Jag vet inte om ni känner igen scenariot. På byrån står ett bröllopsfoto. Två unga och livskraftiga människor ler mot betraktaren. Livet väntar på att levas. Bredvid på byrån står ytterligare några foton på familjen i situationer där de varit ute och rest eller gjort något spännande. På väggen hänger kort på barn och barnbarn.

I den fint möblerade lägenheten finns ofta också en spis. I många fall så ligger det en duk över spisplattorna. Som en signal om att den är färdiganvänd.

Och där borta vid fönstret sitter han eller hon. Känslan av att vara bortglömd, känslan av ensamhet gör sig påmind.

Världsklass och en vård i kris
Läsaren kanske undrar kanske vart jag är. De som själva har föräldrar eller anhöriga som lever på ålderns höst och kanske har sjukdomar, demenstillstånd och ohälsa som håller på att ta över känner igen bilden. Och alla som arbetar inom äldrevården vet definitivt vad jag pratar om.

Under åren har jag gjort många besök på äldreboenden och servicehus och även följt med hemtjänsten vid några tillfällen. Och just den här bilden har etsat sig fast. Jag vet inte varför men jag tror att den så starkt påminner om att livet har sin gång. Bröllopskortets starka signal om det som en gång angav framtid och hopp, bilderna på energi och livskraft i form av familjeliv. Och så kontrasten – ensamheten, kraftlösheten och ytterst döendet. Den oanvända spisen.

Jag tillhör dom som menar att vi har världens bästa äldrevård i Sverige. Jag tycker mig också få det bekräftat när jag de senaste åren tagit del av olika utvärderingar. En stor majoritet – ofta mellan 85-90% av de äldre – brukar ange att de är nöjda med vården och med bemötandet. Jag tror att det här är viktigt. Dvs att både anhöriga och våra medarbetare inom vården får det erkännandet.

För det är först då vi blir trovärdiga att lyfta upp de problem som finns i form av liggsår, felmedicinering, för lite tid till att vara ute, ensamhet, brister i kost och näring, stressade medarbetare, resursbrist etc. För den bilden finns också och är på en och samma gång lika sann som mitt påstående att vi har en vård i toppklass.

Och det är precis den paradoxen vi har att leva med och förhålla oss till. Att med stolthet se den fantastiska utbyggnad som skett i form av modernt boende, allt fler välutbildade medarbetare och genombrott i forskningen så att vi får allt fler svar på svåra tillstånd som demens, alzheimer, diabetes och andra äldresjukdomar. Och mitt i det så måste vi orka se de allvarliga bristerna.

Äldreomsorgen en del av framtidsvisionen
Varför är det här viktigt? Dels handlar det om att utveckla en modern vård och omsorg. Det är en av kärnfrågorna för en kommun – att säkra att alla kan känna sig trygga inför ålderdomen. Men dels handlar det också om framtidsperspektivet. Vi vet att vi blir fler sk äldre äldre. Vi blir fler som lever i den sk fjärde åldern, dvs +85 år.

Det är lätt att skapa bilder av vårt friska pensionärsliv. Mer tid till vänner, barn och barnbarn. Kanske mer tid till skogen och naturen, föreningsliv, sommarstugan eller att resa. Men vi har svårare att tänka på den tid då åldrandet gör sig påmind i form av sjukdomar och funktionshinder. Kanske känslan av ensamhet, att inte bli räknad med, att inte bli sedd, att vara orolig för dåligt bemötande, kanske smärta.

Det är därför äldrevården är så viktig för oss och är en del av vår vision om den stolta Fristaden. Det är lätt att prata om barn och ungdomar, att måla upp bilder av framtiden. Det skapar optimism. Det är svårare att skapa framtidsbilder av det som är i andra ändan av livet. Och ändå är det så viktigt för ett samhälle, för en kommun att vi har en bra kvalitet i vår äldreomsorg.

Mer tillsammans
Jag skulle vilja se mer av samarbete kring de äldre. Ännu mer engagemang tillsammans med landstinget. Det är allt jämt för stort dike mellan den kommunala verksamheten och landstinget även om det finns många bra initiativ. Mer samarbete, mer tillsammans med de äldres behov i centrum. Särskilt med fokus på de svårt sjuka som lätt hamnar mellan stolarna. Att hemsjukvården nu kommunaliserats är ett steg i rätt riktning men ställer också stora krav på oss som arbetsgivare.

Jag skulle vilja se mer och närmre samarbete med de anhöriga, väntjänster och organisationer. De gör ett fantastiskt arbete och deras genuina engagemang kan aldrig ersättas av oss kommunanställda. Men tillsammans. Alltid tillsammans.

Och ytterst handlar det om vårt dagliga förhållningssätt. Att varje sekund, varje timme och dag leva ”alltid bästa möjliga möte”. Det är så vi fortsätter att utveckla en vård i världsklass – dvs hur vi agerar, hur vi pratar, hur vi möter den gamle. Jag har förståelse för att vi ibland är trötta och stressade men vi får aldrig, aldrig upplevas som snorkiga eller att vi  vältrar över ångest och stress på våra brukare. Alltid bästa möjliga möte – det är så vi bygger en modern organisation.

Vikten av att se hela människan
Och min blick etsar sig fast i det där bröllopskortet. En påminnelse om att den där skröpliga medmänniskan är en hel individ med sin historia, sitt liv och sin sista tid i livet. Det är som att bröllopsfotot står där för att påminna oss anhöriga och personal om att det är en människa vi möter med ett helt liv bakom sig. Inte en gammal, en äldre eller en dement utan just en människa.

Och så tittar jag en gång till och en framtidsbild blixtrar till. Det är jag på fotot.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Internt så är det dags för utvecklings- och medarbetarsamtal för mig. Jag ser sådana här typer av samtal mellan chef och medabetare som en omistlig del av att tydliggöra förväntningar och komma överens om vilka frågor som är viktigast och vilka mål vi har gemensamt för 2010. Det här är en viktig del av en modern organisations liv – att alla drar åt samma håll.

Och ytterst handlar det om att frågorna blivit allt mer sammanlänkade, tempot är uppskruvat och politiken kräver med rätta genomslag för beslut. Tiden då varje medarbetare – om den nu någonsin har existerat – skapar sin egen agenda är över. Det är tillsammans som gäller och då måste vi ägna mer tid till samtal om vart vi ska.

Jag deltar på mitt första sk kommundirektörsnätverk där Sveriges Kommuner och Landsting samlar representanter från alla län. På dagordningen står bl a det kommunalekonomiska läget, näringslivsfrågor, socialpolitik och vad som karaktäriserar framgångsrika skolkommuner.

Det är Kommunstyrelsemöte och den som är tillfällig besökare skulle nog undra att det är så snabba beslut och att ordföranden klubbar investeringar i miljonklassen. Men bakom ligger veckor och månader, ja ibland årslånga diskussioner och processer.

På just det här mötet klubbades t ex förslaget om finansieringen av Citybanan. En fråga som stötts och blötts under lång tid. Det är spännande med kommunal demokrati. Långt från bilden av tråkiga och meningslösa möten.

Jag äter frukost med ett 15-tal rektorer i Skolledarförbundets regi. Jag tycker att det var en mycket bra träff. Jag kände att mitt budskap och de förväntningar jag har föll i hyfsat god jord. Jag vill se rektorer som står upp för skolan, för vikten av kunskap och att höja utbildningsnivån i Eskilstuna. Jag vill se rektorer som är frejdiga i sitt budskap men samtidigt agerar som tydliga arbetsgivare. ”Vi i ledningen har beslutat – inte dom har beslutat……..

Och jag tyckte också att de var tydliga med vilka frågor de anser viktiga och vilket stöd de behöver av sin ledning – fokus på kunskapsmålen, mer stöd till rektorerna så att de kan ta helhetsansvaret för utveckling, ekonomi och personal, mer samarbete med andra. Jag gillar den här öppenheten – att det finns lite spänningar och olika perspektiv berikar.

e-tunagruppen har möte i veckan. Det är den grupp som ansvarar för att hålla ihop e- och IT-utvecklingen i kommunen. Och det känns att vi tar oss framåt. Det är en oerhört snabb utveckling vi ser just nu i hela samhället vad gäller e-tjänster och IT-användning.

En kommun som aspirerar på epitet modern kunskapsorganisation måste ligga i front när det gäller den här utvecklingen. Jag vet att vi sliter tufft i våra skolor och allt är inte toppmodernt och det kan ta tid. Men det är dit vi ska om vi ska hänga med. En till en. En elev - en dator. En lärare - en dator.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (22)
Jag tar mig ut till Hällby. Jag startar min runda vid skolan och noterar att jag tycker att den ser välskött och ligger i en fin miljö. Jag tror mig veta att skolan uppskattas av elever och föräldrar.

Jag gör samma iakttagelse som jag gjort tidigare under mina undersökande löparrundor – vi har många fina områden som man sällan lär känna om man själv inte bor där. Vid sidan av huvudvägen möts jag av ett fint och välplanerat Hällbybrunn. Äldre bebyggelse med villor blandas med mer moderna 1970- och 1980-tals hus. Och jag blir positivt överraskad av att det finns en hel del hyreshus.

Jag tar mig ner mot den klassiska grytan Skogsvallen. Så vackert beläget och så viktig för orten. Samtidigt noterar jag hur vi byggde idrottsplatser tidgare – tydligen ska de inte användas för här är det höga stängsel med taggtråd runt. För att skydda sig mot vem………….

Jag springer ner mot gamla nedre Hällbybrunn. Har fanns en brunn så sent som en bit in på 1900-talet, affär och järnvägsstation. Och lite längre bort mot Folkesta ligger det lantbruk som en gång bidrog till att en skogsarbetare från Norrland fick sitt första jobb i Eskilstuna. Han stannade sedan kvar i staden och fick en son som råkar vara jag.

Hällbybrunns järnvägsstation 1915. Tåget är på väg till Mälarbaden – avgångstid 12.15

Jag småskrattar när jag kommer på att det var i Hällbybrunn jag blev ihop med en tej som sedan blev mamma till mina barn. Men det är en annan historia.  Minnen, dessa minnen.

På hemmaplan
Sonen och jag tänkte stråla samman i Södertälje i onsdagskväll. Som de Djurgårdare vi är så hade vi ambitionen att följa vårt lag på plats i den tuffa striden om vilket lag som ska få spela i allsvenskan nästa år. Men nu märks det att det finns ett litet barn i familjen.

Jag har nog inte tid, sms-ade sonen. Det var första gången i sitt liv som han tackade nej till en Djurgårdsmatch. Men det är nog så det ska vara. Att det blev förlust är en annan historia.

Och apropå fotboll. Den intresserade noterade nog att AIK blev mästare. En fjäder i hatten till Cityspelaren och tränaren Andreas Alm som är assisterande tränare i AIK. Jag gläds med Andreas som en är riktigt bra ledare och förr eller senare kommer han tillbaka till Eskilstuna och tar oss upp i seriesystemet.

Ha en bra helg!

Jag vet inte om ni är familjära med Maslows behovstrappa. Men kort beskriver den på ett pedagogiskt sätt att vi som människor behöver känna en grundläggande trygghet innan vi kan ta nästa steg på trappan. Dvs vi måste veta att vi har vatten och mat innan vi kan sträva vidare mot nya mål.

Maslow diskuterade fem nivåer i sin ”A Theory of Human Motivation” – kroppsliga behov, trygghet, gemenskap och tillgivenhet, uppskattning och självförverkligande.

Jag tänker på den här teorin när jag läser om ”lycka”. Det har kommit ut ett antal böcker och artiklar under året på just temat lycka. Den mest uppmärksammade är historikern och debattören Johan Norbergs bok ”Den eviga matchen om lyckan”. Det är kanske inte som man tror en ny självhjälpsbok med råd och tips utan mer en historisk belysning av hur människan genom århundraden – från de antika filosoferna till idag – tänkt kring begreppet lycka.

Enkelt beskrivet så menar Norberg att det finns två typer av skolor. Den som menar att människan själv måste skapa sin egen lycka och här finns många av tänkarna från antiken, renässansen och upplysningstiden. Den andra skolan menar – enligt Norberg – att det är fåfängt att ägna tid åt lyckan. Människan får stå ut med umbäranden och till och med välkomna lidandet.

Jag läste för några år sedan en bok av den amerikanske psykoanalytikern M Scott Peck som påverkade mig starkt – ”Den smala vägen”. Och jag minns hans inledande ord i första meningen ”Livet är svårt”. Hans tes var att ju fortare du inser att livet just är svårt ju enklare kommer det att vara att leva. Den insikten har i vart fall för mig varit en källa till förståelse för livet.

Under de senaste åren har Dalai Lama gett ut ett antal böcker på temat lycka. Och utan att vara någon religionsanalytiker så ligger ”livet är svårt”-tänkandet nära den buddhistiska livssynen med tesen att allt leder till lidande men att det finns en väg för att nå det upplysta buddhaskapet  och ytterst nirvana. 

Härvidlag så har nog läsaren börjat fundera på vart jag är på väg. Har det här med vår vardag att göra? Ja, jag tror det. Oaktat om vi är intresserade av religion, filosofi, historiska analyser eller amerikanska självhjälpsböcker så menar jag att det är bra att den stressade nutidsmänniskan till och från ger sig tid att reflektera över sakernas tillstånd och sitt eget liv.

Våra liv och våra jobb är ständigt fyllda av göranden och här-och-nu, aktiviteter, mål, ekonomi, förpliktelser, åtaganden etc. Och faran är att vi tappar bort oss i bruset av krav.

Min erfarenhet genom livet är att alla sliter och släpar, alla jobbar hårt och tufft. I den meningen ligger jag nära M Scott Pecks korta sentens - livet är svårt.

Om det är så – dvs att livet är svårt och att vi människor gör så gott vi kan – så kanske vi skulle behöva ägna mer tid till att fundera på hur vi förhåller oss till varandra. Ibland har jag under mina 30 år i arbetslivet sett tendenser till att vi lägger ok på varandras axlar, pratar illa om varandra, misstänkliggör istället för att hjälpa och underlätta för varandra.

Som om jag själv var i livets mitt och att omgivningen finns för min skull. Som om partnern alltid vaknar pigg, kärleksfull och glad, som om brödet alltid är välrostat, som om mina medtrafikanter banar väg för just mig, som om mina kollegor på jobbet bara väntar på mig och framför allt tycker som jag. Är det utifrån de premisserna vi agerar?

Och så upptäcker jag att livet just är svårt, att det är fyllt av spänningar och motsättningar, olika åsikter och värderingar med slitage och friktion som följd. Och så upptäcker jag att mänskliga samhällen är fantatiska skapelser där miljarder människor – mer eller mindre framgångsrikt – lever tillsammans.

Nu kanske några läsare invänder att mitt budskap bara är något slags mysigt ”vi-ska-leva-tillsammans”. Inte alls. Det här handlar ytterst om både humanism och tillväxt.

Jag tror nämligen att arbetsplatser som inte förmår utveckla en öppen attityd, en hjälpande hand, ett tolerant förhållningsätt inte på sikt får något gjort. Det duger inte på 2010-talets arbetsplatser att inte stötta och hjälpa varandra. Min erfarenhet är att de arbetsplatser och organisationer – må vara en skola, ett äldreboende, ett idrottslag eller en familj - som inte bygger på att söka den goda ambitionen hos andra på sikt går under.

Det är därför jag så envetet upprepar ledningens budskap om att vi ska gå tillsammans över gränser och revir. Vår kommun ska vara rikskända för att vi så konsekvent samarbetar och tänker helhet tillsammans med andra kommuner, företag, organisationer, medborgare och verksamheter.

Den grundinställningen börjar nästan alltid med att just söka den andres goda intention. Inte utgå ifrån att någon vill mig illa eller vår arbetsplats eller vår kommun. Att alla agerar så gott dom kan utifrån den förståelsen de har i en fråga eller kring en process.

Det betyder inte för en sekund att vi ska vara luddiga i kanten eller otydliga. Tvärtom så skapar den goda intentionens-logik att jag kan vara än skarpare, än tydligare om var vi har våra motsättningar och spänningar. Rakt och ärligt.

Och kanske Johan Norberg fångar det bra i meningen ”Lycka är inte en plats utan mer ett sätt att resa…………….”

Det är precis i dom orden vi har vår utmaning för att inte bara utvecklas personligen utan också för att bygga en modern organisation där medarbetarna lever sin fulla potential. Inte vet jag – det var kanske det den första buddhan Siddharta Gautama egentligen menade.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Jag var inbjuden gäst till såväl Rekarne- som Rinmangymnasiet. På Rekarne som inledare till en temadag för medarbetarna kring integration och på Rinman som avslutare på deras späckade och intressanta IT-dagar.

Jag uppskattar sådana här inbjudningar. Dels är det ett sätt att lära känna våra verksamheter dels är det ett sätt för mig att förmedla ledningens budskap och vilka frågor vi driver för att utveckla Eskilstuna. Och just integrationsfrågorna och utvecklingen av skolan står högt på vår agenda.

I veckan hade vi två mycket bra dagar tillsammans med alla nämnd- och bolagsordföranden. Det är viktigt att tjänstemannaledningen och den politiska ledningen ges tillfälle att stämma av läget och också diskutera framtidsfrågor.

Även om vi har olika roller så agerar vi på samma arena och har uppdraget att utveckla Eskilstuna. Diskussionerna hade fokus på framtiden – vi pratade om 2015 och 2020. Det kan kanske låta abstrakt men många planeringsfrågor som handlar om nya förskolor, äldreboenden, bostadsområden, vägar och infrastruktur, logistiksatsning, trafikplanering, miljösatsningar etc måste ha det perspektivet. Jag känner mig stolt över att arbeta  i en kommun som har en sådan spännande framtidsagenda och där befolkningen och tillförsikten ökar. Detta skrivet in en tid då vi allt jämt har en hög arbetslöshet i Eskilstuna.

Mina kompisar Håkan och Håkan på Volvo och Scania arbetar fortfarande fyra-dagarsvecka.

Vi håller allt jämt hög gard när det gäller pandemin. Ledningen träffas var 14:e dag för ett kort avstämningsmöte. Än så länge ser det normalt ut – dvs inga sjukskrivningtal som skjutit i höjden. Samtidigt är det viktigt att uppmuntra och uppmana våra medarbetare att vaccinera sig. Just nu är det förebyggande arbetet viktigt.

Jag hade möte med förvaltningsledningen för Kultur och fritid. Jag får intrycket att det är ett mycket bra och erfaret lag. Våran kultur- och fritidsverksamhet är viktig och jag gläds extra åt invigningen av Ungdomens Hus  och Skateparken. Och nu är det på gång med en fritidsgård i Nyfors. En eloge åt Eskilstuna. Vilken kommun i Sverige gör en sådan satsning på ungdomar? Samma vecka invigdes det nya Arkivens hus i gamla brandstationen.

Jag hade själv förmånen att få en guidning av vår chef för Konstmuséet Kenneth Åström. Och jag blir lika inspirerad varje gång jag besöker vårt fina muséum. Nu är det här en välkänd arena för mig då hustrun har varit noga de senaste åren med att vi ska vara flitiga besökare på Eskilstunas kulturarrangemang. Och nu är det än viktigare – dvs att vi har en kommundirektör som visar intresse och engagemang, säger hustrun uppfodrande. Och det är klart i förhållandet till alla timmar jag tillbringat i Sporthallen och på Tunavallen genom åren så har hon nog rätt.

Jag hälsade en av Mälardalens högskolas gästprofessorer Gisela Mohr välkommen till Eskilstuna. Gisela är från Leipzig Universität i Tyskland och kommer att vara på högkolan det närmaste året. Här är vi i kommunen finansiär och delvis uppdragsgivare. Ett tydligt exempel på att vår stad håller på att skifta karaktär. Det kanske går för sakta men det blir allt färre smeder (!) och allt fler forskare, doktorer, professorer, entreprenörer och innovatörer. Den utvecklingen är en del av vår framtidsvision om den stolta Fristaden.

Gisela Mohr – ny gästprofessor i Eskilstuna

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på  (21)
Jag tar mig i makligt 6.05 min/km-tempo ut på Djurgårdsvägen. Trottoaren är fylld av gula löv och känslan av att springa på ”yellow brick road” är påtaglig. Jag noterar att det är fullt av bilar utanför den katolska kyrkan. Och det slår mig att det här är också en bild av det nya Eskilstuna.

Springer in i ett höstlikt Stadsparken. Varje stad med självaktning måste ha gröna oaser. Nu är ju inte våra parker några Hyde Park eller Central Park men de fyller samma funktion. En grön lunga mitt i staden.

Springer över gården till det nybyggda huset som ligger där den gamla busstationen låg. Jag tycker att det här blev bra. Protester till trots så tycker jag att huset andas modernitet och gör sig bra i hägnet av vår fina Klosters kyrka. Jag tror att min svärfar som många år arbetade på busstationen skulle vara nöjd om han fick se vad det blev av den ganska tråkiga parkeringen.

Förnyelse skaver nästan alltid mot den djupt inrotade känslan av att det är bra som det är, tänker jag när jag drygar ut stegen hemåt. Denna mörka och blöta höstdag men ack så vackra miljö att springa i.

På hemmaplan
Det närmar sig helg och trots att det är vanlig fredag så känns det som att det blir lite längre ledigt än vanligt. Fotbollsallsvenskan går mot avgörande och mitt kära Djurgården ska upp till bevis. Det känns som att det kommer att göra ont!

Det blir nog ett klassiskt besök på kyrkogården och tid för att tänka på mina närmaste.

Och firandet och jubiléumsmiddagen i anslutning till Eskilstunas 350-årsfirande blev precis så bra som jag förväntat mig. Bra stämning och alla som borde vara där var där – Kenneth Andersson, Towa Carson, Yvonne Ryding och Kent-gänget, biskopen, landshövdingen och den som kan mest om Eskilstunas historia Bror-Erik Ohlsson.

Men bäst var underhållningen – jag skriver det tydligt så att ni minns var ni läste det första gången. Frida Herchenröther är nästa popexport från Eskilstuna. Hon har attityd och Sveriges bästa röst just nu. Mitt i Eskilstuna – mitt Eskilstuna.

Ha en bra helg!

Jag tänker på den feministiske författaren Susan Faludi. 2000 kom hennes reportagebok ”Ställd”. Faludi reste runt i USA och mötte den amerikanske mannen. En man som enligt Faludi inte bara förlorat den ekonomiska makten utan också tappat lojaliteten med andra män och övergivits av sina fäder.

Jag tänker på Susan Faludis bok när jag läser en rapport från Delegationen för jämställdhet i skolan. Rapporten konstaterar att pojkar överlag presterar 10% sämre i skolan än vad flickorna gör. Siffror från 1980-talet visar samma resultat och mycket talar för att det var så här också på 1960-talet. Rapporten söker förklaringar men hittar inga enkla svar.

Tjejerna erövrar samhällsarenan
Men innan vi går vidare i resonemanget låt mig sätta fokus på tjejerna. Det finns nämligen så mycket positivt att förmedla. Tjejerna tar allt mer sin rättmätiga plats i skolan. De syns, hörs och blir lyssnade till. Och de presterar. I Eskilstuna ser vi också att invandrartjejerna gör bra ifrån sig i skolan. Det blir allt tydligare att skillnaden mellan svenska ungdomar och invandrarungdomar i mycket är konstruerad. Utmaningen står snarare mellan könen.

Idag är ca 65% av eleverna på Mälardalens Högskola tjejer. Statistik från t ex läkar- och tandläkarutbildning drar åt samma håll. Kort sagt – flickorna erövrar sin framtid.

Sveket mot pojkarna
Nu är det viktigt att stanna upp. Ibland hävdas det i debatten att tjejernas framfart sker på bekostnad av pojkarna. Jag tror inte alls på det. Tvärtom så borde t ex flickornas allt bättre resultat i skolan stimulera och dra även pojkarna år rätt håll.

Nej, jag tror snarare att vi har ett eget manligt problem att ta itu med. Och det är där Susan Faludis bok griper tag i mig. En manlig identitet som är under omstöpning och som inte riktigt hittat hem. För min oro handlar bl a om en kultur som nu bärs av våra pojkar men som i grunden går att söka hos oss män och pappor – ett förakt för auktoriteter och akademiskt arbete, en anti-pluggkultur. Vi ser det också i vilka som besöker bibliotek, teatrar och konstmuséer och allt tydligare inom politikens värld. Kvinnor, kvinnor. Ibland undrar jag var vi män är!

Vi möter också sveket mot pojkarna när vi ser vilka som sitter i våra fängelser. Unga män ofta utan vuxna och manliga förebilder. Men med hårt arbetande men förtvivlade mammor som lämnats i sin ensamhet att fostra och stödja.

Men det här är inte  skrivet som någon anklagelseakt att vi inte duger, att vi upprätthåller förlegade maktstrukturer etc. Nej, min oro är på allvar. Inte så mycket därför att vi män inte klarar oss utan mer för våra söner och barnbarns skull. Jag oroas över att pojkarna inte tar utbildning och kunskap på allvar. Det är därför pojkarnas skolresultat är så viktig. I min värld så är kunskap den bästa vaccinationen mot utslagning och allienation.

En kvinnlig offentlig sektor
Och det är just därför skolan är så viktig. Som bärare av någonting annat. Inte som en avspegling av samhället - ifrågasätt varje gång ni hör en lärare, skolledare, politiker, föräldrar eller sådana som jag säga att vi får leva med att skolan är bristfällig därför att den bara är en avspegling av samhället  – utan som en signal om hur vi vill att samhället ska gestaltas.

Vi ser också att skolans värld med åren blivit allt kvinnligare. Det är naturligtvis inte kvinnornas fel utan det är vi män som klivit ut ur det offentliga sektorn. Få eller inga män inom förskolan, färre män över tid inom grundskolan och gymnasiet. Få män inom vården och det sociala arbetet. Det här bekymrar mig och är kanske en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna vi har att ta itu med.

Många brukar hävda att det handlar om lönefrågor. Ja kanske men jag tror inte att det är hela sanningen. Många män väljer istället tunga och stressiga jobb inom industrin och också arbeten med stor risk för att bli varslad och arbetslös. Så offentliga sektorns bristande attraktivitet handlar om något djupare än lön.

Aldrig någonsin ett bättre läge
Samtidigt så har våra möjligheter aldrig varit bättre. Min erfarenhet är att dagens pappor aldrig i historien varit ”bättre” och aldrig ägnat så mycket tid till sina barn. Aldrig visat så mycket värme och känsla för sina barn. Och ändå så får vi inte till det.

Och kanske är vi svaret närmre än vi tror. Att vi män och pappor börjar definiera och agera utifrån en delvis ny mansroll. Bevara samma tydlighet och trygghet som i vart fall jag minns från min egen pappa och hans generation. En person jag kunde lita på. Han var inte alltid den där mysige och intresserade pappan men han fanns där. Och han stod som en garant så att jag kunde känna mig trygg att de verkliga och fantiserade spökena inte skulle ta mig. Hur det än var med min pappas alla tillkortakommanden så var han inte själv en ”tonåring” utan i mina ögon var han en vuxen. Någon som man räknade med.

Tänk om vi kunde utveckla den tidens fadersroll och samtidigt kliva fram och bli hela människor med allt vad det innebär av ansvar, att visa värme och känsla för våra barns tankar och livsfunderingar. Att våra söner med egna ögon fick se att vi värdesätter skolan och utbildning, att läsa läxorna är viktigare än den där träningen, att vi pratar väl om skolan, om lärare.

Att vi vuxna är ett – tillsammans. Att leva och agera som en vuxen istället för att som jag ibland upplever det – ständigt vara kritiska och agera som om vi var ”tonåringar”. Som om våra söner inte snappade det budskapet.

Min erfarenhet genom livet – och då har jag i många år arbetat med socialt vingklippta ungdomar – är att alla barn och ungdomar behöver något att mäta sig emot. Något att ta spjärn mot. Det är så man blir vuxen – genom att få motstånd, att få pröva, att få skrapa knäet. Det är därför mamma och pappa är så viktiga. Det är därför läraren, fritidsledaren, fotbollstränaren är så central. Inte som ytterligare en kompis utan någon som står för något kvalitativt annat. Det är den rollen vi måste orka ta. Särskilt vi pappor.

Att förverkliga livsdrömmar
Den här frågan är extra viktig för Eskilstuna. Om vår stad ska fortsätta att utvecklas och bli den där attraktiva Fristaden vi pratar om så måste vi höja utbildningsnivån i Eskilstuna. Det är fler som måste klara grundskolan och gymnasiet. Det måste bli fler som går vidare till högre utbildning. Inte bara för att arbetslivet kräver det utan i första hand för att där ligger nyckeln till att förverkliga sina livsdrömmar och att utvecklas till en trygg och mogen vuxen.

Ha en bra vecka!

På jobbet
KS-ordförande Hans Ekström och jag åkte över till Västerås och träffade motsvarande laguppställning – Elisabeth Unell och Monica Ericsson. Det känns som att våra två kommuner på allvar håller på att närma sig varandra. Tillsammans ser vi att vi behöver varandra för att utvecklas. Förutom alla goda samarbetsinitiativ som är på gång så enades vi om att arrangera ett gemensamt kommunstyrelsemöte i december.

Och så satt jag då där i Morgonsoffan på Munktell Sciene Park. En nytt koncept som innebär att två gäster bjuds in för att grillas och intervjuas inför en frukostpublik. Den här första gången i Eskilstuna så var det förutom undertecknad också handbollsspelaren Jimmy Jansson. Kul, avspänt och ett sätt att knyta kontakter för företag och organisationer.

I soffan satt också en kvinnlig entreprenör – Kerstin Erikssson. En fd Komvux-medarbetare som nu ägnade sig åt blästring med torr-is. Utan att vara blästringsexpert så förstår jag att det här är en innovation. Kerstin berättade att hon nu har kontakt med Dubai för att göra affärer. Mitt i Eskilstuna, mitt i visionens anda om att våga utmana.

Alla förvaltnings- och bolagsledningar var inbjudna till Kommunstyrelsens Au. Temat var inriktning för arbetet 2010. Det är för tidigt att ropa hej – men jag tycker mig ana ett mer hoppfullt verksamhetsår 2010. Och åter igen imponeras jag över allt bra som görs. Jag önskade att fler fick vara med på de här typerna av samtal. Gestaltandet av en kommun när den är som bäst.

Landshövding Bo Könberg och politikern Marita Bengtsson från Katrineholm är utsedda av regeringen att samordna varsel- och arbetsmarknadsläget i länet. I veckan så kallade de till en sammandragning av länets kommuner och företrädare för näringslivet, arbetsförmedlingen och Mälardalens högskola. Det är uppenbart att vi i Eskilstuna drabbats tufft av den ekonomiska krisen. Dryga 2000 varsel, varav flertalet gått till uppsägningar. En inte allt för vild prognos säger att kanske 1000 jobb kommer tillbaka när krisen vänder men det innebär att vi i sämsta fall förlorar dryga 1000 arbetstillfällen i Eskilstuna, företrädesvis inom tillverkningsindustrin.

Jag tror att alla förstår att vi nu måste arbeta ännu hårdare för att utveckla nya branscher, nya jobb, nya näringar i Eskilstuna. Det är därför satsningarna på Eskilstuna Logistikpark i Folkesta och Kjula är så viktiga för kommunen. Det är därför vi måste våga satsa än mer på turism- och besöksnäringen. Det är därför Munktell Science Park är så viktiga som en kuvös för nystartade småföretag. Vi har allt framför oss.

Å så var det då den där gyllene dagen då Eskilstuna fyller 350 år. Det blir en söndag fylld med aktiviteter. Eftersom Martin Roos och Micke Lönngren viskat till mig vad som sker nere vid ån på söndag klockan 20.00 så säger jag bara – be there, be there………….

Tre personer som betytt oerhört mycket för att jubiléumsåret har blivit lyckat – Madeleine Barck, Martin Roos och Mikael Lönngren

På fredag invigs Ungdomens Hus i Eskilstuna. Äntligen, säger många. Det visar att det går att satsa mitt i en lågkonjunktur. För det här tror jag är helt rätt. Ett av Sveriges modernaste – mitt i Eskilstuna. Det gäller att våga utmana.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (20)
För den som inte bor i Eskilstuna så blir min löprunda obegriplig. Men så här är det – de som kommer med bil från Norrköping, Katrineholm eller Nyköping  måste ta sig igenom centrala delar av Eskilstuna. Bl a Vasavägen-Carlavägen med stora miljökonsekvenser och trafikstockningar som följd. För att råda bot på det här så planerar Vägverket tillsammans med kommunen en ny förbifart.

Jag tar mig i makligt 6.12 min/km-tempo Malmköpingsvägen förbi Skogsängens IP, bakom lasarettet där det nya polishuset kommer att ligga, förbi Djurgårdsskolan, ut på Strängnäsvägen och över Ekängen ut mot Kjulavägen. Kort sagt jag springer Östra länken. Jag tror att det här är nödvändigt för Eskilstunas utvecklingen. Att vi vågar tänka framtid och se över kortsiktighet och olika särintressen Men samtidigt så är det viktigt för en kommun – såväl politiker som vi tjänstemän – att vi lyssnar extra noga på Eskilstunaborna. En tondöv ledning får sällan en orkester att spela vackert. Jag tänjer ut på stegen bort mot Balsta och känner att höstvindarna griper tag i mig. Det känns både läckert och lite jobbigt.

På hemmaplan
Barnbarnet har åkt hem och helt plötsligt så var det väldigt tyst i det Erikssonska hemmet.

Jag ska försöka locka hustrun till ett besök på Världskulturfestivalen i helgen. Förutom en del sevärda artister som Södra Bergens Balalajkor och Balkan Show Band så spelar ett av mina favoritband Soviac från Eskilstuna på Konstmuséet. Soviac är modernt men för en hustru som gillar Lundell och Springsteen kan det kanske bli lite för modernt. Vi får väl se.

Ha en bra helg!

Tänk er följande uppdrag; Du ska bygga ett nytt kontorshus i Harare i Zimbabwe. Ett land med tropiskt klimat där regnperioder avlöses av torka, värme och hetta. Kanske ingen större utmaning om din uppdragsgivare inte lade till att du inte får bygga någon ventilation som drar några elkostnader. Hmmm…….det naturliga är kanske att söka erfarenheter hos andra arkitekter, tekniker och specialister på luftkonditionering.

Författaren Frans Johansson berättar om det här uppdraget i sin läsvärda bok ”Medicieffekten”. Och under tiden vi funderar på lösningen så skulle jag vilja göra en annan ingång i krönikan.

Tillsammans – alltid tillsammans
En läsare som följt mitt skrivandet under flera år gjorde mig uppmärksam på att det ordet jag använder flitigast och som återkommer i varje text är ”tillsammans”. Läsaren gillade det budskapet och menade att hon delade min humanistiska grundton.

Jag blir naturligtvis glad över sådana kommentarer och de som känner mig vet att jag har mitt rotsytem i filosofin och humanismen. Men det är inte hela sanningen. Anledningen till att jag så starkt betonar vikten av att gå tillsammans, vikten av att vi bryter upp förvaltnings- och revirgränser är att jag tror att utvecklingen så här i början på ett nytt århundrade finns att söka i skärningspunkten mellan olika ämnen, vetenskaper och discipliner. Mellan teknik, samhällsvetenskaper, filosofi och kultur. Eller sagt mer vardagligt – förnyelse och utveckling finns att hämta mellan skola och socialtjänst, mellan psykiatri och kultur, mellan teknik och miljö.

Går det att sjunga matematik för att lära sig räkna? Går det att använda tvättstugans bokningssystem när man bygger upp scheman inom vård och omsorg? Går det att använda kulturen som en del av demensvården? Går det att använda nya rön inom hjärnforskningen för att lära barn läsa? Går det att använda lärdomarna om hur levande system fungerar inom biologin för att förstå hur ett tonårsgäng agerar? Går det att bygga ett bostadsområde och hämta inspirationen från biologin? Går det att bygga ett hus utan mekanisk ventilation?

Jag vet inte svaren men jag vet att det kräver att vi går tillsammans över traditionella gränser.

Det innovativa Eskilstuna
Det finns naturligtvis allt jämt mycket kunskap att söka och utveckla inom varje disciplin. I den meningen ska vi fortsätta att gräva djupare – i det vertikala - men min erfarenhet är att framtidspotentialen finns att hämta just i skärningspunkterna – i det horisontella

Det är det som är det innovativa – att söka nya kombinationer och lösningar på problem på tvären. Dvs att kombinera redan kända fenomen och storheter på ett nytt sätt. Och då pratar inte jag i första hand om nya innovativa produkter inom industrin utan om tjänsteinnovationer inom offentlig sektor. På skolor, äldreboenden, fritidsgårdar, socialtjänst, energiproduktion, stadsdelsarbete och bostadsplanering, relationen med organisationer och företag. Dvs att söka nya sätt att jobba, nya metoder, nya arbetssätt, nya sätt att tänka som hämtar inspiration från andra sektorer och kunskapskällor.

För mig är det här en del av Eskilstunas framtidsvision om den stolta Fristaden. Tänk om vi kunde bli den första staden i Sverige där såväl det privata näringslivet som den kommunala organisationen konsekvent arbetade med ett innovativt tänkande.

Först i Sverige……………….jag lovar. Och en del av kunskapen finns på Mälardalens Högskola. Det är bara att knacka på dörren och fråga, nyfiket och ödmjukt.

Vikten av nyfikenhet och frågvishet
Men det här är lättare gjort än sagt. Det kräver nämligen en djup förståelse över vad en innovation är, vad innovativt tänkande är och det förutsätter att vi umgås med varandra över förvaltnings-, sektors- och kommungränser. Därav mitt vurm för samarbete och att jag alltid betonar tillsammans.

Och det förutsätter chefer och medarbetare som är mer nyfikna än säkra på sin sak. Chefer och medarbetare som är mer frågvisa än promt vill förmedla sin bild av verkligheten. Det förutsätter på djupet ett genuint intresse för varandra. Där frågorna ”hur tänker du” och ”vad är din erfarenhet” är viktigare än att vinna och få rätt.

Det är därför organisationer som bygger på rivalitet eller att man ska trycka till någon, eller prata illa om någon aldrig utvecklas. Vi har alla någon gång i vårt arbetsliv arbetat i sådana miljöer och vi vet innerst inne att det aldrig skapar bestående framgångar.

De framtida framgångsrika organisationerna – oaktat om det är en tillverkande industri, ett handbollslag eller en kommun, en skola, ett socialkontor, en teknisk verksamhet, ett administrativt kontor eller en verksamhet för funktionshindrade – bygger sin logik och kultur på samarbete, på nyfikenhet, på öppenhet för andra intryck. Inte bara för att den vill vara korrekt och modern utan att den inser att den annars inte överlever. Min erfarenhet är att arbetsplatser som inte förmår tänka nytt eller är tillräckligt nyfikna stagnerar i sin egen världsbild och skapar ofta ”fiender” utanför sitt eget hus. Tryggt och varmt men sällan leverans.

Svaret fanns på oväntat håll
Nå, hur gick det för vår arkitekt? Efter att ha vridit och vänt på alla tekniska lösningar och pratat med alla andra skickliga arkitekter och tekniker så nådde vägs ände. Problemet såg ut att inte ha någon lösning. Arkitekten var redo att ge upp.

Men av en slump kom arkitekten i kontakt med en biolog som kunde berätta hur termiterna löser problemet och hur de reglerar temperaturen i stacken med sinnrika lucksystem som öppnas och stängs vid olika temperaturer. Så är ni av någon anledning i Harare så fråga var ”termithuset” ligger.

Jag tror att lärdomen är tydlig. Lösningen finns oftast nära men är inte alltid synlig. Det krävs sällan någon ny vetenskaplig uppfinning för att lösa ett problem men sökandet efter ny kunskap finns kanske inte där vi tror att lösningen ska finnas. Det gäller bara att göra sig påverkbar.

Ibland sker ”Medicieffekten” av en slump men ska vi tro Frans Johansson så går det för en organisation att medvetet tänka skärningdspunkt, att söka det innovativa.

Det är precis dit jag skulle vilja att vi tog Eskilstuna – tillsammans. Det nya Florens. Men det får bli en annan krönika.

Ha en bra höstvecka!

På jobbet
En av mina närmaste kollegor konstaterade att samtidigt som det är ekonomisk kris och konjunkturen pekar nedåt så är det ”all time high” för en kommun. Och så är det nog. I svåra tider så har en kommun ett extra stort ansvar. Inte bara för skola, vård och omsorg, förebyggande arbete, missbruksvård och arbetsmarknadsåtgärder utan också för frågor som handlar om att våga planera och måla upp bilder för framtiden.

Och så har veckan varit. Möten och träffar avlöser varandra och de olika frågorna handlar om 2013, 2015 och 2020. Och det är det som känns så hoppfullt. Det finns tankar och idéer om Eskilstunas framtid mitt i ett svårt läge.

En av våra medarbetare – Ingemar Karlsson – var på hugget och bjöd in mig till att besöka en verksamhet som drivs av Arbetsmarknads- och familjeförvaltningen och Vuxenförvaltningen tillsammans. Ingemar hade fångat att jag ville se mer av samarbete och mer av verksamheter som går tillsammans. Jag blir glad när jag möter engagerade medarbetare och brukare som är nöjda. Den här verksamheten riktar sig till personer som har svårt att hitta in på arbetsmarknaden. Jag har själv varit chef för liknande verksamheter under min tid i Västerås och vet på nära håll hur viktigt det här kan vara – att känna sig behövd, att vara en del av samhällsgemenskapen, att känna människovärde.

Vår näringslivsdirektör Eva Lilja och jag var inbjuden till ett av våra Eskilstunaföretag – Hexagon. Ett företag i rakt nedåtstigande led till klassiska Mått-Johansson och nu ett världsledande företag inom sin bransch. Jag tror att det är viktigt att synliggöra att vi har en rad sådana här företag i Eskilstuna.

Jag åker ut till Kjula och träffar vår flygplatschef Jan Lönnborg. Jag tycker att det är bra att flygplatsen finns kvar även om den idag används mer sparsamt än när den verkade i full blom i Försvarets regi . Vår flygplatschef menar att det finns en framtidspotential med en samordnad logistiksatsning i Kjula där väg, tåg och flyg möts. Ytterligare ett exempel på framtidstro. Idag rankas Eskilstuna som det femte logistikcentrat i Sverige. Om vi vågar och om vi sköter korten väl så skulle det här kunna utvecklas till en ny stark näringsgren i Eskilstuna.

Jag deltar på Brottsförebyggande Rådets höstseminarium. Det här är en viktig verksamhet för Eskilstuna där kommun, polis, näringsliv och organisationer möts för att samarbeta och dra åt samma håll. Tillsammans – alltid tillsammans.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (19)
Jag tar min vanliga runda i Odlaren men bestämmer mig för att springa den och tänka framtid. Eskilstuna växer och ett tänkbart utvecklingsområde är just Odlaren. 1960-talets inriktning att bygga bostadsområden flera kilometer utanför staden är förlegad. Eskilstuna har ett behov av att bygga nära och förtäta. Munktellstaden är ett annat sådant område

Jag tar mig i 6.15 min/km-tempo över golfbanan och upp mot det gamla vattentornet. Hur ser det ut här om 10 år tänker jag och tar mig upp Skogvaktarvägen och in i skogen. Det är en häftig känsla att tänka förändring, att det kommer att se annorlunda ut, att den invanda miljön kan förbytas till bostadshus, förskolor och service. Frågan är om Eskilstuna är redo för den här utvecklingen.

För här kommer vi Eskilstunabor att ställas på prov. Att planera för något som sedan ska leva i flera hundra år. Att se framtidsbilder som handlar om hur våra barnbarn och barnbarnsbarn kommer att leva. Eller kommer proteststormarna att rasa? I alla lägen en spännande utmaning.

På hemmaplan
Lilla B är på besök i Eskilstuna under några dagar och förgyller familjens liv. Hennes leende andas ”här är jag – vem är du”. Hon och hennes pappa besökte Stadshuset. Jag guidade runt i Fullmäktigesalen och Drottningrummet. Nå, vad tycker du lilla B, frågade jag. Men då hade hon redan somnat.

Ha en bra helg!

Det var en märklig dröm. När jag först vaknade kunde jag inte sortera intrycken men sedan växte bilderna fram.

Vikten av en dröm – en vision
Drömmen måste ha utspelat sig i mitten av 1970-talet. Jag är förflyttad till Volvo BM:s gamla industriområde. Jag hör ABBA-musik när jag går genom industrilokalerna tillsammans med en ung tjej i tjugoårsåldern. På fikabordet ligger en lokaltidning med rubriken ”Nixon avgår” och lite längre ner står det att journalisterna Gulliou och Bratt var fängslade. Jag skrattar när jag noterar att poplegenderna Jörgen Larsson och Alar Suurna är på bild och det står att de har bildat Eskilstuna Musikforum.

När vi går genom fabrikslokalerna så berättar tjejen att det kommer att ligga ett Konstmuséum här om 30 år. Jag skrattar högt och hinner inte avbryta henne innan hon fortsätter med att med ivrig stämma berätta att det här kommer att finnas små uppfinningsrika företag som jobbar med saker som vi idag inte ens vet vad det är…………och där säger hon och pekar mot B-verkstaden kommer man att kunna idrotta inomhus. Det kommer att finnas en hel löparbana, säger hon bestämt. Kan du tänka dig?

Jag skrattar lite generat och försöker avbryta henne. Men hon fortsätter att berätta att i elverket kommer ett modernt arkitektföretag att ha sina lokaler och där BM-ledningen nu sitter blir det hotell.

Jag tycker att hon blir allt knäppare och när hon tar mig förbi företagssköterskan och berättar att det här kommer att finnas en skola och butikslokaler så är mitt tålamod slut.

Jag ger henne svar på tal och säger lite upprört att här har vi alltid producerat röda traktorer och det kommer vi att fortsätta att göra de närmaste hundratals åren som vi kan överblicka.

Hon skrattar lite överseende och tvingas överrösta Nationalteaterns ”Livet är en fest” som spelas på radion. Vi får väl se…………………….säger hon glatt. Vi får väl se…………..

Våra liv skapas i berättandet
Och vi fick se. Men kanske den här berättelsen bara kan ske i drömmen. Eller kanske det är så att visioner och framtidsbilder måste bära inslag av drömmar och önskningar. En del upplöses och faller platt till marken medan några visioner och drömmar blir till verklighet därför att människor vågat drömma, vågat berätta berättelsen.

Jag tror starkt på berättandets kraft. Utan berättelser om vår samtid, vår stad, våra företag, vårt arbete, vårt handbollslag eller vår familj så blir vi visionslösa och i sådana miljöer växer ofta bitterhet, konkurrens och inställningen att det är någon annans fel.

Flummigt, tänker den kritiske läsaren. Ja kanske, men vad har vi för alternativ?  Jag tror att vi behöver fler som är som den 20-åriga tjejen. I det förstone kanske de är obegripliga men i många fall så kanske historien ger dem rätt. Och kanske det är så att just därför att de började berätta om framtiden så började framtiden skapas – i samma ögonblick som orden formuleras.

Ska vi tro filosofen Ludwig Wittgenstein så är orden inte bara en beskrivning av verkligheten utan orden i sig, hur vi formulerar oss, hur vi pratar om olika saker, hur vi benämner olika företeelser också skapar verkligheten.

Hängde ni med? Enklare uttryckt – hur vi pratar om Eskilstuna, våra arbeten och våra liv skapar framtiden. 

Eskilstunas framtidspotential
2009 är snart slut och vi gör bokslut över vår stolta 350-åriga historia som stad. Samtidigt så står vi inför en rad utmaningar. Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot våra företag, kommun och enskilda.

Vi ser tendenser till att vår stad socialt glider isär. Vi rankas inte i kommuntoppen vad gäller t ex skolresultat. Den bilden ska vi inte vifta bort. Den finns där och den kan i bästa fall fungera som drivmotor för att skapa energi för förändring.

Men jag tror att vi också ser Eskilstunas styrkor och vi ser den förändring vår stad genomgått på kort tid. Vackrare, grönare, en aning vänligare. Starka företag och många, många entreprenörer. En allt starkare högskola, ett rikare kultur- och idrottsliv och det som bl a är en kommundirektörs uppdrag – en modern kommunal organisation som drar åt samma håll och som levererar resultat. Förutsättningarna finns där. 

Jag har respekt och förståelse för att det traditionella sättet att tänka lever starkt – dvs att avkräva någon annan ansvar, att ställa någon till svars, att utanförlägga och projicera problem. Det är en del av industrisamhällets logik. Och i någon mening så ska också detta leva kvar – det är en del av en demokratisk grundstrukur som bygger på representativitet.

Men i grunden så behöver vi förändra tänkandet om hur man bygger en framgångsrik stad och ett framåtsyftande arbetsliv. Och det börjar med insikten att vi bara kan göra det tillsammans. Vi behöver fler samarbetsinitiativ över sektorer och gränser. Vi behöver tala väl om varandra – glöm inte Wittgenstein.

Vi behöver förstå att det handlar om alla och hela Eskilstuna. Främlingsfientlighet, inskränkthet, intolerans håller oss tillbaka och gör att Eskilstuna inte utvecklas i den takt vi skulle behöva. Jag förstår den som vill klanka, ge dåligt samvete, trycka till någon annan, den som ständigt är förbannad, kritisk och ångestfylld men tyvärr så bidrar det inte till utveckling. Tillsammans – alltid tillsammans.

Och nog så viktigt – att börja berätta berättelsen om vår stad. Vem tar initiativet till att bli nästa unga 20-åriga tjej som drar upp riktlinjerna för Eskilstunas framtid? För ni tror väl inte att hon bara finns i drömmarna………………………….

Jo förresten, hon gav sig inte. Hon pratade om att det bort mot Johanssons brädgård och runt det oåtkomliga Rothoffsparken skulle det växa fram ett nytt vackert bostadsområde och längs ån skulle det ligga en attraktiv konferensanläggning som samlade människor från när och fjärran och i Sporthallen skulle Eskilstuna ta sitt femte raka SM-guld…………………men då hade jag redan slutat lyssnat och sa surt något om att det går aldrig. Men i samma stund kände jag att mina ord ekade tomt och jag kramade om henne. 

Ha en riktigt bra höstvecka!

På jobbet
Mälarbåten är ute och åker på Östersjön för tredje året. Seminarier, föreläsningar och mässa blandas med underhållning, mingel och prat. Det var första gången jag deltog och jag tycker att det är ett bra sätt för företag, organisationer och kommuner att träffas. Förhoppningsvis ökar förståelsen och insikten att vi behöver varandra och om våra städer skall utvecklas så handlar det om att gå tillsammans.

Jag besöker Thomas Carlsson och Stina Kiviaho på Munktell Science Park. Det känns lite både märkligt och märkvärdigt att det här är ett ställe där jag en gång i tiden arbetade. Men det som då var fullt av svarvar, fräsar och borrar är nu ett modernt kontorslandskap. Den klassiska röda traktorn är ersatt av tankeproduktion – web- och designföretag, arkitektfirma, service- och tjänsteföretag. MTM-klockan och standardiserade serier är ersatt av dynamiska processer och innovativa lösningar. Vi skriver ett nytt samhälle. Det är i den här miljön det nya Eskilstuna formas. Och ändå är det som att den där lukten av skärolja gör sig påmind och tränger sig genom de nya kontorsrummen av glas. Eller är det bara jag som känner den? 

Det är extra roligt att träffa sådana som Thomas och Stina. Entreprenörsjälar med en stark drivkraft att göra något bra för Eskilstuna.

Jag är inbjuden av skoledningen på St Eskil. Jag tycker att det är viktigt att jag som kommundirektör känner läget på en av våra viktiga gymnasieskolor. Jag blir glad när jag hör hur St Eskil arbetar. Det finns både bredd och spets. Det sk IB-programmet (International Baccalaureate) är en utbildning i Sverige-klass. Ja, i några stycken så går det till och med att jämföra sig internationellt med liknande IB-utbildningar. Jag blir glad när jag hör att 100% av eleverna klarar de tufft ställda kraven och att några läser vidare på Oxford och Cambridge. Någon rynkar kanske på näsan att det är en elitutbildning. Ja kanske, men med lika många tjejer som killar och 37% av eleverna har invandrarbakgrund.

När vi pratar om vår vision om den stolta Fristaden så är våra skolor bärande fundament. Vi behöver höja utbildningsnivån i Eskilstuna. Det finns potential. Utmaningen handlar snarare om vi är tillräckligt beslutsamma och på djupet förstår vikten av att utveckla skolan i Eskilstuna. Och då pratar jag både om kommundirektören, politiker, skolledning, lärare, skolpersonal, elever och föräldrar. Bara tillsammans. Alltid tillsammans.

Det kändes naturligtvis extra starkt att ”komma tillbaka” till St Eskil. Den skolan som betydde så mycket för mig. Att vi sedan gick och åt en god vegetarisk lunch i ”Prallan” höjde helhetsintrycket. ”Prallan”…………….det var 40 år sedan jag hörde någon säga så. Eskilstuna. Detta kära Eskilstuna.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (18)
Jag springer ute i Ärna och Slagsta. Det här är områden som är relativt okända för mig. Det finns liksom ingen anledning att svänga av här om man inte har vänner här. Jo, förresten Slagstaglassen är världsklass. Och det fanns en tid då jag och kompisarna tog mopeden hit och spelade minigolf.

Jag springer in i Ärna. Det här är ett fint område. De gamla klassiska ”fyrkants-husen” blandas med radhus och villor. Väl inne i området skönjer jag öppna grönytor och bevarade skogspartier.

Tar mig ner mot Trumpetvägen i 6.14 min/km-tempo och över Torshällavägen och in på Slagstaskolans skolgård.  Jag slås över hur kloka dåtidens planerare var – skolan ligger precis mitt i skärningspunkten mellan villa- och radhusområdena, bostadsrätterna och det större bostadsområdet. Kanske utan att tänka på det så agerade dåtidens samhällsplanerare i ett slags verklighetens miljö – integreringen över sociala gränser.

Springer ner mot Måsta och noterar att det snart är dags att inviga Eskilstunas modernaste äldreboende. Och granngårds byggs seniorboende. Eskilstuna växer och utvecklas hela tiden utan att vi riktigt är varse om det.

På hemmaplan
Höstlöven yr. Det är lite mörkare på morgonen. Jag möter en ny stadsbild som jag som pendlare inte sett på över 35 år. En Eskilstunaå och en stadskärna som sakta förbereder sig för höstvindar och vinterkyla. Men lika vackert.

 Vi är ett gäng tonårskompisar som träffas varannat år. Nu är det dags igen. Vi pratar samling på Munktellarenan och senare gemensam sittning till Danmark-Sverige. Precis så grabbigt som det ska vara. Och så mycket vänskap.

Ha en bra helg!