Jag tänker på den feministiske författaren Susan Faludi. 2000 kom hennes reportagebok ”Ställd”. Faludi reste runt i USA och mötte den amerikanske mannen. En man som enligt Faludi inte bara förlorat den ekonomiska makten utan också tappat lojaliteten med andra män och övergivits av sina fäder.

Jag tänker på Susan Faludis bok när jag läser en rapport från Delegationen för jämställdhet i skolan. Rapporten konstaterar att pojkar överlag presterar 10% sämre i skolan än vad flickorna gör. Siffror från 1980-talet visar samma resultat och mycket talar för att det var så här också på 1960-talet. Rapporten söker förklaringar men hittar inga enkla svar.

Tjejerna erövrar samhällsarenan
Men innan vi går vidare i resonemanget låt mig sätta fokus på tjejerna. Det finns nämligen så mycket positivt att förmedla. Tjejerna tar allt mer sin rättmätiga plats i skolan. De syns, hörs och blir lyssnade till. Och de presterar. I Eskilstuna ser vi också att invandrartjejerna gör bra ifrån sig i skolan. Det blir allt tydligare att skillnaden mellan svenska ungdomar och invandrarungdomar i mycket är konstruerad. Utmaningen står snarare mellan könen.

Idag är ca 65% av eleverna på Mälardalens Högskola tjejer. Statistik från t ex läkar- och tandläkarutbildning drar åt samma håll. Kort sagt – flickorna erövrar sin framtid.

Sveket mot pojkarna
Nu är det viktigt att stanna upp. Ibland hävdas det i debatten att tjejernas framfart sker på bekostnad av pojkarna. Jag tror inte alls på det. Tvärtom så borde t ex flickornas allt bättre resultat i skolan stimulera och dra även pojkarna år rätt håll.

Nej, jag tror snarare att vi har ett eget manligt problem att ta itu med. Och det är där Susan Faludis bok griper tag i mig. En manlig identitet som är under omstöpning och som inte riktigt hittat hem. För min oro handlar bl a om en kultur som nu bärs av våra pojkar men som i grunden går att söka hos oss män och pappor – ett förakt för auktoriteter och akademiskt arbete, en anti-pluggkultur. Vi ser det också i vilka som besöker bibliotek, teatrar och konstmuséer och allt tydligare inom politikens värld. Kvinnor, kvinnor. Ibland undrar jag var vi män är!

Vi möter också sveket mot pojkarna när vi ser vilka som sitter i våra fängelser. Unga män ofta utan vuxna och manliga förebilder. Men med hårt arbetande men förtvivlade mammor som lämnats i sin ensamhet att fostra och stödja.

Men det här är inte  skrivet som någon anklagelseakt att vi inte duger, att vi upprätthåller förlegade maktstrukturer etc. Nej, min oro är på allvar. Inte så mycket därför att vi män inte klarar oss utan mer för våra söner och barnbarns skull. Jag oroas över att pojkarna inte tar utbildning och kunskap på allvar. Det är därför pojkarnas skolresultat är så viktig. I min värld så är kunskap den bästa vaccinationen mot utslagning och allienation.

En kvinnlig offentlig sektor
Och det är just därför skolan är så viktig. Som bärare av någonting annat. Inte som en avspegling av samhället - ifrågasätt varje gång ni hör en lärare, skolledare, politiker, föräldrar eller sådana som jag säga att vi får leva med att skolan är bristfällig därför att den bara är en avspegling av samhället  – utan som en signal om hur vi vill att samhället ska gestaltas.

Vi ser också att skolans värld med åren blivit allt kvinnligare. Det är naturligtvis inte kvinnornas fel utan det är vi män som klivit ut ur det offentliga sektorn. Få eller inga män inom förskolan, färre män över tid inom grundskolan och gymnasiet. Få män inom vården och det sociala arbetet. Det här bekymrar mig och är kanske en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna vi har att ta itu med.

Många brukar hävda att det handlar om lönefrågor. Ja kanske men jag tror inte att det är hela sanningen. Många män väljer istället tunga och stressiga jobb inom industrin och också arbeten med stor risk för att bli varslad och arbetslös. Så offentliga sektorns bristande attraktivitet handlar om något djupare än lön.

Aldrig någonsin ett bättre läge
Samtidigt så har våra möjligheter aldrig varit bättre. Min erfarenhet är att dagens pappor aldrig i historien varit ”bättre” och aldrig ägnat så mycket tid till sina barn. Aldrig visat så mycket värme och känsla för sina barn. Och ändå så får vi inte till det.

Och kanske är vi svaret närmre än vi tror. Att vi män och pappor börjar definiera och agera utifrån en delvis ny mansroll. Bevara samma tydlighet och trygghet som i vart fall jag minns från min egen pappa och hans generation. En person jag kunde lita på. Han var inte alltid den där mysige och intresserade pappan men han fanns där. Och han stod som en garant så att jag kunde känna mig trygg att de verkliga och fantiserade spökena inte skulle ta mig. Hur det än var med min pappas alla tillkortakommanden så var han inte själv en ”tonåring” utan i mina ögon var han en vuxen. Någon som man räknade med.

Tänk om vi kunde utveckla den tidens fadersroll och samtidigt kliva fram och bli hela människor med allt vad det innebär av ansvar, att visa värme och känsla för våra barns tankar och livsfunderingar. Att våra söner med egna ögon fick se att vi värdesätter skolan och utbildning, att läsa läxorna är viktigare än den där träningen, att vi pratar väl om skolan, om lärare.

Att vi vuxna är ett – tillsammans. Att leva och agera som en vuxen istället för att som jag ibland upplever det – ständigt vara kritiska och agera som om vi var ”tonåringar”. Som om våra söner inte snappade det budskapet.

Min erfarenhet genom livet – och då har jag i många år arbetat med socialt vingklippta ungdomar – är att alla barn och ungdomar behöver något att mäta sig emot. Något att ta spjärn mot. Det är så man blir vuxen – genom att få motstånd, att få pröva, att få skrapa knäet. Det är därför mamma och pappa är så viktiga. Det är därför läraren, fritidsledaren, fotbollstränaren är så central. Inte som ytterligare en kompis utan någon som står för något kvalitativt annat. Det är den rollen vi måste orka ta. Särskilt vi pappor.

Att förverkliga livsdrömmar
Den här frågan är extra viktig för Eskilstuna. Om vår stad ska fortsätta att utvecklas och bli den där attraktiva Fristaden vi pratar om så måste vi höja utbildningsnivån i Eskilstuna. Det är fler som måste klara grundskolan och gymnasiet. Det måste bli fler som går vidare till högre utbildning. Inte bara för att arbetslivet kräver det utan i första hand för att där ligger nyckeln till att förverkliga sina livsdrömmar och att utvecklas till en trygg och mogen vuxen.

Ha en bra vecka!

På jobbet
KS-ordförande Hans Ekström och jag åkte över till Västerås och träffade motsvarande laguppställning – Elisabeth Unell och Monica Ericsson. Det känns som att våra två kommuner på allvar håller på att närma sig varandra. Tillsammans ser vi att vi behöver varandra för att utvecklas. Förutom alla goda samarbetsinitiativ som är på gång så enades vi om att arrangera ett gemensamt kommunstyrelsemöte i december.

Och så satt jag då där i Morgonsoffan på Munktell Sciene Park. En nytt koncept som innebär att två gäster bjuds in för att grillas och intervjuas inför en frukostpublik. Den här första gången i Eskilstuna så var det förutom undertecknad också handbollsspelaren Jimmy Jansson. Kul, avspänt och ett sätt att knyta kontakter för företag och organisationer.

I soffan satt också en kvinnlig entreprenör – Kerstin Erikssson. En fd Komvux-medarbetare som nu ägnade sig åt blästring med torr-is. Utan att vara blästringsexpert så förstår jag att det här är en innovation. Kerstin berättade att hon nu har kontakt med Dubai för att göra affärer. Mitt i Eskilstuna, mitt i visionens anda om att våga utmana.

Alla förvaltnings- och bolagsledningar var inbjudna till Kommunstyrelsens Au. Temat var inriktning för arbetet 2010. Det är för tidigt att ropa hej – men jag tycker mig ana ett mer hoppfullt verksamhetsår 2010. Och åter igen imponeras jag över allt bra som görs. Jag önskade att fler fick vara med på de här typerna av samtal. Gestaltandet av en kommun när den är som bäst.

Landshövding Bo Könberg och politikern Marita Bengtsson från Katrineholm är utsedda av regeringen att samordna varsel- och arbetsmarknadsläget i länet. I veckan så kallade de till en sammandragning av länets kommuner och företrädare för näringslivet, arbetsförmedlingen och Mälardalens högskola. Det är uppenbart att vi i Eskilstuna drabbats tufft av den ekonomiska krisen. Dryga 2000 varsel, varav flertalet gått till uppsägningar. En inte allt för vild prognos säger att kanske 1000 jobb kommer tillbaka när krisen vänder men det innebär att vi i sämsta fall förlorar dryga 1000 arbetstillfällen i Eskilstuna, företrädesvis inom tillverkningsindustrin.

Jag tror att alla förstår att vi nu måste arbeta ännu hårdare för att utveckla nya branscher, nya jobb, nya näringar i Eskilstuna. Det är därför satsningarna på Eskilstuna Logistikpark i Folkesta och Kjula är så viktiga för kommunen. Det är därför vi måste våga satsa än mer på turism- och besöksnäringen. Det är därför Munktell Science Park är så viktiga som en kuvös för nystartade småföretag. Vi har allt framför oss.

Å så var det då den där gyllene dagen då Eskilstuna fyller 350 år. Det blir en söndag fylld med aktiviteter. Eftersom Martin Roos och Micke Lönngren viskat till mig vad som sker nere vid ån på söndag klockan 20.00 så säger jag bara – be there, be there………….

Tre personer som betytt oerhört mycket för att jubiléumsåret har blivit lyckat – Madeleine Barck, Martin Roos och Mikael Lönngren

På fredag invigs Ungdomens Hus i Eskilstuna. Äntligen, säger många. Det visar att det går att satsa mitt i en lågkonjunktur. För det här tror jag är helt rätt. Ett av Sveriges modernaste – mitt i Eskilstuna. Det gäller att våga utmana.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (20)
För den som inte bor i Eskilstuna så blir min löprunda obegriplig. Men så här är det – de som kommer med bil från Norrköping, Katrineholm eller Nyköping  måste ta sig igenom centrala delar av Eskilstuna. Bl a Vasavägen-Carlavägen med stora miljökonsekvenser och trafikstockningar som följd. För att råda bot på det här så planerar Vägverket tillsammans med kommunen en ny förbifart.

Jag tar mig i makligt 6.12 min/km-tempo Malmköpingsvägen förbi Skogsängens IP, bakom lasarettet där det nya polishuset kommer att ligga, förbi Djurgårdsskolan, ut på Strängnäsvägen och över Ekängen ut mot Kjulavägen. Kort sagt jag springer Östra länken. Jag tror att det här är nödvändigt för Eskilstunas utvecklingen. Att vi vågar tänka framtid och se över kortsiktighet och olika särintressen Men samtidigt så är det viktigt för en kommun – såväl politiker som vi tjänstemän – att vi lyssnar extra noga på Eskilstunaborna. En tondöv ledning får sällan en orkester att spela vackert. Jag tänjer ut på stegen bort mot Balsta och känner att höstvindarna griper tag i mig. Det känns både läckert och lite jobbigt.

På hemmaplan
Barnbarnet har åkt hem och helt plötsligt så var det väldigt tyst i det Erikssonska hemmet.

Jag ska försöka locka hustrun till ett besök på Världskulturfestivalen i helgen. Förutom en del sevärda artister som Södra Bergens Balalajkor och Balkan Show Band så spelar ett av mina favoritband Soviac från Eskilstuna på Konstmuséet. Soviac är modernt men för en hustru som gillar Lundell och Springsteen kan det kanske bli lite för modernt. Vi får väl se.

Ha en bra helg!

Tänk er följande uppdrag; Du ska bygga ett nytt kontorshus i Harare i Zimbabwe. Ett land med tropiskt klimat där regnperioder avlöses av torka, värme och hetta. Kanske ingen större utmaning om din uppdragsgivare inte lade till att du inte får bygga någon ventilation som drar några elkostnader. Hmmm…….det naturliga är kanske att söka erfarenheter hos andra arkitekter, tekniker och specialister på luftkonditionering.

Författaren Frans Johansson berättar om det här uppdraget i sin läsvärda bok ”Medicieffekten”. Och under tiden vi funderar på lösningen så skulle jag vilja göra en annan ingång i krönikan.

Tillsammans – alltid tillsammans
En läsare som följt mitt skrivandet under flera år gjorde mig uppmärksam på att det ordet jag använder flitigast och som återkommer i varje text är ”tillsammans”. Läsaren gillade det budskapet och menade att hon delade min humanistiska grundton.

Jag blir naturligtvis glad över sådana kommentarer och de som känner mig vet att jag har mitt rotsytem i filosofin och humanismen. Men det är inte hela sanningen. Anledningen till att jag så starkt betonar vikten av att gå tillsammans, vikten av att vi bryter upp förvaltnings- och revirgränser är att jag tror att utvecklingen så här i början på ett nytt århundrade finns att söka i skärningspunkten mellan olika ämnen, vetenskaper och discipliner. Mellan teknik, samhällsvetenskaper, filosofi och kultur. Eller sagt mer vardagligt – förnyelse och utveckling finns att hämta mellan skola och socialtjänst, mellan psykiatri och kultur, mellan teknik och miljö.

Går det att sjunga matematik för att lära sig räkna? Går det att använda tvättstugans bokningssystem när man bygger upp scheman inom vård och omsorg? Går det att använda kulturen som en del av demensvården? Går det att använda nya rön inom hjärnforskningen för att lära barn läsa? Går det att använda lärdomarna om hur levande system fungerar inom biologin för att förstå hur ett tonårsgäng agerar? Går det att bygga ett bostadsområde och hämta inspirationen från biologin? Går det att bygga ett hus utan mekanisk ventilation?

Jag vet inte svaren men jag vet att det kräver att vi går tillsammans över traditionella gränser.

Det innovativa Eskilstuna
Det finns naturligtvis allt jämt mycket kunskap att söka och utveckla inom varje disciplin. I den meningen ska vi fortsätta att gräva djupare – i det vertikala - men min erfarenhet är att framtidspotentialen finns att hämta just i skärningspunkterna – i det horisontella

Det är det som är det innovativa – att söka nya kombinationer och lösningar på problem på tvären. Dvs att kombinera redan kända fenomen och storheter på ett nytt sätt. Och då pratar inte jag i första hand om nya innovativa produkter inom industrin utan om tjänsteinnovationer inom offentlig sektor. På skolor, äldreboenden, fritidsgårdar, socialtjänst, energiproduktion, stadsdelsarbete och bostadsplanering, relationen med organisationer och företag. Dvs att söka nya sätt att jobba, nya metoder, nya arbetssätt, nya sätt att tänka som hämtar inspiration från andra sektorer och kunskapskällor.

För mig är det här en del av Eskilstunas framtidsvision om den stolta Fristaden. Tänk om vi kunde bli den första staden i Sverige där såväl det privata näringslivet som den kommunala organisationen konsekvent arbetade med ett innovativt tänkande.

Först i Sverige……………….jag lovar. Och en del av kunskapen finns på Mälardalens Högskola. Det är bara att knacka på dörren och fråga, nyfiket och ödmjukt.

Vikten av nyfikenhet och frågvishet
Men det här är lättare gjort än sagt. Det kräver nämligen en djup förståelse över vad en innovation är, vad innovativt tänkande är och det förutsätter att vi umgås med varandra över förvaltnings-, sektors- och kommungränser. Därav mitt vurm för samarbete och att jag alltid betonar tillsammans.

Och det förutsätter chefer och medarbetare som är mer nyfikna än säkra på sin sak. Chefer och medarbetare som är mer frågvisa än promt vill förmedla sin bild av verkligheten. Det förutsätter på djupet ett genuint intresse för varandra. Där frågorna ”hur tänker du” och ”vad är din erfarenhet” är viktigare än att vinna och få rätt.

Det är därför organisationer som bygger på rivalitet eller att man ska trycka till någon, eller prata illa om någon aldrig utvecklas. Vi har alla någon gång i vårt arbetsliv arbetat i sådana miljöer och vi vet innerst inne att det aldrig skapar bestående framgångar.

De framtida framgångsrika organisationerna – oaktat om det är en tillverkande industri, ett handbollslag eller en kommun, en skola, ett socialkontor, en teknisk verksamhet, ett administrativt kontor eller en verksamhet för funktionshindrade – bygger sin logik och kultur på samarbete, på nyfikenhet, på öppenhet för andra intryck. Inte bara för att den vill vara korrekt och modern utan att den inser att den annars inte överlever. Min erfarenhet är att arbetsplatser som inte förmår tänka nytt eller är tillräckligt nyfikna stagnerar i sin egen världsbild och skapar ofta ”fiender” utanför sitt eget hus. Tryggt och varmt men sällan leverans.

Svaret fanns på oväntat håll
Nå, hur gick det för vår arkitekt? Efter att ha vridit och vänt på alla tekniska lösningar och pratat med alla andra skickliga arkitekter och tekniker så nådde vägs ände. Problemet såg ut att inte ha någon lösning. Arkitekten var redo att ge upp.

Men av en slump kom arkitekten i kontakt med en biolog som kunde berätta hur termiterna löser problemet och hur de reglerar temperaturen i stacken med sinnrika lucksystem som öppnas och stängs vid olika temperaturer. Så är ni av någon anledning i Harare så fråga var ”termithuset” ligger.

Jag tror att lärdomen är tydlig. Lösningen finns oftast nära men är inte alltid synlig. Det krävs sällan någon ny vetenskaplig uppfinning för att lösa ett problem men sökandet efter ny kunskap finns kanske inte där vi tror att lösningen ska finnas. Det gäller bara att göra sig påverkbar.

Ibland sker ”Medicieffekten” av en slump men ska vi tro Frans Johansson så går det för en organisation att medvetet tänka skärningdspunkt, att söka det innovativa.

Det är precis dit jag skulle vilja att vi tog Eskilstuna – tillsammans. Det nya Florens. Men det får bli en annan krönika.

Ha en bra höstvecka!

På jobbet
En av mina närmaste kollegor konstaterade att samtidigt som det är ekonomisk kris och konjunkturen pekar nedåt så är det ”all time high” för en kommun. Och så är det nog. I svåra tider så har en kommun ett extra stort ansvar. Inte bara för skola, vård och omsorg, förebyggande arbete, missbruksvård och arbetsmarknadsåtgärder utan också för frågor som handlar om att våga planera och måla upp bilder för framtiden.

Och så har veckan varit. Möten och träffar avlöser varandra och de olika frågorna handlar om 2013, 2015 och 2020. Och det är det som känns så hoppfullt. Det finns tankar och idéer om Eskilstunas framtid mitt i ett svårt läge.

En av våra medarbetare – Ingemar Karlsson – var på hugget och bjöd in mig till att besöka en verksamhet som drivs av Arbetsmarknads- och familjeförvaltningen och Vuxenförvaltningen tillsammans. Ingemar hade fångat att jag ville se mer av samarbete och mer av verksamheter som går tillsammans. Jag blir glad när jag möter engagerade medarbetare och brukare som är nöjda. Den här verksamheten riktar sig till personer som har svårt att hitta in på arbetsmarknaden. Jag har själv varit chef för liknande verksamheter under min tid i Västerås och vet på nära håll hur viktigt det här kan vara – att känna sig behövd, att vara en del av samhällsgemenskapen, att känna människovärde.

Vår näringslivsdirektör Eva Lilja och jag var inbjuden till ett av våra Eskilstunaföretag – Hexagon. Ett företag i rakt nedåtstigande led till klassiska Mått-Johansson och nu ett världsledande företag inom sin bransch. Jag tror att det är viktigt att synliggöra att vi har en rad sådana här företag i Eskilstuna.

Jag åker ut till Kjula och träffar vår flygplatschef Jan Lönnborg. Jag tycker att det är bra att flygplatsen finns kvar även om den idag används mer sparsamt än när den verkade i full blom i Försvarets regi . Vår flygplatschef menar att det finns en framtidspotential med en samordnad logistiksatsning i Kjula där väg, tåg och flyg möts. Ytterligare ett exempel på framtidstro. Idag rankas Eskilstuna som det femte logistikcentrat i Sverige. Om vi vågar och om vi sköter korten väl så skulle det här kunna utvecklas till en ny stark näringsgren i Eskilstuna.

Jag deltar på Brottsförebyggande Rådets höstseminarium. Det här är en viktig verksamhet för Eskilstuna där kommun, polis, näringsliv och organisationer möts för att samarbeta och dra åt samma håll. Tillsammans – alltid tillsammans.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (19)
Jag tar min vanliga runda i Odlaren men bestämmer mig för att springa den och tänka framtid. Eskilstuna växer och ett tänkbart utvecklingsområde är just Odlaren. 1960-talets inriktning att bygga bostadsområden flera kilometer utanför staden är förlegad. Eskilstuna har ett behov av att bygga nära och förtäta. Munktellstaden är ett annat sådant område

Jag tar mig i 6.15 min/km-tempo över golfbanan och upp mot det gamla vattentornet. Hur ser det ut här om 10 år tänker jag och tar mig upp Skogvaktarvägen och in i skogen. Det är en häftig känsla att tänka förändring, att det kommer att se annorlunda ut, att den invanda miljön kan förbytas till bostadshus, förskolor och service. Frågan är om Eskilstuna är redo för den här utvecklingen.

För här kommer vi Eskilstunabor att ställas på prov. Att planera för något som sedan ska leva i flera hundra år. Att se framtidsbilder som handlar om hur våra barnbarn och barnbarnsbarn kommer att leva. Eller kommer proteststormarna att rasa? I alla lägen en spännande utmaning.

På hemmaplan
Lilla B är på besök i Eskilstuna under några dagar och förgyller familjens liv. Hennes leende andas ”här är jag – vem är du”. Hon och hennes pappa besökte Stadshuset. Jag guidade runt i Fullmäktigesalen och Drottningrummet. Nå, vad tycker du lilla B, frågade jag. Men då hade hon redan somnat.

Ha en bra helg!

Det var en märklig dröm. När jag först vaknade kunde jag inte sortera intrycken men sedan växte bilderna fram.

Vikten av en dröm – en vision
Drömmen måste ha utspelat sig i mitten av 1970-talet. Jag är förflyttad till Volvo BM:s gamla industriområde. Jag hör ABBA-musik när jag går genom industrilokalerna tillsammans med en ung tjej i tjugoårsåldern. På fikabordet ligger en lokaltidning med rubriken ”Nixon avgår” och lite längre ner står det att journalisterna Gulliou och Bratt var fängslade. Jag skrattar när jag noterar att poplegenderna Jörgen Larsson och Alar Suurna är på bild och det står att de har bildat Eskilstuna Musikforum.

När vi går genom fabrikslokalerna så berättar tjejen att det kommer att ligga ett Konstmuséum här om 30 år. Jag skrattar högt och hinner inte avbryta henne innan hon fortsätter med att med ivrig stämma berätta att det här kommer att finnas små uppfinningsrika företag som jobbar med saker som vi idag inte ens vet vad det är…………och där säger hon och pekar mot B-verkstaden kommer man att kunna idrotta inomhus. Det kommer att finnas en hel löparbana, säger hon bestämt. Kan du tänka dig?

 

Jag skrattar lite generat och försöker avbryta henne. Men hon fortsätter att berätta att i elverket kommer ett modernt arkitektföretag att ha sina lokaler och där BM-ledningen nu sitter blir det hotell.

Jag tycker att hon blir allt knäppare och när hon tar mig förbi företagssköterskan och berättar att det här kommer att finnas en skola och butikslokaler så är mitt tålamod slut.

Jag ger henne svar på tal och säger lite upprört att här har vi alltid producerat röda traktorer och det kommer vi att fortsätta att göra de närmaste hundratals åren som vi kan överblicka.

Hon skrattar lite överseende och tvingas överrösta Nationalteaterns ”Livet är en fest” som spelas på radion. Vi får väl se…………………….säger hon glatt. Vi får väl se…………..

