärta”. Den bär jag med mej även framöver men frågan är om den inte skulle behöva kompletteras med ”ställ högre krav på dej själv än du gör på din omgivning.” Eller i vart fall ”ställ samma krav på dej själv som du gör på din omgivning”. Det var precis det som Gandhi ville lära oss. 

proAros styrelse och ledning har ställt som mål att 2010 ska det finnas lärande grupper på alla våra arbetsplatser. Det målet bygger just på Gandhis djupa insikt – jag måste leva budskapet om jag ska nå förändring.

Ha en bra vecka!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: