På jobbet
Veckan började i vår vänort Erlangen. Det gäller att hålla igång de snart 50-åriga relationerna mellan våra städer. Det känns som att Erlangen och Eskilstuna tar det här på allvar och vi diskuterade hur vi kan stärka samarbetet än mer med kultur- och idrottsutbyte men också inom andra sektorer. En av kvällarna var vi bjudna på handboll för att se Erlangen HC. Ett bra tyskt lag med GUIF-stämning på läktaren men inte i spelet.

Delegationerna från Erlangen och Eskilstuna

Kommunstyrelserna i Eskilstuna och Västerås träffades för att diskutera samarbete. Bl a stod Robotdalen, Mälardalens högskola, kommunikationer och regionfrågan på dagordningen. Förutom att det blev ett kärt återseende för mig personligen med många politiker och tjänstemän jag arbetat tillsammans med så kände jag ett starkt mandat för att vi ska gå vidare och stärka våra städers relationer. Tesen är enkel – vi behöver varandra och går det bra för den ena så stärker det den andra staden.

Jag var inbjuden till att träffa alla medarbetare på KomVux. Jag pratade om omvärldsfaktorer som påverkar oss och vilka framtida utmaningar Eskilstuna står inför. KomVux har haft ett mycket tufft år med stora omställningar och neddragningar. Dessto roligare är då att säga att det sker en utökad satsning på vuxenutbildningen 2010 och Eskilstuna har också fått ett antal miljoner i statliga pengar för att särskild satsa på yrkesutbildning. Vårt KomVux är mycket viktigt – särskilt i en stad där vi behöver höja utbildningsnivån och har hög arbetslöshet.

Jag träffade Erik Jansson som är ordförande i riksföreningen Klassmorfar. Jag tror att alla förstår vad det här är och också ser poängen med det. Det behövs mer engagemang i skolan och det behövs fler äldre och fler män i skolan. Och det är precis där föreningen Klassmorfar kommer in. Erik är Eskilstunabo och har fått förtroendet att leda Klassmorfar i Sverige. Jag skulle vilja se att vi använde den här modellen i våra skolor och jag förstår att våra rektorer också är positiva. Bra!

Jag var inbjuden av nye chefen Leif Anväg på Munktellmuséet. Det här är en pärla i vårt industrihistoriska arv. Även om Eskilstuna nu ömsar skinn och är på väg till något nytt så har vi en stolt tradition att förstå, att hämta inspiration från och bära vidare.

Munktellmuséet byggdes en gång i tiden upp av Bengt Ohlin – informationschef på Volvo BM om jag minns rätt.

Den här veckan avslutas med en träff med alla förvaltnings- och bolagsledningar i Eskilstuna kommun. Det är ett sätt att gestalta att vi går in i en ny tid som måste präglas än mer av koncern- och helhetstänkande. Vi ska ha starka förvaltningar och bolag men vi måste dra mer åt samma håll, koordinera oss och se oss som en koncern som agerar för Eskilstuna bästa. 

Det går snart inte att lösa en enda stor framtidsfråga utan att det påverkar hela kommunen. Det är just därför vi måste ha en ledning som tänker och lever helhet. Förvaltnings- och bolagsgränser är konstruktioner för att styra, reda ordning och peka ut ansvar men har ingenting med verkligheten att göra. Människor lever hela liv, de lever ”horisontellt” – inte i vertikala stuprör.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (27)
Du har väl inte glömt Skogstorp, frågar sig en av mina arbetskamrater. Inte alls – och det här är också ett område jag sprungit i några gånger under åren. Ofta i sällskap med svärsonen när vi förberedd oss inför något halvmaratonlopp.

Jag tar mig i makligt 6.05 min/km-tempo bort mot Rosenforsparken – en liten fin oas på kanten till ån. Jag tar mig över vägen, förbi Sveaverken och in i villakvarteren. För mig är Skogstorp en väldigt fin del av Eskilstuna. En egen identitet, ett eget lokalsamhälle med Konsum, pizzeria, damfrisering, nybyggt församlingshus, bra förskolor och en bra grundskola och ett aktivt föreningsliv.

Jag rundar Skogtorpsskolan och Orrliden. Jag gillar de här typerna av samhällen där idrottsföreningen ofta är den centrala samlingspunkten. Det skapar samhörighet och visar också att idrottens själ inte alltid handlar om prestation eller elit utan kanske än mer om tillhörighet och att bära ett socialt ansvar.

Tidigare har jag fortsatt mot Hållsta, rundat gamla Lantbruksdata och sprungit den vackra grusvägen och kommit tillbaka vid Husby-Rekarnekyrkan men den här gången ropar kroppen på vila. 

På hemmaplan
Besöker barnbarnets julavslutning och känner att det är lika stämningsfullt och fint som vanligt. Men med den skillnaden att nu är pyttelilla E med för första gången. Men hon sover sig igenom avslutningen och verkar inte särskilt imponerad över vare sig ”Staffan var en stalledräng” eller ”Nu tändas tusen juleljus”. Nå, hennes tid kommer.

Hustrun tycker med rätta att jag är hemma för lite. Mitt bidrag till årets julstädning och julstök är inget att skryta med. Just därför ska det också bli skönt med lite julledigt och att få umgås med mina barn och deras familjer. Och hustrun……………

Ha en skön helg!

Det är i mitten av 1990-talet. I en liten sockenstuga så samlas ett stort antal föräldrar och boende i Rytterne för att diskutera skolans framtid. I centrum står två kommunala chefer i 50-års åldern. De ser förhoppningsfulla ut och ska just förmedla det positiva budskapet att Eskilstuna och Västerås är överens om att det ska byggas en ny modern grundskola i Kvicksund.

Den gamla kyrkskolan i Rytterne – nu bostäder

De hinner knappt börja förrens frågorna och synpunkterna haglar. Applåder, fotstamp och lite hånfulla skratt avlöser varandra. Stämningen går att ta på – den stavas konfrontation. Chefernas lite säkra och optimistiska attityd har vänts till sin motsats. De går till motattack och ser allt högrödare ut i ansiktet. Ingen i stugan vet ens vilken bokstav ordet dialog börjar på  än mindre hur det stavas.

Jag målar inte upp den här bilden för att raljera vare sig med föräldrarna, de boende eller de två cheferna. Föräldrarna var djupt oroade för sin egen lokala skola och kände ingen större samhörighet med Kvicksund. Oaktat att det där skulle byggas en av Sveriges då modernaste och miljömässigt mest nytänkande skola. Nu handlade det om Rytterne.

Och de där två vilsna cheferna var jag själv och dåvarande kommundelschefen i Hällby-Kvicksund Rolf Brunell. Så här mer än 10 år senare så brukar Rolf och jag erinra oss den där kvällen då vi formligen buades ut. Inte så att vi sitter och tycker synd om varandra utan mer för att det finns ett lärande i det här mötet.

Skapa förståelse och dialog
Hur motiverar man och skapar förståelse för ett beslut – i det här fallet att bygga en skola –  som har ett hundraårsperspektiv när motargumenten fångar en ärlig oro för mitt barns skolgång här och nu?

Hur möts medborgare och beslutsfattare och hur lär man sig att lyssna? Min erfarenhet under 30 år i kommunal verksamhet är att politiker, tjänstemän, chefer och ledare har ett särskilt ansvar att lyssna, att ha stora öron. För i människors synpunkter och åsikter finns ofta något viktigt bevarat – känslan för det lokala, det nära och en gedigen kunskap om just i det här fallet hur Rytterneborna har det. Något som kanske lätt går förlorat i en kommunal apparat där funktionalitet, ekonomi och logik står i förgrunden.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att politiker och även vi tjänstemän vågar stå på oss. Vågar stå upp för en idé och viljeinriktning. Och ytterst är det kanske det som det demokratiska systemet bygger på. Representationen, helheten. Våga gå emot särintressen. Under mina år har jag sett exempel på beslutsfattare som varit lomhörda – mig själv inkluderat. Men jag har också mött lokala opinioner som utövat lobbing, påtryckningar, använt sina kontakter och höjt rösten i hotfulla ordalag i försök att påverka den demokratiska processen.

Så den svåra frågan vi har att förhålla oss till är just balansgången mellan den lokala direkta demokratin och den representativa. Och kanske vägen framåt handlar om att skapa förståelse för de olika perspektiven och på djupet respektera att den här spännnigen finns. Och kanske till och med understödja den som ett sätt att vitalisera dialogen. Inte sopa motsättningar eller olika åsikter under mattan utan ta upp dom till diskussion. Men det förutsätter att det finns en grundton att söka varandras goda intention. En känsla av att alla vill Eskilstunas bästa.

Den nya staden byggs mitt i staden
Jag tänker nu också på de stora framtidsfrågorna vi har att möta i Eskilstuna i ett 10-20-års perspektiv. Tidigare har vår stad kunnat växa och utvecklats relativt ostört. Våra stolta fabriker blev hotell, muséer, bostäder och kontorslokaler. Och när vi byggde nytt så placerade vi bostadsområdena flera kilometer utanför centrum.

Nu ska vi bygga ett Eskilstuna i Eskilstuna. Få tror på nya områden långt utanför staden med långa resor. Staden förtätas och med det skapas nya spänningar som vi tidigare inte riktigt har haft eller fått öva att hantera. Ett nytt Odlaren eller ett nytt Väster mitt i stan. Nya vägar och trafiklösningar mitt i Eskilstuna. Min trädgård, min fotbollsplan………..vad händer?

Min erfarenhet och mitt råd till politiken är att vara extremt lyhörda för Eskilstunaborna för där finns en ovärderlig kunskapskälla. Men också att prata och förklara – skapa förståelse för att vi bygger en ny stad. Vi pratar hundra år. Jag tror att Eskilstunaborna förväntar sig en politik som har det perspektivet. Men vi i kommunen måste också våga ställa krav på medborgaren – att kräva helhet och långsiktighet utöver det egna intresset.

Och ändå så kanske det där Rytternemötet inte blev så dåligt. Den berättigade oron över vad som skulle hända med deras egen Ekebyskola kanske ledde till att den dåvarande chefen på Västeråssidan – undertecknad – faktiskt lyssnade och på djupet förstod hur viktig den var. Detta utan att ändra på planerna för den nya Tegelvikskolan. För vem ställer sig upp idag och ropar – det är fel att vi har en skola i Kvicksund där såväl Västerås- som Eskilstunaelever går.

Och min arbetskollega Eva Lehto som är född i Kiruna berättar att hennes barndomsstad på sikt ska jämnas med marken och flyttas för att ge plats för ny malmbrytning. På ett märkligt men föga överraskande sätt så står hela Kiruna bakom den förflyttningen. Vi pratar förståelse, djup förståelse. Kanske vi i Eskilstuna har något att lära?

Ha en bra vecka!

Jag besökte Peter Landin, VD för Torshälla Fastigheter. Återigen får jag bekräftat att det finns potential i Torshälla. Och då menar jag inte bara Torshälla som en idyll utan ett ställe att leva, arbeta och driva företag i. Peter visar mig runt och pekar på viktiga framtidsinvesteringar som behöver göras för att Torshälla ska utvecklas. Jag ser ett utvecklat Torshälla framför mig, ett Torshälla som sticker ut, vågar och är lite kaxigt men också ett Torshälla som en del av hela kommunen. Det är så vi tar oss framåt.

Jag fick en inbjudan att besöka Rekarnegymnasiet. Jag nappade naturligtvis på erbjudandet och tillbringade några timmar tillsammans med våra skolledare. Jag fick en ordentlig presentation av deras läge och utmaningar. På den agendan står det bl a IT-utveckling, klara konkurrensen, hur hantera relativt dyra utbildningsprogram och kanske viktigast hur förbereder vi oss för en tänkt ny gymansiereform.

Jag trodde jag kunde Rekarneskolan men jag blir glad över att se den modernisering och de fina lokaler som vi har. Det känns luftigt och samtidigt funktionellt. Jag fångas också över den positiva stämmning som råder på skolan mellan eleverna och mellan elever och skolpersonal. 1600 personer på samma ställe – det krävs en viss anda för att göra det bra.Tack till Hans, Karin, Monica och Mart för att ni tog emot mig.

Jag träffar den nye kommunchefen från Strängnäs, Peter Lundgren. Ett bra möte där inte bara Strängnäs och Eskilstuna är intimt sammanbundna med varandra utan det är också kul att möta en ledare med en annan bakgrund än min egen. Peter är fd regementschef på P10 med en gedigen ledarerfarenhet. Det är också intressant att notera att våra ledarstilar och syn på vårt uppdrag var likartade. Vi diskuterade de frågor vi har gemensamt och hur vi tar oss framåt – tågen naturligtvis, näringslivsfrågor, framtida energilösningar och gemensamma upphandlingar bland annat.

Vi hade ett intressant och viktigt möte tillsammans med representanter från Munktell Science Park och Mälardalens högskola. Vi har en idé om att utveckla det innovativa tänkandet i den kommunala organisationen. Just innovation och entreprenörskap kopplas lätt till privat företagande. Min erfarenhet är att det går att växla in det sättet att tänka i offentlig verksamhet. Och det är precis det vi diskuterade tillsammans.

Jag är övertygad om att det finns en stor potential i våra verksamheter att tänka nytt, kombinera och samarbeta på nya sätt, utveckla nya metoder och modeller. Inledningsvis kommer några att rynka på näsan och med rätta känna sig tveksamma. Men jag tror att det här handlar om överlevnad för offentlig sektor. Och tänk om Eskilstuna kommun kunde placera sig på kartan genom att vara en stad där såväl det privata som offentliga just känneteckans av det innovativa.

Jag deltar på ett seminarium i Katrineholm om den framtida kollektivtrafiken. Det här är verkligen en framtidsfråga som handlar om Eskilstunas utveckling. Hur kommer vi att resa, att pendla och hur klarar vi miljöutmaningen?

Det är några politiker och tjänstemän som är inbjudna av Erlangens kommunledning för att bl a diskutera hur vi går vidare med våra relationer. 2010 så celeberar vi en 50-årig vänortsrelation. Programmet är späckat med besök och diskussioner och jag känner mig stolt över att få representera Eskilstuna.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (26)
Jag tittar på Eskilstunakartan och noterar att det är ”olöpt” i centrum – dvs jag har hela tiden snuddat själva citykärnan men aldrig sprungit där. Tar mig i makligt 6.05 min/km-tempo raka spåret Kungsvägen och in på gågatan. Några kvällsflanörer tittar nyfiket vad det är för märklig man som löper längs butikfönstren och affärerna.

Jag tycker att mycket blivit vackert i Eskilstuna men ändå så känns själva city så 1970-tal. Jag skulle vilja se en uppryckning. Det är lite för många tomma lokaler i början av gågatan och vi i kommunen skulle kunna fundera på hur vi snyggar upp och skapar en något mer modern känsla. För city har också sin charm.

Minnena far iväg – där låg Tunaboden, EPA och Tempo. Och i SE-bankens lokaler låg Eric Nilsson skivaffär med sina underbara hytter för musiklyssnande. Och där låg Pagolds och Blombergs, Skoglunds och Strandbergs. Och mitt kära La Fontaine – stället som var först med den exotiska pommes frites som vi köpte och åt utan övrigt tilltugg. Och där på Drottninggatan låg Englunds radio där jag köpte min första LP med The Doors. Rundar Faktoriholmarna och tar mig hemåt. Minnen- dessa minnen.

På hemmaplan
Som den regelbunden läsaren förstår så kretsar det mycket kring nyfödda barnbarn i Erikssons familj just nu. Jag vet inte varför jag ser mer av den där dagliga utvecklingen hos lilla B och pyttelilla E än vad jag kom ihåg från min egen föräldratid. Kan det vara så illa att vardagen tog överhanden för de unga Erikssons som nyblivna föräldrar vid 20-25-årsåldern. Och att det är först nu som vi har tid, kraft och ork att se den där magiska utvecklingen.

Noterar att Eskilstuna ”rules” också i TV. Yvonne Ryding håller fortet i ”Förkväll”, Natanael Derwinger håller starkt i ”Skolfront” i SVT och Fredrik Lindström är ny domare i ”På spåret”. Och så räknar jag Paulo Roberto i Robinson till halveskilstunare numer.

Apropå blivande programledartalanger – mycket kul att det går bra för Jesper Bohm och Mattias Jälmeståhls satsning på en talkshow på Cafe Sylvia. Senast var det slutsålt så det vara bara att vända i dörren. Jag känner Jesper sedan slutet av 1990-talet och också träffat Mattias i hans yngre år och såg att det fanns en liten kultursjäl i dem båda. Eskilstuna behöver sådana här initiativ. Kör på Jesper och Mattias!

Ha en bra helg!

Det är 1960-tal i Södertälje och det står en liten 10-årig knatte och nöter tennisslag timme efter timme mot en garageport. Racketet är en storlek större än vad han riktigt kan hantera så det svåra backhandslaget får kompenseras med att han använder båda händerna.

Hans mamma ropar från fönstret att det är dags att komma in och äta. Men han har inte tid. Han ska bara få den där rytmen att fungera, att det blir en del av hans kropp. Dunk, dunk, dunk. Garageporten är bästa tänkbara träningspartner – bollen kommer alltid tillbaka. Fem år senare spelar han mot nyzeeländaren Onny Parun i Davis Cup. Parun vinner de två första seten men sedan vänder den då 15-årige Björn och vinner tre raka set – 6-3, 6-4, 6-4. En ny stjärna lyste på tennishimlen och en ny epok i tennishistorien startade.

Garageporten som metafor
Den här bilden av den lille ljushårige 10-åringen Björn Borg och hans gargageport är en stark metafor. Förutom att den innehåller innovationens väsen, dvs att det är i problemslösning  som nya idéer växer fram – racketet var för stort och tungt – så speglar den frågan om vikten av talang och hårt arbete.

Psykologen Emmy Werner – jag skriver om henne då och då – bär på en unik erfarenhet i sin forskning. Hon har följt en grupp människor från Hawaii under deras uppväxt, tonårstid och vuxenliv. I den meningen är studien unik.

Det intressanta med Emmy Werner är att hon inte satte fokus på vad som gick snett i livet utan hon frågade sig hur det kom sig att barn och ungdomar som växer upp under svåra sociala villkor ändock kom att leva ett bra liv. För att använda den vetenskapliga begreppsvärlden – hon fokuserade på det salutogena, det friska istället för att som brukligt fokusera på det patogena, det sjuka.

Emmy Werners spännande slutsatser är många men en av hennes bärande teser som hon också kunde styrka i sin forskning var att de barn och ungdomar som fick utveckla en talang, bli bra på något klarade sig också bättre i livet. Slutsatsen är kanske föga omtumlande men rätt använd så menar jag att det kan vara en hävstång i föräldraskapet , i skolan, på fritidsgården eller i föreningslivet.

Vikten av att få lyckas
Jag vet inte om jag har rätt men min känsla och erfarenhet genom yrkeslivet är att vi ofta är så totalt fokuserade på det som inte fungerar. Vi ser problem, vi ser en uppväxt som inte är särskilt stimulerande, vi ser föräldrar som inte förmår ta sitt fulla ansvar, vi ser en vuxenvärld som ibland är tafatt. Och vår slutsats blir lätt att om vi bara får mer resurser så ska vi professionella fixa det här. Med rätta kräver vi mer och ibland så vänds vår frustration mot de som ska lägga sin övergripande hand över frågorna – politikerna. Om de bara förstod…………

Men berättigad frustration går att vända till energi och beslutsamhet. Och jag menar att en av insikterna handlar just om Björn Borgs garageport. Inte så att jag förodrar knatteträning för att man ska bli elitidrottare utan min förståelse bygger mer på insikten att få utveckla något, att få bli bra på något, att känna den där omedelbara glädjen och tillfredställelsen att få briljera i något. För i talangens väsen ligger fröet till självförtroende och kanske framförallt självkänsla – jag duger.

Och för att vara tydlig – om vi ska tolka Emmy Werner – handlar det om att få odla ett intresse, att få bli duktig på något – att dansa, att teckna, att räkna, att rida, att skriva, att spela fotboll………

En annan viktig aspekt är att talang sällan eller aldrig är medfödd som vi lätt kan ledas att tro. I någon mening så kanske de fysiska och mentala förutsättningarna bör finnas men ingen blir en talang utan hårt och enträget arbete.

Tillbaka till garageporten i Södertälje. Timme efter timme. Dunk, dunk, dunk. Missa, pröva, missa och pröva igen. Tålmodigt och envist.

Resultat kräver alltid hårt och målmedvetet arbete
Ibland har jag känslan att vi tappat kopplingen mellan hårt arbete och resultat. Som om Zlatan föddes teknisk eller att Carolina Kluft bara vara talangfull sedan födseln. Tvärtom menar jag – det är genom år av hård träning som de nått sina resultat.

Samhällsatmosfären understödd på ett märkligt sätt av både media och ”politisk korrekthet” lätt ger bilden av att saker och ting bara finns tillgänglig – som ett smörgåsbord att ösa ur. Som om skolan eller någon annan ska fixa mitt barns lärande och kunnande. Jag vet inte om läsaren följer mina tankebanor – men min erfarenhet under decenniers arbete med ungdomar är att vi betonar det lättsamma, det snabba, det omedelbara, det lustfyllda.

Detta samtidigt som vi vuxna vet att det krävs just långsiktighet, resultat kommer på sikt, hårt och tufft arbete i skolan med glosor och andragradsekvationer, hårt arbete med att lära sig styra en häst rätt eller jonglera till 100 eller göra en ollie eller en grabs med skateboarden.

Vår roll har aldrig varit viktigare
Ni förstår vad viktiga vi är som föräldrar, som mor- och farförldrar, som vuxna, som lärare och skolpersonal, som fritidsledare, som socialsekreterare, som fotbollstränare och simtränare. Vår roll som vuxna har aldrig i världshitorien var så viktig som just nu. Detta i en värld där spänningar och motsättningar tycks eskalera och tempot stavas snabbhet och tiden för reflektion och eftertanke minimeras. Det är precis då vi behöver sträcka ut en hand till våra barn och ungdomar och kollektivt säga – kom här finns ett meningsfullt liv att leva.

Och återigen – varför är det här så viktigt? Jo, ska vi tro Emmy Werners forskning så gick det bättre i livet för de barn och ungdomar som fick stöd att utveckla en talang. De stärkte sitt självförtroende och självkänsla och de kunde använda sin talang som dörröppnare för att gå vidare i livet och bli talangfulla på det som är det viktigaste av viktigt – att utvecklas till en god människa.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Vi var några från kommunledningsgruppen som besökte Södertälje. Temat var de kommunala bolagen och vi var särskilt nyfikna på Telge AB som blivit utnämnd till årets kommunala bolag i Sverige. Bolagen är viktiga i en kommunkoncern. Oftast agerar de på en konkurrensmarknad och klokt använt så är de en stor tillgång för ”sin” kommun.

Telge AB går bra ekonomiskt, de leverar bra tjänster, är mycket offensiva samhällsbyggare och en kaxig elleverantör. Vi besökte också Hovsjö – ett bostadsområde där Telge AB inte bara äger fastigheterna utan också är ansvariga för skolan och omsorgen. Ett spännande försök.

Jag är inbjuden till Fabriksföreningens styrlese. Jag har skrivit det tidigare – jag uppskattar sådana här typer av organisationer och nätverk. Fabriksföreningen har mer än hundra års erfarenheter och samlar de större tillverkningsindustrierna under en samlad hatt. Men Fabriksföreningen är inte bara en allmän sammanslutning för samordning utan i högsta grad en arbetande organisation. Projektet Framtid Industri är ett föredöme där industrin, Mälardalens högskola, Arbetsförmedlingen och kommunen gått samman för att utveckla Eskilstuna mitt i krisen.

Nå, den regelbundne bloggläsaren börjar känna mitt budskap som också förmedlades till Fabriksföreningens styrelse - utveckla Eskilstunas näringsliv- och arbetmarknad, höj utbildningsnivån, integrationens kraft ochvikten av trygghetsfrågorna.

I veckan blev det klart att Christina Klang blir ny förvaltningschef i Torshälla. Jag är mycket nöjd med att Christina börjar hos oss. Hon är mycket erfaren och har jobbat i såväl Nacka som Västerås kommun men har också erfarenheter från det privata som regionchef i ISS Care. Christina har också varit chef för en bred verksamhet som påminner om Torshällas ansvar – förskola, skola, vård och omsorg, kultur och fritid samt socialtjänst.

Det är påtagligt att det är en förnyelsens vind som blåser i tjänstemannaledningen. En oslagbar kombination mellan de som arbetat länge i kommunen och vi nya blir ett nytt framgångsrecept.

Jonas Burman, chef i Kultur och fritidsförvaltningen och jag träffade Gunnar Dalborg och Patrik Jablonski. De representerar Musik vid Mälaren som arrangeras i Västerås och Eskilstuna i augusti 2010. Jag tycker att det här är ett bra initiativ. Det handlar om klassisk musik ochstärkt samarbete mellan våra städer. Vi får se om vi klarar att ta in det här i mål – i så fall kan det bli en överraskning för er som gillar klassisk musik.

Jag deltog på ett seminarie om logistik. Ulf Höglind och Martin Hunter från Örebro Universitet var inbjudna för att ge sin bild av den framtida utvecklingen inom logistikområdet. Jag har skrivit det tidigare – det här kan vara en av Eskilstunas framtidsbranscher.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (25)
Under de 30 år jag sprungit så är det lätträknat när jag gjort det tillsammans med andra. För mig så är löpningen ett sätt att umgår med sig själv och sina tankar, en stunds vila från prat och aktiviteter, en stunds kontemplation. Men den här löprundan kunde jag inte tacka nej till. Svärdottern ville ha en guidning i Sundbyholm.

Mälaren låg höljd i dimma och visste vi inte att Västerås låg där på andra sidan så skulle vi lika gärna kunna tro att vi passerade en liten lokal sjö. Vi tar ut stegen i makligt 6.05 min/km-tempo och jag berättar om åsen, Gyllenhjelm och slottet. För en stund tror jag att det är jag som bär fram henne. Ända fram till målgången då jag inser att jag flåsar kraftigt och att hon är oberörd. Kanske skulle det ha kunnat gå lite fortare, säger hon ödmjukt.

Mitt löpande runt Eskilstunas områden går nu in på sin sista månad. Jag studerar min karta extra noga och noterar att jag har tre stora viktiga områden kvar innan det är dags att summera.

På hemmaplan
Och så föddes det då ett litet barn till i vår familj. Jag hade väntat hela dagen på ett samtal från BB då svärsonen äntligen ringer mitt under kommunledningsgruppens möte. Jag går ifrån en stund. Allt har gått bra berättar han och pyttelilla E är världens sötaste. Det kommer en tår på min kind och jag får skärpa upp mig innan jag går tillbaka till mötet och diskuterar Eskilstunas framtid.

Patrik Johansson tillbaka i GUIF, Pain of Salvation otippat gäng i Melodifestivalen och Anna Nordqvist med i diskussionen om Bragdmedaljen. En ganska hyfsad vecka för Eskilstuna.

GUIF eller Pain of Salvation…………….

Ha en bra helg!

Det blåser en kall vind över Eskilstuna och den stavas arbetslöshet. Inför förra julen så var ca 2 000 Eskilstunabor utan arbete. I år skriver vi 4 000. Jag vet inte om min iakttagelse är rätt  – men när jag tittar ut från mitt arbetsrum i Stadshuset så noterar jag att det är fler vuxna på stan. När jag passerar Arbetsförmedlingens kontor så noterar jag att det är kö.

Jag springer på Volvo CE:s personaldirektör Birgitta Bohm och hon berättar att det fortfarande är fyradagarsvecka ute i Brunnsta och att man ännu inte ser någon riktig vändning. Och rent kommunalekonomiskt så är det ingen nyhet att Eskilstuna tappat skattekraft och gått miste om miljoner som kunde ha använts till skola, vård och omsorg, socialtjänst, kultur och fritid. Och för att ytterligare förstärka den kalla vinden - vi får använda mer av våra kommunala resurser till att betala försörjningsstöd till människor som står utanför eller där försäkringssystemen inte räcker till. 

Samtidigt förespås julhandeln slå nya rekord. Och med extremt låga räntor och en ökad disponibel inkomst för oss som har arbete så verkar handeln snurra på. Och mitt i lågkonjukturen så möter jag hantverkare som jobbar mer än någonsin. Och när jag pratar med några av våra lärare och sjuksköterskor så förstärker de bilden av ett uppskruvat arbetstempo.

Paradoxala bilder
Och kanske det är precis så här svårt och paradoxalt som samhället gestaltar sig just nu. Människor som ställs utanför med känslan av att inte räcka till å ena sidan. Och en stor grupp som å andra sidan känner sig otillräckliga för att de inte riktigt räcker till därför att de har för mycket att göra.

Jag tror att det är viktigt att vi målar hela den här bilden. Inte skönmålar men heller inte gräver ner oss i svarta betraktelser. För mitt i bilden av ökad arbetslöshet så växer alltid motkrafter. Det är nästan så att det är lagbundet. Jag noterar att ungdomsarbetslösheten minskat något i Eskilstuna eller i vart fall inte fortsatt att öka. Det är kanske inte ett tecken på att det skapats fler arbeten men det är en signal om att fler av de som slutat gymnasiet studerar, det finns fler högskoleplatser.

I förra  veckan så hade kommunledningen en träff med nya företagare. Det kändes oerhört stimulerande. Dels att nya företagsledningar tagit över etablerade företag och driver på med ny energi dels att vi har nya etableringar i Eskilstuna. T ex så har en ny bank, ett nytt motions- och hälsoföretag, ett utbildningsföretag och några nya större affärskedjor etablerat sig. Som svalor som påminner om att något nytt är i vardande mitt i den kalla vinden. Vi är på väg framåt – arbetslösheten till trots.

För jag tror att det är dags att vända blicken framåt. Inte hurtigt eller naivt blåögt utan respektfullt och med öppna ögon – ja, vi har problem i Eskilstuna men vi måste börja se över bergskullen. Något är i görningen och då ska vi vara förberedda.

Bygg på vår styrka
Jag tror att Eskilstuna även framöver kommer att vara en stark industristad. Vår historia stavas tillverkning och det är där vi är duktiga. Vi ska inte bli ett Örebro, Uppsala eller Linköping. De har sina fördelar men vi är något annat. Det är därför vårt projekt Framtid Industri tillsammans med Fabriksföreningen och Mälardalens Högskola är så viktig. Projektet bygger bl a på att ”öka värdeskapandet” – dvs att vi får fler jobb, sektorer och ytterst företag som också innehåller utveckling och forskning.

Tillverkning och produktion tangerar också allt mer estetik, design och marknadsföring. Tänk om Eskilstuna kunde utnyttja den kunskap som finns på Mälardalens Högskola. För att inte prata om modern teknik- och robotutveckling. Det är bl a därför Västerås är så viktig som samarbetspartner. Dryga 4 mil norr om oss håller något mycket spännade på att utvecklas som stavas Robotdalen. Att avstå från den kontakten med motivering att vi är olika län eller att ”vi klarar oss själva” är att göra självmål. Och då har jag inte nämt den bransch som stavas framtid – nya tekniska lösningar och innovationer inom miljöområdet.

Men det är därför det också är så viktigt att vi satsar på skolan och på utbildning. Vi behöver höja utbildningsnivån för att stå starka i framtiden. Den röda tråden som håller på att byggas upp från förskola, KomTek, grundskolor som satsar på matematik och teknik till våra gymnasieskolor och Rinmans Teknikcollege är oerhört intressant.

Vikten av förnyelse
Samtidigt som vi stärker tillverkningsindustrin så behöver Eskilstuna utveckla nya jobb och nya branscher. Jag ser inte hela kartan av möjligheter men en nyuppväckt insikt för mig är att Eskilstuna inte bara är sina stora tillverkningsföretag utan vi är mer och mer en småföretagarstad, en entreprenörsstad. Jag är också övertygad om att det är där vi har en del av vår framtid.

Jag tror att Eskilstuna har en potential att bli en av Sveriges logistikcentra. Våra medarbetare Berndt Arehäll och Mikael Jonsson som nu arbetar hårt med att bygga upp Folkestaterminalen och Logistikparken i Kjula spänner bågen än mer - de pratar om Norden och Europa. Sådant gillar jag. Vi måste våga sticka ut och vara modiga. Allt i visionens anda.

Men vi behöver också stärka andra sektorer. När jag tar del av besöks- och turiststatistik så talar det sitt tydliga språk. Vi har en outnyttjad potential i Parken Zoo och våra besöksmål och frågan är vad en konferensanläggning skulle kunna tillföra Eskilstuna. Vi är inte riktigt vana att se oss som en stad man besöker utan vi pratar ofta om hur lätt det är att åka ifrån oss med tåg och bil.

Ett nytt Eskilstuna håller på att växa fram – mitt i krisen. Det ser vi som bor, lever och arbetar här. Det budskapet måste nå utanför kommungränsen. Och det budskapet börjar alltid med en helhetsbild där vi orkar se våra problem istället för att låta som en turistbroschyr. Men vi måste också börja prata om motkrafterna, motbilderna som växer fram – en stolt stad.

Och den berättelsen börjar nästan alltid med oss själva. Vår egen känsla, värme och kärlek för den här staden, dess historia och dess människor. Det är det som själva själen i vår vision om den stolta Fristaden.

Ha en bra vecka!

På jobbet
Vi har besök från Mysore i Indien. Det här är viktigt för en modern kommun – dvs att etablera och vårda internationella kontakter. I det här fallet handlar det om samarbete kring energi- och miljöfrågor. Tänk att en region i en av världens största länder med en enorm ekonomisk tillväxt och potential väljer att samarbeta med och ser att det finns ett lärande i just vår kommun.

Jag vill uppmuntra till internationella kontakter och mycket resande. Jag  kan förstå om många är tveksamma till det sättet att tänka när vi har en tuff ekonomisk situation. Men jag menar att vi måste ha en ledning som står upp för vikten av att stärka vårt internationella arbete. Förutom indiskt besök så är det representanter från Ukraina på besök nu i veckan. Och för inte så länge sedan var det en grupp Rinmanelever och lärare på besök i vår vänort Linyi i Kina.

Jag har träffat oerhört många Eskilstunabor de senaste månaderna. Företagare, organisationer, olika nätverk och naturligtvis medarbetare men inga representanter från några av våra kyrkor och församlingar. Därför var det extra kul att i veckan stråla samman med representanter från en av våra  frikyrkor.

Kyrkorna och församlingarna - oavsett om det är statskyrkan, frikyrkor, katolska kyrkan, syrianska kyrkan, moskéer eller andra – är viktiga för Eskilstunas utveckling. Religionen är en del av människors liv och har också en central plats i bygget av en modern stad.

Jag var inbjuden av våra anhörigkonsulenter inom vård och omsorg för att inleda ett seminarium som handlade just om anhörigas roll. Det här är frågor som ligger mig varmt om hjärta. Som kommun har vi naturligtvis ett stort ansvar men vi kan aldrig ersätta den empati, värme och livslånga engagemang som anhöriga, familj och vänner kan erbjuda. Vi behöver varandra – den professionella vården och den ideella. Tillsammans – alltid tillsammans.

Fabriksföreningen hade bjudit in Göran Persson till Eskilstuna. Han gav en framtidsbild där han betonade vikten av ekonomisk tillväxt och miljötänkande. Det känns att Persson är sörmlänning och hans känsla för Eskilstuna går inte att ta miste på.

I veckan drog vi igång ett nytt sätt att arbeta i ledningen. Ni som mer regelbundet läser mig vet att mitt budskap är mycket tydligt på en punkt – vi behöver samarbeta mer, över gränser och revir. För att få mer av helhetstänkande kommer ledningen nu att jobba i ett antal strategiska utvecklingsgrupper där sakfrågorna står i fokus oaktat förvaltnings- och bolagsgränser.

Först ut är att vi samlar alla frågor som handlar om byggande, markfrågor, planering, infrastruktur och transporter under samma paraply. En intern fråga – absolut. Men jag menar att det skapar värde för Eskilstuna och för politiken.

Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (25)
I somras tillbringade jag en dag i Torshälla tillsammans med Alar Kuutman. Alar har bott en stor del av sitt liv i Torshälla och är nog den bästa ciceronen man kan ha. Alar menar att Torshälla är ett men ändå tre – dvs bruksmiljön den småborgerliga staden och folkhemmet.

Nu var det dags att springa sig genom dessa områden. Utgår ifrån Edvardslundsskolan i Torshälla. Springer i makligt 6.05 min/km-tempo förbi Spångagården, svänger vänster längs kanalen. Rundar bostadshusen vid ”Kent-land” och känner att jag är i folkhemmets kärna.

Passerar torget, tar mig över ån och upp mot kyrkan. Här är så fint och jag tänker på att vi har ett eget Sigtuna i vår kommun. Stannar vid Rådhuset och tänker tillbaka till en kall februaridag för snart 35 år sedan. Jag tillhör den exklusiva skara av Eskilstunabor som gift mig just i Rådshuset och med den klassika borgmästaren Tore Hellberg som vigselförrättare. Det ni.

Springer Lilla gatan med sina vackra hus och ner mot bruksområdet och dess gröna park där brukskontoret och disponentvillan finns kvar om än i ny funktion.

Jag tycker om Torshälla. Det är inte bara en kommundelsförvaltning utan en egen stad men ändå en del av Eskilstuna kommun.

På hemmaplan
Det är inte så ofta som vi lyckas samla hela familjen samtidigt. Men kors i taket första advent så är vi faktiskt samlade hela laget – både gammelfarmor, stora F och lilla B och deras föräldrar. Och så väntar vi på att pyttelilla E ska komma till världen.

Det är en kulen novemberdag på 1990-talet. Moder Teresa är inbjuden föreläsare till en stor ledarskapskonferens någonstans i Europa. I salen sitter mer än tusen förväntansfulla ledare från politiken, organisationer, näringsliv och offentliga institutioner. Stämningen är nästan magisk. Pennor vässas, glasögon putsas – auditoriet är redo.

Lite försenad och i sakta mak går Moder Teresa fram till podiet. I sin litenhen når hon knappt upp till talarstolen. Tystnaden är total. Det enda som hörs är en liten harkling från en liten och vän kvinna……………….

- God morgon. Jag har två frågor till er. Känner ni era medarbetare? Tycker ni om dem?

Sedan går hon ner och sätter sig. Publiken blir inte bara förvånad utan också stum. Var det allt? Den totala tystnaden infinner sig.

Jag vet inte om den här berättelsen till punkt och pricka är sann. Jag fick den själv berättat för mig för ett antal år sedan. Söker man på Google så finns den återberättad i ett antal versioner. Och kanske det viktiga inte är detaljerna utan budskapet. För i den här lilla oansenliga  berättelsen ligger en erfarenhet begravd som behöver upprepas igen och igen.

En ny logik växer fram
Under de senaste decennierna så har ledarskapet diskuterats, vridits och vänts på, forskats och debatterats. I svallvågorna av ledarskapet har det skapats en affärsrörelse av böcker, media och föreläsningar. De olika skolorna och tankesätten har avlöst varandra. Och jag tror att det varit en nyttig tid där traditionellt och hierarkiskt ledarskap ersatts av ett mer modernt.

Men kanske ingen så tydligt och så enkelt  beskrivit ledarskapets kärna så bra som Moder Teresa. Känner du dina medarbetare, tycker du om dina medarbetare ?

Och ytterst handlar det om medarbetarskapets själ – dvs medarbetarens känsla och förhållande till kunden, brukaren, eleven, den gamle, den funktionshindrade. Känner medarbetaren brukaren, tycker medarbetaren om brukaren?

Samhället har genomgått en oerhört snabb utveckling de senaste decennierna. Stora och viktiga auktoriteter som kyrkan och skolan men också offentliga myndigheter har i positiv mening tvingats omforma sina uppdrag och sina förhållningssätt. Medborgaren har tagit ett steg framåt och med rätta krävt att bli ”bemyndigad”. I engelska språket används ordet empowerment som en beskrivning av den här utvecklingen. Bemyndigandet, egenmakten.

Vi är inte längre bara undersåtar som möter en myndighet utan vi är aktiva och ansvarsfulla människor som kräver att bli respektfullt bemötta. I affären, på banken, i förhållande till vår hyresvärd, på apoteket, på arbetsförmedlingen, i skolan, i vården, inom socialtjänsten.

Den här utvecklingen innebär också att en offentlig organisation som en kommun måste omdefiniera sitt uppdrag. Den måste förändra inte bara sina arbetsmetoder utan framför allt sina attityder, sitt sätt att tänka och förhålla sig.

För att prata organisationsprosa – vi måste gå från en myndighets- och monopolkultur till logiken i en kunskaps- eller tjänsteorganisation.

Vikten av ett ytterligare steg
Och det är precis den resan jag skulle vilja att vi än tydligare gjorde i Eskilstuna. Det betyder inte att vare sig stat, landsting eller kommuner stått still de senaste åren. Inte alls. För alla som har en hyfsad insyn i den offentliga sektorn vet att det har varit en enormt positiv utveckling. Och Eskilstuna är inget undantag. Brukarinflytande, medarbetarinflytande, kvalitetsarbete, processtänkande, servicedeklarationer, uppföljningar och dialogmöten är exempel på hur offentliga organisationer tagit nödvändiga steg framåt för att möta en ny värld. Och lägg då till en mer offensiv, synlig och dialoginriktad politik så får vi upp hela bilden. 

Men mitt budskap är att det räcker inte. Vi lever nu i en värld där trycket på förändring är oerhört stort. Eskilstunaborna kräver med rätta att få möta en modern och framåtsyftande organistion i allt vi gör. I minsta lilla agerande när vi lär barn läsa, möter en förtvivlad familj i kris, arbetar med ungdomars fritid eller demensvård så måste vårt agerande alltid ta sin utgångspunkt i att skapa bästa möjliga möte. Eller när vi arbetar med administration, bygglov, stadsplanering, förebyggande säkerhetsarbete, energi- och miljöfrågor eller driver bibliotek så måste vi alltid tänka på vem vi är till för och vad som är vårt uppdrag. 

Mötet och att se den andres goda intention
Det är därför mötet är så centralt i en modern organisation. Att vi alltid efterstävar att det blir så bra som möjligt – även om det rör svåra frågor som omhändertagande eller strikt myndighetsutövning.  Alltid bästa möjliga möte – inte bara när vi har lust eller själva mår bra. Utan alltid – varje minut, varje timme, varje dag. I allt vårt agerande.

Det är därför vi i ledningen så starkt betonar vikten av samarbete, att vi inte tänker revir och gränser. Människor lever inte i några förvaltningar. Människor är hela och det måste också vår organisation gestalta. Vi betonar inte samarbete därför att det är lite mysigt, trevligt och korrekt utan just därför att det är det som skapar värde i en turbulent samhällsatmosfär.

Det är just därför ledningen betonar vikten av att se den andres goda intention, vikten av att lyssna, att försöka förstå hur den andre tänker. Brukaren, kunden, medarbetaren, chefen, politikern. Inte sätta sig själv i centrum och utgå ifrån att alla andra ska ”förstå mig” utan på djupet försöka förstå hur andra tänker och ser på livet. Det är först då vi börjar den nödvändiga resan till att bli något annat. En modern kommun som levererar resulat till sina uppdragsgivare – våra politiker – och ytterst kommunmedborgarna.

Det är just därför Moder Teresas enkla tes om vikten av att ”tycka om sina medarbetare” är så central. Ett ledarskap som inte förstår det eller förmår leva det budskapet kommer med lagbundenhet att hamna på efterkälken.

Från personal, medarbetare till medledare
Under många år pratade vi om personal. Lite överdrivet beskrivet – en grupp som anställdes, gjorde som chefen sa och föjde rutiner och arbetsbeskrivningar. Ett sätt att arbeta som passar bra för en myndighet och kanske en monopolorganisation.

Ett modernt arbetsliv pratar om medarbetare. Det är inte bara en lek med ord utan ett sätt att uttrycka medskapande och ansvarstagande. Medarbetaren tar mer av egna initiativ, ser vad som behöver göras och lutar sig inte mot arbetsbeskrivningar.

Jag vet inte om ni följer mitt resonemang. Men en modern kunskaps- och tjänsteorgansation 2010 behöver ta ytterligare ett steg från medarbetare till medledare. Dvs en roll där ledarskap och medarbetarskap smälter samman. Ett arbetsliv där ansvarstagandet är gemensamt utifrån mål och uppdrag. Högt egensansvar men också hög tillit inom arbetslaget.

En modern kunskapsorganisation pratar om vikten av att skapa förståelse för varandras olika roller och uppdrag. Vad är politikens uppdrag, vad är chefens uppdrag och  vilken roll spelar medarbetaren. Allt hänger ihop i ett samverkande system.

En modern kunskapsorganistion pratar öppet om spänningar och motsättningar och ser det som vägen till utveckling inte något som ska undertryckas i en sörja av otydlighet och att ”prata om varandra i slutna rum”. Organisationer som bygger på en kultur där man pratar illa om varandra, ger varandra dåligt samvete eller där dialog ersätts av konfrontation går på sikt under i sina egna konvulsioner.  

Och allt börjar med den enkla tesen och vikten av att ”tycka om sina medarbetare”. Inte som en mysig devis utan som en grundläggande utgångspunkt för att utveckla våra arbetsplatser och vårt förhållande till våra brukare. Det är precis det här vi ska göra de närmaste åren. Allt för utveckla vår vision om den stolta Fristaden – vårt Eskilstuna.

Obegripligt och flummigt säger den kritiske. Ja, kanske. Men vad har vi för val……………………….

Ha en bra vecka!

På jobbet
Jag känner mig nöjd med att vi är på väg att ta oss fram i en svår fråga – filialbibliotekens framtid. Sedan besluten att lägga ner några av våra filialbiblioteken så har diskussionerna gått heta såväl bland Eskilstunaborna som i media och internt i vår egen organisation. Det är bra och ett tecken på att det är högt i tak. Spännningar, motsättningar och olika synpunkter är aldrig farliga om det finns en vilja till att lyssna.

Jag förstår och delar också de synpunkter som poängterar att det finns en fara att det sker en nedrustning i några av våra bostadsområden. Jag har själv varit ansvarig för våra bibliotek i Västerås och har genom åren lyft vikten av bildning och bokens betydelse. Samtidigt så måste vi våga förändra. Ibland blir vissa frågor så svåra och så symboliskt starka att ingen vågar röra i någonting. Det blir till slut en tyst organisation och saker och ting löper på år ut och år in.

Jag kanske inte får några applåder för min ståndpunkt – men jag tror att det var rätt av Kultur- och fritidsnämnden att våga röra i biblioteksverksamheten. I ett svårt ekonomiskt läge så måste politiker och tjänstemän agera ansvarsfullt och värna att Eskilstuna är ett välskött fögderi. Detta trots att alla säger – ”rör inte just vår verksamhet”.

Den lösning som nu växer fram om filialbibliotekens framtid kan bli bra. Jag skulle vilja se mer av samarbete mellan folkbiblioteken och skolbiblioteken. Jag skulle vilja se mer ansvarstagande från området och bygden där medborgarna, föreningar och organisationer agerar tillsammans med kommunen. I de bästa av världar är det dit vi nu är på väg.  

Jag blir glad över att ha kommit till en kommun som så konsekvent tar demokratifrågan på allvar. Säg den organisation som inte har ett policydokumet som uttrycker vikten av demokrati och inflytande. Färre är de organisationer som blir konkreta. Just därför uppskattar jag Eskilstuna kommuns demokrativecka där medborgare, medarbetare, föreningar och organisationer involverar, engagerar och inspirerar under fem daga i breda aktiviteter och diskussioner.

Bild från tidigare Demokrativecka

Min grundhållning är att demokratin aldrig är given. Den måste återerövras igen och igen. Nya generationer måste ställa nya frågor och ange nya lösningar. Själv var jag med på några bra tillställningar under veckan. Dels träffade jag ett hundratal Eskilstunabor som ingår i en sk medborgarpanel. Ett mycket bra sätt att arbeta där 200 Eskilstunabor agerar IT-panel i en rad viktiga frågor. Dels ingick jag i en samtalspanel som handlade om medarbetarnas delaktighet inom vården. Det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Min erfarenhet genom yrkeslivet är att medarbetare som är delaktiga och känner att det är ”högt i tak” gör också ett bättre arbete i relationen till brukaren.

Jag träffade Hotellägarföreningen i veckan. Det är som det låter en sammanslutning av våra hotellägare. De har en mycket viktig roll i vår stad. Vi diskuterade hur vi tillsammans kan stärka Eskilstuna som en turist- och konferensstad. Det blev ett bra och rakt samtal och det känns att de är besjälade av Eskilstunas utveckling.

Jag var inbjuden till Stadsbyggnadsförvaltningens ledning för att diskutera Eskilstunas framtid. De har en oerhört viktig roll i bygget och planeringen av vår stad. Jag ser både kloka och erfarna medarbetare på förvaltningen men också unga 1970- och 1980-talister som inför engagemang och nytänkande. Ledningen poängterade att det måste få finnas ett stort handlnigsutrymme för förvaltningar och enheter. De är oroliga att alla ska vara med på allt och känslan av att man dränks av pålagor ”uppifrån” var påtaglig. Bra synpunkter och vi vred och vände på argumenten.

Jag noterade att Aftonbladet hade en tuff artikelserie om arbetslösheten i Eskilstuna. Tungt budskap med mörka, ödesmättade bilder från Nyfors och mennigar som ”det luktade urin” förstärke bilden av hopplöshet. Även om jag inte delar bilden av vår stad så tycker jag att det är bra att läget redovisas öppet och ärligt. Aftonbladet har haft en rad bra reportage som sklidrar arbetslöshetens Sverige. Det är en tuff tid. Särskilt för våra ungdomar.

Sedan tror jag att Eskilstunaborna höjer på ögonbrynen – Nyfors………………man måste nästan vara journalist från Stockholm för att tycka att Nyfors är vårt stora problemområde. Skriver jag som alltid tyckt om Nyfors.

 Mitt Eskilstuna – med löparskorna på (24)
Jag tar mig ut till Kjula. Startar vid Kungsvallen och springer i makligt 6.05 min/km-tempo mot skolan. Återigen möter jag en fint belägen och välskött skola. Jag gillar att den gamla skolan finns kvar och jag förstår av skyltningen att den används alltjämt. ”Vi lära icke för skolan utan för livet” står det uppfodrande vid ingången. Ett budskap som är lika sant idag.

En bra metodik för att fånga ett landsbygdssamhälles mående är att läsa anslagstavlor. Och jag stannar vid några stycken och noterar att kyrkan och idrotten är viktig för bygden. Blomsterbinderi och friskis- och svettispass blandas med kyrkkaffe och körsång.

Tar mig bort mot kyrkan och springer sedan upp på åsen. För så är det - Kjula är sin ås. Och kanske man kan störas av de sår som skapats i naturen men samtidigt så är Kjulas grus grunden i många byggen av hus och vägar runt om i Eskilstuna. 

Jag tar mig över gamla Stockholmsvägen och springer mot Baptistkyrkan. Här bodde Robert, baptistpastorns son och jag noterar att såväl ”hans”  kapell som hus verkar användas även idag.

För så var det. Kjulaungdomarna gick på Djurgårdsskolan och några av dem – bl a Robert - blev med tiden några av mina allra bästa vänner. Jag ökar tempot till strax under 5.50 min/km när jag tar ut stegen förbi där ytterligare en barndomskamrat Roland bodde med sina föräldrar. Minnen, dessa minnen.

Men Kjula är inte bara sin skola, sina kyrkor och ås utan också ett attraktivt villasamhälle. Och kanske vi snart kommer att nämna Kjula i samma mening som vi pratar om en av nordens största logistikområden. För något är i görningen och jag märker att mina möten allt mer handlar om Eskilstuna Logistikpark.

På hemmaplan
Jag tror inte att de sk åhörardagarna finns kvar i skolan. Men hustrun är ihärdig och har besökt sitt barnbarn under alla år. Nu var det dags igen och i takt med åldern så börjar stora F tycka att det blir lite pinsamt med en mormor i klassrummet och på skolgården.

Men innest inne var det jätteroligt, berättade han för mig i förtroende. Det måste vara kul att ha en sådan mormor…………..

 Jag vill att ni noga tittar på bilden. Vad ser ni?

Ett gäng tjejer eller vandrar tankarna iväg? Muslimska flickor med sina dok. De har det säkert tufft. De har säkert varit med om krig och elände. Kanske lever de ett tufft liv hemma med en familj som inte ger dem så stort handlnigsutrymme?  Hur går det i skolan – klarar de av det svenska språket?

Mina egna tankar far iväg och jag hämtar naturligtvis näring från mina erfarenheter och värderingar men också från mina fördomar och bilder om hur livet är.

Men sanningen är den att jag vet ingenting om hur Zakra, Alla och Sorah har det i livet eller med sina familjer men jag vet att de är Sveriges framtid. I årets nationella matematiktävling arrangerad av Kungliga Vetenskapsakademien så hade sju elever i landet alla rätt – Johan från Nolhagaskolan i Alingsås plus sex elever från Rinkebyskolan i Stockholm. Bland annat våra tre tjejer på bilden. 

Det finns en lärdom i den här tankeövningen – ofta är vi snabba att dra slutsatser och kategorisera människor utifrån social och etnisk bakgrund men också utifrån kön, klädsel och ålder. Han eller hon är på ett särskilt sätt. Vi har en tendens att behandla människor som kollektiv före deras individuella karaktär.

Förenklingar som bildar norm
Jag skriver inte det för att klandra. Det är djupt mänskligt och har att göra med att förenkla och skapa ordning i en värld som är allt mer fragmentarisk och svårtolkad. Vi gör alla sådana här förenklingar varje dag och vanligtvis så skapar det inga problem. Problemen uppstår när vi konsekvent låter våra bilder och förutfattade meningar bilda norm. Dvs våra förställningar blir så starka att vi inte ens ifrågasätter eller reflekterar över dom. De blir så starkt integrerade i våra tankemönster, i vårt sätt att förhålla oss att de i någon mening blir en del av vår egen personlighet. Och det är då vi får problem. Fördomar och förutfattade meningar blir inte bara en del av vår eget värdesystem utan de blir samhälleligt institutionaliserade.

Läsaren kanske tycker att jag far iväg och blir väl teoretisk. Men jag gör det medvetet. Jag tror nämligen att vi måste våga rannsaka bilder och värderingssystem som håller tillbaka samhällelig utveckling. Och jag tror att vi just nu befinner oss i en av de mest spännande men också svåra epoker i historien. Antingen så tar vi en väg som innehåller än mer av motsättningar, regionala konflikter, etniska och religösa spänningar, politiska konvulsioner och våld eller också går vi mot mer av förståelse, samarbete och förmåga att se den andres goda intention.

Och om vi ska klara av det så måste vi lämna idén om att vara politiskt korrekta där vi ofta tycker lika och saluför vad som uppfattas som riktiga idéer och istället öppet och ärligt vågar diskutera våra grundläggande fördomar och också vågar prata om värderingssystem som just är kollektivt manifesterade. Dvs vi utgår ifrån att det bara är så.

Maktstrukturer som håller tillbaka samhällen och människor
Inom sociologin pratar man om maktstrukturer och maktordning. Dvs att oaktat vad vi som enskilda tänker och hur vi agerar så finns en systemordning där t ex män ses som överordnade kvinnor. Jag är inte så säker att jag delar varje kommatecken i en sådan analys men maktordningsteorin väcker tankar.

Tänk om jämställdhetsfrågan inte bara handlar om de klassiska frågorna om lika löner, könsroller och ansvar för barn och familj utan mer grundläggande frågor där samhället är organiserat efter manliga normer.

Jag lyssnade förra veckan på Gabriella Fägerlind som arbetat med jämställdhetsfrågor under många år i såväl offentlig sektor som i privata näringslivet. Gabriella var den som satte mig på spåret om Rinkebyeleverna.

Gabriella beskriver ett samhälle där t ex kvinnor behandlas annorlunda än män inom hälso- och sjukvården. Tänk, säger Gabriella om det är så att kvinnor behandlas annorlunda och ytterst diskrimineras inte därför att någon tycker att kvinnor inte ska ha lika rättigheter utan därför att samhället är uppbyggt utifrån manliga normer och processer. Må vara behandling för hjärtproblem, stöd för företagande, bemötandet på Arbetsförmedlingen eller socialtjänsten – för att ta några konkreta och vardagliga exempel

Då är vi illa ute. Då handlar det inte bara om värderingar eller att vi får skärpa oss utan då handlar det om hur vi organiserat samhället. Och tänk om samma logik gäller när vi förhåller oss till invandrare och ännu tydligare till unga muslimska tjejer.

Att få utlopp för hela sin potential
Har det här med oss att göra i vardagen? Ja, jag tror det. Det handlar om hur vi tänker och förhåller oss inte bara mot varandra som arbetskamrater utan hur vi arbetar inom äldreomsorgen, inom skolan, inom samhällsplanering, inom teknik- och energiområdet etc. Dvs har vi en modern organisation som i sitt sätt att arbeta utgår ifrån individen?

Tänk vilken kapacitet som finns hos oss människor om vi får utlopp för hela vår potential. Att slippa bli kategoriserad som man, kvinna, svensk, invandrare etc. Jag tror att en kommun, en stad, en region som förmår se hela människans potential, fritt från fördomar och förutfattade meningar är den framtida vinnaren. De organisationer, de städer som lever kvar i föråldrade mönstrer och system kommer oundvikligen att stagnera och på sikt att gå under.

Elever från Fröslundaskolan

Just därför är integrationsarbetet och jämställdhetsarbetet inte bara en fråga om att vara politiskt korrekt och ”ha rätt värderingar” utan ytterst handlar det om Eskilstunas framtid. En del av vår vision om den stolta Fristaden.

Så svårt, så teoretiskt och luddigt är det. Men vi har inga alternativ. Frågorna måste upp till diskussion. Och just därför är bilden på Zakra, Sorah och Alla så central. Den sätter fingret precis på vad det handlar om – din och min syn på livet, samhället och ytterst på våra medmänniskor. Den som inte förstår att de här ungdomarna - eleven i Alingsås och våra sex Rinkebyelever är vår framtid – blir släpankrare för oss andra och förhindrar att samhället utvecklas. Så tufft och så enkelt är det.

Ha en bra vecka!