Jag blir glad över den medvetenhet som börjar växa fram i hela kommunkoncernen. Traditionellt så tänker man oftast att det här är något som rör skolan. Vår idé är att det här handlar om Eskilstunas framtid. Det handlar om möjligheten att skapa jobb men också om att ge ungdomar möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar.

Just därför är det här en fråga för alla förvaltningar och bolag och det var också det vi gestaltade den här dagen. Förutom diskussioner och inspiration från idé och lärdomshistorikern Bernt Gustavsson så var också rektorer och elever inbjudna för att delge sina synpunkter och erfarenheter.

Den här veckan gick i arenornas tecken. Förutom några interna arbetsmöten så var jag inbjuden av Sörmlands lokalradio för att prata om kommunens planer för bad och ny arena. Jag tar det som ett tecken på det stora intresset som finns för de här framtidsplanerna.

Sörmlandsradions Jonas Carnesten och intervjuoffret

Den här veckan så är också vår projektledare Benny Larsson och jag inbjuden till Örebro. Under de senaste åren har dom gjort en enorm satsning för att modernisera sina arenor. Ny fotbollsarena, ny inomhusarena för bandy, modernisering av hockeyhallen och det klassiska Idrottshuset. Det är inte för inte som Örebro utsågs av SVT till årets idrottsstad 2011.

Den här veckan träffar jag Framtidens ledare. Det är en grupp på ca 20 st som tagits ut som just framtida ledare i Eskilstuna kommun. Mitt bidrag blir att förmedla mina egna erfarenheter och steg jag tagit i mitt yrkesliv men också att inspirera och resonera kring den nya tidens ledarskap.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
När jag pratar och skriver om Eskilstuna så tänker jag orterna Eskilstuna och Torshälla men också våra ytterområden och vår landsbygd. Jag tror att det är viktigt att tänka så. Eskilstuna som kommun är en geografisk enhet med en gemensam historia och kultur.

Även om det lätt blir fokus på centralorten och Eskilstuna centrum så ser jag hur det också sjuder av engagemang och aktivitet i andra delar av Eskilstuna.

Näshulta och Ärla är två goda exempel. I Näshulta finns en stark känsla för bygden men inte bara med fokus på kulturhistoria utan med ett tydligt framtidsperspektiv. Den egna idrottshallen och nu engagemanget i att skapa en friskola med starkt lokalt driv och den sk Näshultaveckan är sådana exempel.

I Ärla har orten gått samman och bl a med EU-pengar och eget arbete skapat en ny modern samlingsplats vid idrottsplatsen.

Det är viktigt att vi ser det här. Eskilstuna är en helhet och det sjuder av aktivitet lite överallt. Något som inte alltid synliggörs.

På hemmaplan
Den regelbundne läsaren har noterat att familjen är mitt i en flytt. Efter mer än 20 år lämnar vi radhuset som vi älskat. Där jag har mina kläder och ”pryttlar” har jag mitt hem, säger hustrun. Där jag har mina skivor är mitt hem, svarar jag. Tur då att hennes ”pryttlar” och mina skivor är på samma plats i vårt nya hem.

Svärdottern har skivreleaseparty i helgen. Kolla upp LeMuhr om ni är intresserade.

Annars tillbringvar jag helgen med mina Örebrokompisar. För 32 året (!) i rad träffas vi för att rösta fram årets låt, CD, bästa grupp och artist. Det ni!

Ha en bra helg!

I den läsvärda boken ”Livet måste ha en mening” formulerar han sedan på 1960-talet sina erfarenheter och det är en stark läsning. Frankl menar att de fångar som fann en slags mening med sin vistelse i koncentrationslägret också hade större möjligheter att överleva. Frankl beskriver det drastiskt som att ”finna en mening i lidandet” istället för att bli en levande död.

I det förstone så kanske man reagerar på det där sättet att resonera. Som om Frankl menade att man ska acceptera sitt öde. Det är inte så han resonerar utan snarare att man som människa måste förhålla sig till den värld och den situation man lever i. I det här fallet att vara en fånge i helvetet.

Just genom att fomulera ett sammanhang, en djupare mening menar Frankl att människan kan hämta kraft och energi. Något som i sin tur kan användas inte bara för att överleva eller möta sitt öde utan också för att förändra.

Vikten av att se till det friska
I mitten av 1980-talet formulerade professor Aaron Antonowsky (1923-1994) idén om känslan av sammanhang KASAM i sin bok ”Hälsans mysterium”. Antonowskys resonemang bygger på samma grundfundament som Frankl. Människor som finner begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i livet har också en tendens att få bättre hälsa och leva längre.

Min tredje inspiratör – den amerikanska utvecklingspsykologen Emmy Werner (f 1929 – har i sin forskning, som bl a finns redovisade i boken ”Mot alla odds”, ytterligare bekräftat Frankls och Antonowskys idéer.

I en unik longtudiell studie av barn som växte upp under svåra sociala förhållanden visar Werner att en av de avgörande faktorerna för hur det går i livet för dessa barn som vuxna är just deras förmåga att finna en djupare mening med sina liv.

Nu skall erkännas att jag är starkt påverkad av dessa tre personers livsverk, forskning och slutsatser så jag är kanske inte den bäste kritikern. Men jag tror – och jag tycker mig fått det bekräftat under alla år som socialarbetare, chef för skolan, vård och omsorg, ledare och kommundirektör - att de är något på spåren.

Deras erfarenheter har något att säga om människans allra innersta väsen. Om vi som människor finner en djupare mening med vad vi håller på med så ökar också vår förmåga att leva vår fulla potential. 

Och deras erfarenheter är tufft erövrade. Ett märkligt sammanträffande – om jag minns rätt - är att såväl Frankl, Antonowsky som Werner har en judisk historia och egna eller släkt som har erfarenheter från koncentrationslägren.

Att se meningsfullhet i vardagen
Har de här lärdomarna och erfarenheterna något med oss att göra, frågar sig den kritiske läsaren? Ja jag tror det. Min erfarenhet är att om vi förmår sätta in våra liv eller vår stad i ett sammanhang, skapa begriplighet så ökar också vår förståelse inte bara för vårt eget vardagsarbete utan också för hur andra agerar och tänker.

Vi skapar ett Eskilstuna i ett sammanhang, i en kontext. Om vi förmår förstå vår stads historia, vårt läge, vår färdriktning och vår framtid så ökar också förståelsen för skeenden och händelser. Istället för frustration, ibland svartmålning och en problematiserande attityd växer tålamod och en inställning att se andras goda intention.

Överför vi samma tankeidé till vår arbetsplats så lär oss Frankl, Antonowsky och Werner att se till det goda, det växande – det salutogena istället för det patogena på psykolog och sociologprosa. Förmågan att sätta in min skola, mitt äldreboende, mitt kontor, mitt stadshus i ett sammanhang. Att förstå att min arbetsplats inte är en solitär i rymden utan är en del av ett samverkande system där delarna påverkar varandra inbördes.

Min erfarenhet är att medarbetare och arbetsgrupper som förmår sätta in sin vardag i en större helhet också brukar börja ersätta ”vi och dom” till ett ”vi tillsammans”. Arbetslaget på t ex skolan börjar se socialtjänsten, fritidsgården, företag, organisationer eller föräldrar som kollegor istället för några som skall kritiseras eller några som inte förstår.

Centrum förskjuts från mitt personliga och psykologiska epicentrum till en helhet som snarare kan beskrivas som en mosaik. En del kallar det verkligheten.

Att möta ett komplext samhälle
Flummigt och obegripligt, tänker några. Nej jag tror inte det. Världen, samhället och det personliga livet blir allt mer komplext och sammansatt så här i början av ett nytt sekel. Allt är beroende av allt. Det får också konsekvenser för hur vi tänker om livet, vårt arbete och vårt uppdrag. Just därför behöver vi berättelser som skapar förståelse och mening.

Det är precis den djupa insikten som Viktor Frankl vann under de tuffa åren i Auswitch-Birkenau. Frågan är om vi så här 70 år senare kan använda den insikten till att skapa ett bättre Eskilstuna.

Ha en bra vecka!

