Skrivet av: Pär Eriksson | april 20, 2008

Om ett TV-team, en lastbil, öppenhet och vikten av att agera i den nya logiken

Jag ser ett reportage på Rapport där kamera- och journalistteamet tagit sig till en avlägsen by i Kina. Bakgrunden är att en kraftstation ska byggas och delar av befolkningen tvingas nu bort från sina hem. I reportaget direkt efter följer TV-kameran direkt på plats de omräkningar som nu sker med anledning av valet i Zimbabwe. 

Det här exemplifierar en utveckling som skett de senaste decennierna – den totala öppenheten. Inte ens slutna länder med stora kontrollapparater kan längre styra och ställa och på sikt hålla ifrån sig människors längtan efter att veta hur det är eller sökandet efter ny kunskap.

Synpunkter här och nu i realtid
Den här öppenheten och genomskinligheten påverkar också oss i vardagen. Här om dagen låg jag bakom en lastbil som med stor text på bakdörren frågade ”Hur tycker du att jag kör?” med efterföljande telefonnummer och web-adress. Uppenbarligen ville det här transport- och logistikföretaget ha en utvärdering, synpunkt eller åsikt av mej. Inte om någon vecka eller månad utan n-u i realtid.

Socialstyrelsen har byggt upp en öppet system i något som kallas Vårdguiden. Som brukare, anhörig och medarbetare kan vi klicka oss direkt in på web-sidan och få upp jämförelser kring kvalitet, ledarskap, kontinuitiet och ledarskap. Liknande system finns också att hämta på nätet där klienten bedömer sin husläkare. Det är en tidsfråga innan vi har liknande system som utvärderar läraren och bibliotekarien.

Lägg då till alla bloggar. dokussåpor och mobiltelefonsamtal man numer överhör så börjar bilden klarna – vi går från slutenhet till den totala öppenheten.

Slutenhetens tid är över – gamla gränser suddas ut
Man kan naturligtvis ifrågasätta om det här alltid är bra. Personligen börjar jag bli trött på att tvingas lyssna på alla dessa privata spörsmål. Jag funderar också på om det alltid är bra med öppna betygssättningar av enskilda läkare eller äldreboenden. Dvs siffror lanseras utan tillfälle till analys eller eftertanke.

Men oaktat de invändningarna så menar jag att det här är en tendens i tiden och den är till huvudsidan bra. Den öppnar upp istället för stänger. Den här utvecklingen suddar ut gränserna mellan makt och känslan av maktlöshet. Den suddar ut gränserna mellan ansvar och kravställande.

Jag tänker så här – det är inte så länge sedan stadshus- och kommunhuskorridorerna runt om i landet karaktäriserades av stängda dörrar med röd, gul och grön-knappanordning. Budskapet var tydligt UPPTAGEN – VÄNTA eller STIG IN. Gestaltningen av det slutna, gestaltningen av myndigheten.

Idag avkrävs vi en annan logik. Medborgaren är bemyndigad, myndigheten är också en serviceinrättning. Eller ännu tydligare för oss som driver vård, omsorg och skola – vi är en tjänsteorganisation som pratar om brukare och kunder snarare än klienter och patienter. Och som snarare välkomnar att någon valt oss än att ge budskapet i gult sken- VÄNTA. Vänta på vad då?

Avkräver en ny mogenhet och ansvarstagande
Men den här utvecklingen avkräver också medborgaren en ny roll. Öppenheten och genomskinligheten kräver ett stort ansvarstagande. Rollen som ”bara” kravställare finns inte längre. I öppenhetens förlängning förväntas vi som medborgare, brukare och medarbetare bli medspelare och medproducenter. Tiden då beslutsfattare ställer medborgaren utanför är över. Detta samtidigt som tiden då medborgaren ställer sig utanför och bara betraktar också är på väg att rinna ut.

Ska vi göra stora förändringar i vår verksamhet – t ex lägga ner en skola eller bygga en ny skola så kräver det öppenhet. Verksamhetsidé, siffor, ekonomi, ytor, kompetens………allt är uppe för diskussion. Och just därför krävs en ny logik hur chef, medarbetare, fack och elever och föräldrar samarbetar och för dialog.  

Behov av mer av lärande
Det finns naturligtvis nyanser, olika bilder och värderingar i den här analysen. Men om det är så att det ligger något i resonemanget att slutenheten håller på att ge vika för en ny öppenhet då kräver det också ett nytt tänkande om hur vi arbetar i vardagen, hur vi styr och hur vi utvecklar vårt arbete.

Det kräver inte bara en öppenhet mot media och anhöriga, föräldrar, elever och äldre. Det kräver också ett nytt sätt att förhålla oss mot varandra. För om vi ska hämta energi och fördelar av den nya öppenheten, där alla vill veta allt om allt n-u i realtid så behöver vi bli bättre på att lära av varandra. Våra medarbetare och chefer behöver gå i bräschen för ett budskap som bygger på dialog och lärande.

Mer av erfarenhetsutbyte och raka och ärliga samtal mellan medarbetare och medarbetare, mellan chef och medarbetare, mellan olika avdelningar och boenden. Mellan olika förskolor och skolor, mellan ämneslärare men också mellan socialsekreterare och pedagoger, mellan fritidsledare och kulturarbetare. Det är så vi ska använda den nya logiken. Det kommer att kräva mycket av oss. Det kommer att kräva nya sätt att tänka, nya sätt att förhålla sig. Det en ny typ av mogenhet och ansvarstagande. Ytterst en ny typ av medarbetare, chef och även direktör. Från att se sig som personal till medarbetare till m-e-d-l-e-d-a-r-e.

Det finns inget svårt eller hotfullt i den här utvecklingen. Jag tror att de flesta av oss, även vi som är fostrade i ett annat synsätt om vad offentlig sektor är, bara har att vinna på den nya logiken. Det är mer spännande, mer utvecklande och det ger mer till brukaren. Det är ju det vi ytterst brinner för.

Vikten av klokskap
I den här nya öppenheten ska vi också agera klokt och avvägt. Mitt i den totala genomskinligheten, där minsta brev, skrivning, agerade, minsta mening, minsta samtal kan vara en rubrik i media dagen efter eller publicerad på web-guider så ska vi vara noga med vår och våra brukares personliga integritet.

Vi arbetar med människor, deras liv, hälsa och utveckling. Ska vi åtnjuta deras totala förtroende måste brukaren kunna känna förtroende. Där har vi en utmaning och en mission att förklara för alla som tror att den nya öppenheten också betyder att människors liv är som öppna böcker att bara kliva in i.

Det öppna samhället är mer livskraftigt. Vi behöver inte förflytta oss till Kina eller Zimbabwe för att förstå det. Det räcker med att reflektera över vår egen vardag och arbetsplats – här och nu.

Ha en bra vecka och njut av den blå himlen -den yttersta gestaltningen av öppenheten!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: