Skrivet av: Pär Eriksson | april 27, 2008

Om längtan efter förenkling, journalistik och vikten av personligt ansvar

Media fylls av rubriker och artiklar om det sk Englamordet och dödsskjutningen i Rödeby. Lägg då till barnamorden i Arboga och ett liknande fall i Surahammar så får vi bilden av ett otryggt och våldsamt samhälle. Den malande känslan kan ingen ta ifrån oss men jag tror att det är lika viktigt att vi ger oss tid till eftertanke och återhållsamhet.

Det som slår mej i efterdebatten av alla dessa våldsamma och tragiska händelserna är den polarisering och tvärsäkra analyser som levereras. Grovt beskrivet – inför dödsstraff alternativt anställ fler fritidsledare och psykologer.

Min mening är inte alls att raljera men jag förvånas ofta över den tendens till enkelhet som uppstår i svallvågorna efter svåra komplexa händelser. Det må vara barnamord, det sk Louisefallet i Vetlanda, Tsunamikatastrofen eller Estonia. Längtan efter hämnd, längtan efter förenkling. Längtan efter att kanalisera den personliga eller kollektiva ångesten på någon ansvarig. Gärna att någon politiker avgår.

Samhälleligt och personligt ansvar
När det gäller det sk Rödbymordet där en 50-åring sköt en 16-åring till döds så lyssnade jag i veckan till ett samtal i radio. Poängen där var att det var samhällets fel. Debattören menade att såväl 50-åringen som 16-åringen var offer. Om bara samhället – underförstått polis, socialtjänst och skola – hade reagerat och gett stöd så hade det här undvikits.

Kanske det är rätt. Jag vet inte. Men det som slår mej – oavsett om de föreslagna lösningarna är hårdare straff eller fler samhälleliga stödinsatser –  är att individen friskrivs från sitt ansvar. Som om 16-åringen och gänget runt honom inte själva hade något ansvar för sitt handlande och sina trakasserier. Som om 50-åringen inte hade något eget ansvar för sitt handlade och fullständiga raseri – dvs att rakt upp och ner skjuta en ung pojke.

Jag tillhör dom som verkligen tror på samhällets möjligheter. En stor del av det vi själva i vår egen organisation arbetar med varje dag handlar om det här. Hur kan förskola, skola, fritidsgård och socialtjänst aktivt stödja och bidra till att barn och ungdomar, familjer och vuxna utvecklas? Men – och det är viktigt – vi har alla ett eget ansvar för våra liv, vårt handlande och vårt agerande. Jag är jag och du och du.

Det här är viktigt. Det handlar i grunden om hur vi ser på vårt gemensamma samhälle, hur vi ser på oss själva som individer, ansvar och förpliktelser. Ytterst vår förmåga att leva tillsammans utifrån en slags grundöverenskommelse med min omgivning och mina medmänniskor.

Just därför reagerar jag på eftermälet till de händelser vi nu bevittnar i mediadebatten. Lägger vi skulden enbart utanför, lägger vi skulden enbart på samhället – må vara politiker, socialsekreterare, domstolsväsendet, kriminalvården eller polisen – så reducerar vi vårt människovärde.

Åt vilket håll går journalistiken
Under åren har vi också fått en journalistik som understödjer den här enkelheten. Jag tillhör den generation som växte upp med Jan Guillou och den nya typen av grävande journalistik. Den var nödvändig och var ett uppbrott mot en media som ofta upplevdes stå på maktens sida. Jag kanske glorifierar den tidens journalistik men min bild är att det fanns utrymme för resonemang, förmedlandet av helhet, begripliggörande samtidigt som det fanns en udd mot ansvariga.

Jag är inte lika imponerad av dagens grävande journalister. Janne Josefsson får ursäkta och jag inte så säker på att han gillar att stå som symbol och företräda dagens journalistik – men min erfarenhet är att den mer bygger på fragment, delar och sensationssökande, Den söker nästan alltid ansvar hos samhället och aldrig eller sällan i personligt ansvar. Just därför blir sådan här typ av journalistik sällan begripliggörande eller leder till ökad förståelse. Må vara ICA:s köttfärs eller varför socialkontoret i Vetlanda agerade som de gjorde. Jag tror att Guillou hade som ambition att vi skulle lära oss något. Josefssons generation vill att vi ska bli förbannade. Själv blir jag mest desillusionerad.

Sonen har en vass penna. Han skildrar orättvisor och sociala företeelser på ett bra sätt. Om det går som han tänkt sig så är han utbildad journalist om några år och jag tycker det ska bli spännande att se vilken väg han och den nya generationens journalister tar. Att Guillou och Josefssons tid som stilbildare är över vet vi. Frågan är åt vilket håll de unga går?

Ha en bra vecka!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: