Tillsammans med representanter från länets kommuner och Regionförbundet Sörmland träffade vi t ex EU-kommissionen, svenska EU-representationen och Stockholmskontoret.

Temat kretsade kring EUs nya budgetperiod 2014-2020. Föga upphetsande tänker kanske läsaren.

Men det här är viktigt. Åt vilket håll EU drar påverkar oss direkt i Sverige och i Eskilstuna.

Även om EU nu genomgår en svår och tuff ekonomisk kris så måste vi också blicka framåt. Det glädjer mig att de frågor som står på agendan handlar om arbetet mot arbetslösheten, klimat-och energifrågor och fattigdomsbekämpning.

Den nya budgetperioden ger också möjlighet att söka pengar och stöd för olika EU-projekt. Här har Eskilstuna varit offensiva.

Jag var inbjuden till att träffa våra framtida ledare. Sedan några år tillbaka så genomför vi något vi kallar Framtidens Ledare. Ett tjugotal presumtiva blivande chefer ges möjlighet att i ett utbildningsprogram fördjupa vad chefs- och ledarskapet innebär i Eskilstuna.

Det kändes mycket spännande att möta den här gruppen och de hade bl a arbetat med vilka trender som kunde skönjas i det kommunala ledarskapet. Min roll var att bidra med mina erfarenheter.

Framtidens Ledare i Eskilstuna 2010

Jag var inbjuden till att träffa alla medarbetare på Arbetsförmedlingen.

AF är en av våra viktigaste samarbetspartners. De är viktiga för Eskilstuna och för oss i kommunen.

Det samarbete som vi nu genomför tillsammans i det sk traineeprojektet där 350 Eskilstunabor erbjuds arbete inom de kommunala verksamheterna är ett bra exempel.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Om jag räknar rätt så är det sjunde året i rad som Springpride arrangeras i Eskilstuna.

Först lite trevande men sedan kraftfullare ju mer åren gått. Föreläsningar, debatter, workshops, utställningar och underhållning blandas precis som en pridegala skall utstråla i regnbågens färger.

Det här är viktigt inte bara för sakfrågan i sig – som handlar om allas lika värde – utan lika mycket om att gestalta Eskilstuna som ort.

Min erfarenhet är att Eskilstuna har en sjusärdeles historia och tradition att värna. Den handlar om att människor kommit till den här platsen i mer än tusen år.

För att arbeta och söka sig ett nytt liv. Men också för att söka skydd.

Den öppenheten är Eskilstunas själ även om andra krafter till och från vill ge en annan bild av Eskilstuna. Tyvärr är de ofta dåligt pålästa på vår historia.

Att Eskilstuna idag härbärgerar en egen Pride är – som jag ser det – ytterligare en byggsten att stärka vår historia och forma det nya Eskilstuna.

Samtidigt som jag är glad och stolt över att Springpride är en del av Eskilstuna så ställer jag mig den utmanande frågan vad det är för fråga vi inte ser idag. För så öppna och självkritiska måste vi våga vara.

Idag omsluts Springpride inte bara av kommun, landsting och högskola utan också av kyrkan. Allt detta är bra och jag är själv representerar en organisation som tydligt tar ställning idag men gjorde det inte för ett antal år sedan då HBTQ-rörelsen oftast stod ensam.

Min fråga blir då – vad är det för grupp av människor som behöver bli sedda och ges vårt stöd i dag men som vi inte ser…

På hemmaplan
En kubikmeter jord är väldigt mycket jord. Nå, jag fick hjälp av sonen så nu börjar det bli riktigt fint i rabatterna.

Kul att Smederna och Eskilstuna United har börjat säsongen så bra. City har det lite tuffare.

Stockholmsbarnbarnet var på besök och jag vet inte vad de gör på förskolan nu för tiden men här räknas det till 100 utan problem. Även om vi länge diskuterade om det heter tjugotio eller trettio…

Annars lyssnar jag mycket på Deborah Harry och Blondie just nu. Bra klassisk pop.

Ha en bra vecka!

Det kommer upp minnen. För några år sedan så var jag där tillsammans med min familj.

En stilla undran är hur man kan åka till Bryssel på semester men om jag minns rätt så var det på vägen till en något mer spännande plats i Europa.

Men under Brysselbesöket så hamnade jag lite pliktskyldigt på en utställning om andra världskriget. Men snart gick den där känslan av ytterligare en i raden av historiska utställningar över till något annat.

Jag märkte att många av besökarna grät öppet.

Det slog mig att deras upplevelser av kriget var så nära. Kanske de hade en mamma eller pappa eller en mor- och farförälder som dött i kriget eller kanske var en av de som gasades ihjäl i något av koncentrationslägren.

Vikten av att lära och förstå
Det slog mig också att trots att jag är väl påläst om andra världskrigets bakgrund och förlopp och att jag själv är ett typiskt efterkrigsbarn - född bara några år efter krigets slut – så är jag inte känslomässigt bunden till det som hände.

Jag tänker så här – kanske vi är en generation som saknar den där djupa förståelsen för vad krigen skapar. Det som är verklighet för miljontals människor i dagens turbulenta och spänningsfyllda värld blir till medianyheter och något vi ”betraktar”.

Jag skriver inte det i någon klandrande ton. Det är naturligtvis mycket positivt att bo och växa upp i ett land som varit befriat från allvarliga motsättningar och konflikter.

Men kanske vi samtidigt behöver vara ödmjuka inför att andra människor och folk varit med om något annat. Något som påverkar dom i vardagen, hur de tänker om sina liv.

Eskilstunas själ
Jag tänker också på Eskilstunas stolta historia som i mer än tusen år (!) varit en berättelse om en plats där människor kommit från andra länder och andra platser för att bygga ett nytt liv just här.

På en plats där två sjösystem möter varandra och där närheten till råvaror och vattenkraft skapade nya möjligheter till försörjning.

Missionären St Eskil från England, johannitmunkarna med uppdrag från Rom, Reinhold och Anna Rademacher från Livland, ”fristadarna” Schröderstierna och Rinman, industrialisterna Munktell, Mått-Johansson, Fil-Öbergs och Tång-Lindström, mina föräldrar från Norrland, finnarna från Närpes, italienarna och jugoslaverna, iranierna och irakerna, bosnierna och dagens somalier.

Det är det som är Eskilstuna. Det är det som är den stolta Fristaden.

Och varje gång någon av dessa näthatare och oförsonliga insändarskribenter skriver att vi ska skämmas för Fristaden eller att vi inte duger så visar det en oförståelse för den här stadens historia och dess själ. Eskilstunas själ är öppenhet.

De där tårarna i Bryssel är starka minnen. I vart fall så pass viktiga att jag nu så här snart 15 år senare återberättar det för er om hur det påverkade mig och formar mina tankar om vår egen stad.

Få se nu…är biljetterna med, hur är det med necessären…

Ha en bra vecka!

Men också att öka förståelsen av vad kommunledningen och en kommundirektör gör.

För så är det – vi är delar av samma system lärarna, rektorn och jag. Men det är inte alltid vi ser det eller ägnar tillräckligt med tid att diskutera och reflektera över det.

Genom åren har jag varit i hundratals lärarrum och ibland hört resonemang om att politiker och chef inte förstår.

Å andra sidan så har jag genom åren hört hundratals samtal i stads- och kommunhus och på skolförvaltningar som ibland beklagat sig över lärare och skolpersonalen som inte ser helheten osv.

Båda har både rätt och fel. Rätt i den meningen att de olika delarna i en organisation inte alltid förstår varandras perspektiv.

Men fel i den mening att det nästan alltid finns en god intention och en ärlig vilja att göra gott.

Utmaningen många gånger handlar just om att vi har för få arenor och platser för de där gemensamma samtalen. Tid för att skapa förståelse för helheten.

Förståelse för att regering och riksdagens beslut hänger ihop med kommunfullmäktiges inriktning som hänger ihop med kommun- och förvaltningsledningen som hänger ihop med rektors uppdrag och ytterst läraren och skolpersonalens arbetssituation och elevens lärande.

Min erfarenhet är att när man förmår gestalta den helheten – det levande och komplexa systemet – då ökar inte bara förståelsen för varandras roller och uppdrag utan då ökar också arbetstrivsel och motivation.

Det var det vår initiativrike rektor ville skapa – en plats för dialog och förståelse.

Vad gör en kommundirektör, frågar några vetgiriga elever.

Jag är tvungen att tänka efter vad jag gjort den här veckan på Tegelviken när jag inte pratat med elever och skolpersonal.

Våra tre kommunalråd var här i måndags och vi diskuterade budget och inriktning för 2014.

Jag träffade polisledningen och diskuterade läget i Eskilstuna och hur vi kan stärka vårt samarbete och det förebyggande arbetet.

I tisdags begav jag mig in till stan för att träffa en VD från internationellt bolag som kommer att etablera sig i Eskilstuna.

I onsdags hade vi träff om den framtida arenan och badet. Och nu på fredag så har vi kallar till presskonferens om vårt tjänstemannaförslag till hur det nya badet kan komma att se ut.

I torsdags träffade jag min egen inre ledning – Kommunledningskontoret – och diskuterade både vardagliga frågor och inriktningen för 2014.

Och i torsdagskväll höll jag ett välkomsttal till 300 konferensbesökare från högskolor och universitet som besökte Eskilstuna.

Ja men hur var det nu? Vad gör en kommundirektör, frågar de otåliga eleverna återigen.

Jo, så här är det säger jag…

Tack till alla elever som tagit emot mig och tillåtit mig att delta i er vardag

Tack till all skolpersonal som öppnat upp sina arbetsplatser och bjudit på lärorika samtal om både svårigheter och glädjeämnen.

Tack till rektor Johan Lindeberg som kom med förslaget. Bra ledarskap.

Stor kram till hela Tegelviken för den här gången.

Ha en bra helg!

Jag kanske inte i lokalerna – där hittar jag bra nu – utan lite mer mentalt. Skolan är en oerhört komplex verksamhet. Dels är den stor i sig och innehåller allt från matematik till slöjd, idrott och lunch till att umgås med kompisar och en del uppfostran och kliv in i vuxensamhället.

Men skolan är också komplex därför att den innehåller till det ytliga grupper och klasser men egentligen finns bara individer som kräver individuellt bemötande och behov av att bli sedda var och en för sig.

Just därför är jag också djupt imponerad av lärarna och skolpersonalen. Detta samtidigt som jag också ser skolans utmaningar.

Som kommundirektör – det må vara ett viktigt uppdrag – så ges jag ändock chansen att vila i steget, gå undan, ladda energi och förebereda mig.

Läraren är igång hela tiden. De spelar matchen hela tiden.

Nu är inte det här någon ny upptäckt men den accentueras en sådan här vecka.

Och precis så är det med många av jobben i en kommun – vi är nära de det berör.

Vi lever och agerar mötet hela tiden.

Och kanske det är därför – trots att vi ibland känner oss otillräckliga och stressade eller inte tillräckligt värderade av arbetsgivaren eller föräldrarna - vi fortsätter och älskar våra jobb. Just därför att vi gör en skillnad i människors liv.

På vägen till Tegelviken passerar jag Hällbyfängelset och jag funderar för en stund om vi kunde ha gjort annorlunda eller vad det var som gjorde att det blev som det blev.

Vi har aldrig haft en viktigare roll i samhället.

Ha en bra vecka!

Det är en kort mening som består av bara tio ord men det summerar så mycket erfarenhet och så mycket klokskap.

Många gånger så gör vi fostran och omhändertagandet av våra barn och ungdomar till en fråga för föräldrarna. Eller kanske sätter vi fokus på skolan eller samhället.

Och det är naturligtvis inget fel i de utgångspunkterna men min erfarenhet genom livet är att vi i våra roller som vuxna har ett ansvar för alla barn.

Just därför är det afrikanska talesättet så kraftfullt – det krävs en hel by…

Jag tänker på det här när jag under min Kvicksundsvecka blir inbjuden att träffa representanter från Kvicksunds Sportklubb.

Det är Sven-Erik Fritz, Petra Ström och Jonas Åbom som bjudit in mig för att berätta om KSKs viktiga roll i samhället eller byn som de själva säger.

Även om fotboll och segrar är viktiga så hör jag ett annat budskap. De pratar om att föreningen betyder någon för barnen och ungdomarna. De pratar om att föreningen betyder något för deras samhälle.

Och det är precis så jag vill att vi ska se idrotten och föreningslivet. Något som betyder något mer än ”bara” vinster och förluster.

Jag förstår också att deras förening faktiskt betyder något. När jag gör en egen liten handuppräcknings-gallup på skolan så är det ganska många – både tjejer och killar – som spelar fotboll och finns med i föreningen.

Jag förstår också att KSK och våra idrottslärare på Tegelviksskolan har ett bra samarbete.

Och jag tänker på alla dessa landsbygds- och kvarterslag och alla dessa hundratals – ja, kanske tusentals ungdomar och föräldrar som är engagerade.

Jag tänker på BK Sport, Babylon, Verdandi och Södra FF i stan, jag tänker på TNIS i Torshälla, Skogtorps Goif, Hällby IF, Jäders IF och Standard i Hållsta. De om några vet hur en hel by uppfostrar ett barn…

Ha en fortsatt bra vecka!

Det finns mycket att berätta om. Jag har sett skolor som inte fungerat bra. Jag har mött skolk och desillusionerade lärare och skolpersonal. Jag har mött brist på resurser och svagt föräldraengagemang.

Men det är ändock inte det som fångat mig eller ens dominerat. Min erfarenhet skiljer sig något från den gängse mediabilden.

För under mina 35 år i och nära skolans värld har jag sett engagemang och brinnande ögon. Jag har sett vetgirighet bland eleverna och en lust att lära. Jag har mött lärare och skolpersonal som tagit sitt uppdrag på allvar.

Jag har mött föräldrar och ett föreningsliv som välkomnats och klivit in i skolan.

Ibland känner jag att det blir provocerande att berätta om de här bilderna. Det är som att det positiva skulle ta kraft från vår förmåga att inte se bristerna och allvaret.

Jag tror precis tvärtom. Om vi förmår beskriva och berätta om framgångarna och glädjen så ser vi också vägarna för att ta itu med det som brister,

Jag är på besök – om än bara för en vecka – på Tegelvikens skola i Kvicksund.

Och det som glädjer mig mest är att jag möter elever som blandar både glädje och allvar.

När vi pratar framtid så berättar de för mig om ett samhälle som är mer miljövänligt och som använder tekniken bättre. De pratar om ett Eskilstuna som ser annorlunda om 10 år.

De pratar om gemensamma värderingar som gäller i klassrummet och som andas kamratskap.

De bär framtidsdrömmar som handlar om att bli bagare, fotbollsproffs, advokat, ingenjör och författare.

Låt oss tänka att det är något friserat och tillrättalagt. Okey då.

Men låt oss ändock ta dem på allvar och tänka att kanske hälften stämmer av det de säger. Då har vi kommit långt.

Det är också en bild av svensk skola.

Ha en bra fortsättning av veckan!

Som en slags påminnelse till städerna att de hör ihop och bärs upp av en gemensam naveslträng.

Kvicksunds födelse handlar i mångt och mycket om sundet. Här är det som smalast och här passade det bra att först idka färjetrafik och från 1870-talet järnväg.

För Kvicksund betyder just strömdraget över sundet.

Senare växte riksvägen fram och idag är det en pulserande båt-, bil- och järnvägstrafik över och förbi sundet. Den klassiska svängbron kom till på 1920-talet och det är först 1976 som den mer moderna klaffbron tillkommer.

I och med järnvägens framväxt tillskapdes också på klassiskt vis möjligheten att bygga sommarstugor. Och det är kanske så vi tänker på Kvicksund – som ett klassiskt sommarstugeområde.

Men i Kvicksund fanns också det läckta värdshuset eller Hotell Kvicksund som revs i början av 1990-talet. Och själv minns jag några sommarkvällar i brottet mellan 1960- och 1970-talet med dicso på Värdshuset eller  Kvicksound som det hette…

Under 1980- och 1990-talet förändras Kvicksund från sommarstugeområde till ett mer modernt året-runt-område med en blandning av villor, stugor, hus och numer också bostadsrätter.

ICA-affären och den lokala restaurangen förstärker bilden av ett nytt Kvicksund. Likaså den fina marinan och Båtsam.

Och kanske framför allt Tegelvikens skola som stod klar 1998. Den slutgiltiga bekräftelsen att det lilla strömdraget  blev ett färjeläge, som blev ett sommarstugeområde, som blev ett modernt året-runt-boende, som blev en nod och bekräftelse på två städers samverkan och existens.

Det är där jag nu ska vara i en vecka.

Häng med!

Men vad händer nu då? Kommundirektören goes Kvicksund.

För några månader sedan så ringde telefonen.

- Jag skulle vilja att du flyttade ut din verksamhet till Kvicksund för en vecka, sa han lite uppfodrande. Först blev jag lite stum men ju mer jag lyssnade ju mer intresserad blev jag.

Det var Tegelvikens nye rektor Johan Lindeberg som hörde av sig. Han bar på en idé – att få kommundirektören att flytta ut sin verksamhet, sina möten, träffar och samtal till Tegelvikens skola.

Johan berättade att han trodde sig vinna två saker. Dels skulle jag lära mig mer om skolan och om Kvicksund. Dels så var det bra om lärare, skolpersonal och elever fick träffa kommunens högste tjänsteman och ta del av varandras tankar och idéer.

Och nu är vi där. På måndag 13 maj så flyttar jag ut till Kvicksund för en vecka. Nästan allt som sker i kommundirektörens vardag flyttar från Stadshuset till Tegelvikens skola.

Jag gillar sådana här initiativ. I det förstone så kanske man kan rynka på näsan och se det som ett jippo men Johan och jag är mer seriösa än så.

Vi tror på allvar att sådana här initiativ stärker öppenhet och dialog. Det skapar förståelse.

Och det är precis det jag eftersträvar i ledarskapet. Känslan av synlighet och öppenhet. Det finns inget längre som sker i det dolda.

Och i någon mening så gestaltar min Stadshus-flytt den inriktnnigen – om än för några dagar.

Johan gestaltar också en annan av ledarskapets grundfundament – initiativets makt.

I varje läge, i varje fråga  finns ofta en yta som inte är beträdd. Ett av ledarskapets uppdrag är att hitta den ytan. En ny aspekt, en ny synvinkel, ett nytt betrakteslesätt.

Varje ledare och medarbetare har både ett ansvar och en skyldighet att söka nya vägar. Det var precis det vår rektor på Tegelvikens skola gjorde – han levde initiatviets makt!

Väl mött – du som vill följa mina förehavanden den här Kvicksundsveckan.

Häng med via bloggen och Twitter!

Nå, våren har sina fördelar då ges vi en möjlighet att hämta andan och ny energi.

Förra veckan hade vi en mycket bra träff mellan länets kommuners skolchefer och kommunchefer.

Det blev en kreativ förmiddag med bra diskussioner. Det är påtagligt att alla Sörmlandskommuner har ett starkt fokus på skolan och behovet av att höja utbildningsnivån.

Jag blir också glad att det råder en stor samstämmighet om vikten av att ha fokus på lärandet och relationen mellan lärare och elev. Modern skolforskning understryker också det – framgången ligger i vår förmåga att motivera, skapa förståelse och göra mötet mellan eleven och läraren så bra som möjligt.

Men det behövs fler aktörer än bara skolan. Jag tänker på socialtjänst, kultur och fritidsverksamheter, organisationer och föreningsliv men framförallt föräldrarna och eleven själv.

Vi hade en heldag med förvaltnings- och bolagsledningarna kring temat budget och årsplan 2014. Jag blir glad att se det engagemang som finns och ansvarsfullhet för Eskilstuna och Torshälla.

Konsultföretaget PWC hade gjort en långtidsanalys för Eskilstuna kommun fram till 2030.

Den innehåller både stora möjligheter som handlar om befolkningstillväxt, stabil kommunal ekonomi och beslut om viktiga framtidsinvesteringar. Men det finns också stora utmaningar som handlar om demografi – dvs fler äldre-äldre, fler barn och ungdomar och behovet av en stark skattekraft (läs arbetslöshetens gissel).

PWC bedömer att framtidsinvesteringarna i bad, arena, nya energilösningar, logistik, bostäder, nya äldreboenden och förskolor etc är rimliga och hanterbara men kommer också att kräva årliga effektiviseringar.

Det kanske inte säger läsaren något men kräver ändock tydliga prioriteringar och smartare sätt att arbeta.

Under vår mässa Eskilstuna Inspirerar så fanns en tävling eller utmaning att bidra till bilden av det framtida Eskilstuna. Vinnaren Lena Schenell vann en tårta av mig och den levererades i onsdags till Regnbågen på Fröslunda förskola.

Medarbetare på förskolan i Fröslunda

Ett kul initiativ som jag uppskattade. Det blev också tillfälle till ett bra samtal om förskolan. Jag blir alltid glad när jag möter engagerade och kompetenta medarbetare. Och det här gänget hade jobbat länge tillsammans och kändes som ett sammansvetsat arbetslag.

Apropå Fröslunda så var jag också inbjuden till Tallåsplans förskola för att ta del av deras musikprojekt El Sistema som de gör tillsammans med barn och föräldrar.

Jag har varit chef för förskolan i Västerås i många år och de varma känslorna kom snabbt tillbaka. Det här är exempel på riktigt bra verksamhet.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Om en stad skall kännas levande så behöver det hända olika spännande saker.

Ibland kan och ska kommunen stå som arrangör men grunden måste finnas bland oss Eskilstunabor själva.

Musiken, teatern, dansen, litteraturen, föreläsningar och idrotten måste ha sitt rotsystem i det civila samhället – bland föreningar och organisationer.

Därför blev jag extgra glad när jag blev inbjuden till Gröndal för att inviga Motorsport Weekend Gröndal 2013.

Det är ett initiativ av engagerade företgare och föreningsmänniskor. Idén är att under tre dagar erbjuda barn och ungdomar och deras föräldar olika typer av motorverksamheter. Detta blandat med underhållning och andra happenings.

Ytterst så bygger idén på ett ideelt engagemang för att också samla in pengar till funktionshindrade barn och ungdomar.

Det behövs fler sådana här initiativ i Eskilstuna. Det är så vi bygger stolthet och känsla för Eskilstuna.

På hemmaplan
Det ligger biljetter till ”Rain Man” på mitt köksbord. Ska bli kul att se Robert Gustavssons och Jonas Karlsson uppmärksammade föreställning.

Jag väljer det före Bruce Springsteen på Friends Arena. Förlåt Martina – som är en av mina arbetskollegor och Sveriges mest hängivna Springsteen-fan – men jag var i Konserthuset i Stockholm på den klassiska konserten 1975. Inträdesavgift 40 kronor plus garderobsavgift 1 krona…

Helt plötsligt dök sonen upp på…ja inte Sportnyheterna utan på SVTs Kulturnyheterna. Hans mamma blev tårögd och pratade något om att det inte var länge sedan han var så liten…

Annars lyssnar jag mycket på Bruce just nu (?).

Följ mig nästa vecka i Kvicksund…läs bloggen så klarnar bilden.

Ha en bra vårhelg!

Erikssons blogg-logga

Men helt plötsligt ser jag två barnögon som tittar mig rakt in i mina ögon. Och jag ser glädje.

Det kan tyckas trivialt och vardagligt. Men under en sekund – i den blicken – påminns jag om varför en kommun är så viktig och vem vi är till för och varför vi finns.

En Park som kritiserades
För dryga halvåret sedan så uppdagade en granskade media att förhållandena i vår djurpark i Eskilstuna – Parken Zoo – inte levde upp till sin retorik och marknadsföring om att ”Rädda världens djur”.

Tvärtom så gavs en bild av en Park i moras med dåliga rutiner, inte tillräcklig ordning på tillstånd och andra nödvändiga dokument. Bilden förstärktes av berättelser om medarbetare som inte trivdes och det slutgiltiga beviset som kablades ut var en frys full av döda djurkroppar och kadaver.

Det är en underdrift att påstå att det skapade en kris. Kriser brukar kunna hanteras och bygga på erfarenheter men här stod vi lite lamslagna och inför en situation vi aldrig tidigare befunnit oss i.

Nu pratade vi inte en enskild vårdskandal eller något dramatiskt som hänt i en enskild skola eller annan kommunal verksamhet. Nu pratade vi det starkaste positiva varumärket som förknippas med Eskilstuna.

Och samtidigt är jag glad – jag vet att det kan låta märkligt – att missförhållandena uppdagades. För i slutändan så tror jag att det blir bra för djuren, för besökarna, för medarbetarna, ledningen, ägaren och Eskilstunaborna.

Lärdomar i ledar- och medarbetarskapet
I Parken Zoos kris finns också så mycket lärande för den som vill hämta energi i sitt eget ledar- och medarbetarskap.

Min erfarenhet efter många år i olika ledarroller och efter att också ha varit i centrum av olika mediadrev och skeenden är att den sk kristrappan är väl applicerbar på sådan här typer av händelser.

Den går också att använda i vardagen.

Enligt kristeorin så är handlar den första fasen om förnekelse. Det vill säga – det har inte hänt. Min erfarenhet är att om man fastnar i förnekelsefasen så tenderar all framtida utveckling att stå still.

Därför är det viktigt att snabbt ta sig ur förnekelsen. Många gånger behöver man hjälp utifrån för få begripliggjort vad som skett eller håller på att ske.

Den andra fasen handlar om erkännande. Jag ser och förstår vad som hänt oaktat om det smärtar. Men det nödvändiga erkännandet övergår snabbt till skuldbeläggning.

Det är någons fel. Det beror på det och det. Eller media, eller någon annan person i min närhet eller otillräckliga resurser.

Min erfarenhet är att vi människor har en tendens att fastna i just skuldbeläggning. Vi ser det dagligen i samtal. För att inte prata om näthatets logik som ofta hämtar sin näring ur just skuldbeläggningen.

Lärdomen är att förändring sällan eller aldrig sker under skuldbeläggningens fana. Snarare konserverar de ståndpunkter.

Vikten av att ta sig vidare
Om en organisation är frisk och innehåller modiga ledare och medarbetare klarar man att ta sig till det som brukar kallas accepterande.

Det kan låta som att erkännande och accepterande har samma innebörd. Men om erkännandet bygger på förnuft så är accepterandets själ känslan. Händelsen eller skeendet förstås och implementeras i hela oss, i hela organisationen, i hela ledningen.

Accepterande kan också bära drag av att organisationen och dess medarbetare upplever en depression beroende på vad som hänt.

Lyckas klarsynta organisationer och ledare ta sig till ett känslomässigt accepterande av vad som hänt så är också nyorienteringen och förändringen nära.

Det är möjligt att jag varit något snabb och summarisk när jag tar läsaren genom kristeorins trappa. Men min erfarenhet är att den kan användas för att själv ta sig igenom svåra situationer i det vardagliga ledarskapet. Om än inte så dramatiskt som det som hände i Parken Zoo.

Några tankar om Parken Zoo
Hur agerade då Parken Zoos ledning?

Det är naturligtvis svårt att i detalj veta vad som rörde sig i alla ansvarigas huvud och en kommundirektör kan i sin roll och röst som representant för ”ägaren” av Parken Zoo misstänkas för att vara part i målet med en vilja att skönmåla vad som hänt.

Men min bild – efter att ha haft förmånen att följa ledningens steg och strategier – är att de gjort sin hemläxa väl.

Snabbt släppte de förnekelsen. Erkännandet och fasen av skuldbeläggning tog sin tid men man lyckades ta sig igenom det genom att vara extremt öppna.

Ledningen höll i styråran och satte själv agendan istället för att låta sig styras av hot eller misstänkliggörande som först dominerade på sociala medier.

Istället för att försvara det som skett så lyckades man inte bara acceptera utan också att peka ut en framtida färdriktning. Detta i ett kritiskt läge då trycket på nedläggning i sämsta fall kunde skapa en offermentalitet.

Parken Zoo hamnade aldrig där och öppenhet och accepterande kunde på relativt kort tid växlas in på förändring och förnyelse.

I den meningen så är berättelsen om Parken ett bra exempel för de ledare och medarbetare som vill utvecklas i sitt eget arbete.

Det framtida ledar- och medarbetarskapet avgör
Min erfarenhet är också att det inte bara är ledarskapet som sätts på prov i sådana här pressade lägen utan också medarbetarskapet. Många gånger så blir krisens hantering ingenting annat än en spegling av hur stämningen och professionalismen fungerar i arbetsplatsens vardag.

Just därför är medarbetarnas röst alltid viktig men än viktigare i ett krisläge.

Säsongen 2013 besöks Parken Zoo av dinosaurier…

Mycket återstår. Tro mig. Och det slutgiltiga matchen om Parkens framtid är ännu inte avgjord. Den avgörs i vardagen och kommer att värderas och bedömas av Parkens förmåga att leverera kvalitet, långsiktig trovärdighet och dialog med Eskilstunaborna och besökarna.

I lördags blev det en bra start. Det är viktigt. Vi var nästan 10 000 (!) – 9 703 närmare bestämt - som besökte Parken i lördags. Inte i första hand som en solidaritetshandling utan som ett bevis på att vi uppskattar Parken. En Park som funnits i mer än 100 år och mer än 50 år som djurpark.

Den kraften och det engagemanget är en ynnest att ha för den nya ledningen.

Och så var det dom där barnögonen. Utan att förstå sammanhangen så vädjar barnbarnet till mig att värna vårt Parken Zoo.

- Det har var kul morfar. Kan vi åka hit igen…

Och jag är ganska säker på att det var några sådana kommentarer som fälldes den här dagen då Eskilstunaborna återtog sitt Parken Zoo.

Ha en bra vecka!