Våra liv skapas i berättandet
Och vi fick se. Men kanske den här berättelsen bara kan ske i drömmen. Eller kanske det är så att visioner och framtidsbilder måste bära inslag av drömmar och önskningar. En del upplöses och faller platt till marken medan några visioner och drömmar blir till verklighet därför att människor vågat drömma, vågat berätta berättelsen.

Jag tror starkt på berättandets kraft. Utan berättelser om vår samtid, vår stad, våra företag, vårt arbete, vårt handbollslag eller vår familj så blir vi visionslösa och i sådana miljöer växer ofta bitterhet, konkurrens och inställningen att det är någon annans fel.

Flummigt, tänker den kritiske läsaren. Ja kanske, men vad har vi för alternativ?  Jag tror att vi behöver fler som är som den 20-åriga tjejen. I det förstone kanske de är obegripliga men i många fall så kanske historien ger dem rätt. Och kanske det är så att just därför att de började berätta om framtiden så började framtiden skapas – i samma ögonblick som orden formuleras.

Ska vi tro filosofen Ludwig Wittgenstein så är orden inte bara en beskrivning av verkligheten utan orden i sig, hur vi formulerar oss, hur vi pratar om olika saker, hur vi benämner olika företeelser också skapar verkligheten.

Hängde ni med? Enklare uttryckt – hur vi pratar om Eskilstuna, våra arbeten och våra liv skapar framtiden. 

Eskilstunas framtidspotential
2009 är snart slut och vi gör bokslut över vår stolta 350-åriga historia som stad. Samtidigt så står vi inför en rad utmaningar. Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot våra företag, kommun och enskilda.

Vi ser tendenser till att vår stad socialt glider isär. Vi rankas inte i kommuntoppen vad gäller t ex skolresultat. Den bilden ska vi inte vifta bort. Den finns där och den kan i bästa fall fungera som drivmotor för att skapa energi för förändring.

Men jag tror att vi också ser Eskilstunas styrkor och vi ser den förändring vår stad genomgått på kort tid. Vackrare, grönare, en aning vänligare. Starka företag och många, många entreprenörer. En allt starkare högskola, ett rikare kultur- och idrottsliv och det som bl a är en kommundirektörs uppdrag – en modern kommunal organisation som drar åt samma håll och som levererar resultat. Förutsättningarna finns där. 

Jag har respekt och förståelse för att det traditionella sättet att tänka lever starkt – dvs att avkräva någon annan ansvar, att ställa någon till svars, att utanförlägga och projicera problem. Det är en del av industrisamhällets logik. Och i någon mening så ska också detta leva kvar – det är en del av en demokratisk grundstrukur som bygger på representativitet.

Men i grunden så behöver vi förändra tänkandet om hur man bygger en framgångsrik stad och ett framåtsyftande arbetsliv. Och det börjar med insikten att vi bara kan göra det tillsammans. Vi behöver fler samarbetsinitiativ över sektorer och gränser. Vi behöver tala väl om varandra – glöm inte Wittgenstein.

Vi behöver förstå att det handlar om alla och hela Eskilstuna. Främlingsfientlighet, inskränkthet, intolerans håller oss tillbaka och gör att Eskilstuna inte utvecklas i den takt vi skulle behöva. Jag förstår den som vill klanka, ge dåligt samvete, trycka till någon annan, den som ständigt är förbannad, kritisk och ångestfylld men tyvärr så bidrar det inte till utveckling. Tillsammans – alltid tillsammans.

Och nog så viktigt – att börja berätta berättelsen om vår stad. Vem tar initiativet till att bli nästa unga 20-åriga tjej som drar upp riktlinjerna för Eskilstunas framtid? För ni tror väl inte att hon bara finns i drömmarna………………………….

Jo förresten, hon gav sig inte. Hon pratade om att det bort mot Johanssons brädgård och runt det oåtkomliga Rothoffsparken skulle det växa fram ett nytt vackert bostadsområde och längs ån skulle det ligga en attraktiv konferensanläggning som samlade människor från när och fjärran och i Sporthallen skulle Eskilstuna ta sitt femte raka SM-guld…………………men då hade jag redan slutat lyssnat och sa surt något om att det går aldrig. Men i samma stund kände jag att mina ord ekade tomt och jag kramade om henne. 

Ha en riktigt bra höstvecka!