Det som slår mig är hur nära högskolan är lokalsamhället. Jag tror inte att man nog kan värdera vad en högskola betyder för en kommun. Just därför är högskolans framtid direkt sammanlänkad med Eskilstunas framtid.

En del av Stadshusets vardag är alla besök. Jag brukar berätta om olika internationella besök men glömmer lätt alla studiebesök av barn och elever.

Och alla besök från andra kommuner. Den här veckan så välkomnar vi Kristinehamn som vill veta mer om hur vi arbetar med demokrati och inflytande.

Jag gillar det här. Stadshuset ska vara en plats där det pulserar av besökare och gäster. Just nu håller vi på med att öppna upp en av portalväggarna i foajén för att skapa än mer utrymme för besökare och utställningar.

Jag har ett tydligt körschema som jag försöker leva efter varje dag. Enkelt uttryckt – kommundirektören skall se till att vi är ett välskött fögderi ekonomiskt, medborgarna och brukarna skall vara nöjda med det vi gör och våra medarbetare skall känna arbetsglädje och trivsel.

Den här veckan noterar jag; ekonomiska resultatet visar ett överskott för 2011, NKI – nöjd-kund-index – något över genomsnittet i Sverige och 2011 års medarbetarenkät visar totalt sett ett resultat över genomsnittet för jämförbara organisationer.

En nöjd kommundirektör – ja i några minuter. Sedan är det på alla utmaningar igen. Det är det som driver mig.

Internt så hade vi den här veckan en uppstartsdag tillsammans med alla medarbetare på det vi kallar Kommunledningskontoret. Jag blir glad över att se all kompetens som inte alltid är synlig utåt i media eller ens bland våra verksamheter men som är livsviktiga för organisationens överlevnad och syretillförsel.

Jag tänker på kommunsekreterare som ansvar för kommunfullmäktige, jurister, ekonomer, mark- och fastighetsingenjörer, planerare, kommunikatörer, strateger som arbetar med jämställdhet, integration, demokrati, folkhälsa, näringslivsutvecklare, IT- och projektansvariga, HR-ansvariga och administratörer. Så mycket bra folk och kunnande som håller igång kommunen och att bidrar till att den politiska infrastrukturen löper på.

Jag hoppas att ni läste Eskilstuna Kurirens artikel och berättelse om Camilla. Hon är granne till det sk lågtröskelboendet Hemlaås i Hällby. Hon var också stark motståndare till verksamheten ända fram till den dagen då hon gjorde ett studiebesök där. Då startade hon en stödförening till verksamheten och nu i helgen arrangerar dom en loppis till förmån för ”gubbarna”.

Världen och människorna är nog ändock goda.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det hände något med Eskilstuna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Tåget och vägen kom till Eskilstuna!

Det låter ju lite komiskt eftersom det var väl något som hände för hundra år sedan. Men det ligger något i det. När det helt plötsligt tar 1 timme med tåg och att det finns en modern motorväg till Stockholm så förändras Eskilstunas position och framtidsriktning.

Idag är det ca 7 000 som pendlar in och lika många ut ur Eskilstuna varje dag. Vår arbetsmarknadsregion har i ett slag förändrats. Nu kan man bo kvar i Eskilstuna även om jobbet finns på annan ort. Och minst lika viktigt – vi kan rekrytera bra och välutbildad arbetskraft till Eskilstuna utifrån.

Kommunstyrelsens förre ordförande Hans Ekström brukar målande beskriva hur Eskilstuna förvandlats från att historiskt sett varit en sydlig utpost i Bergslagen till en aktiv del av Stockholm- och Mälardalsregionen.

Just därför är det det synd att det gått allvarligt grus i maskineriet när det gäller regionfrågan. Eskilstuna är en del av Mälardalen och huvudstaden. Idéen om en storregion Uppsala, Västmanland och Södermanland är därför – som jag ser det – den enda logiska sammanslutningen. Fortsättning följer.

På hemmaplan
Jul- och nyårshelgerna känns långt tillbaka. Januari är en riktig jobbmånad och jag känner att jag inte riktigt hinner med familjen. Jag tänker att de står nog ut med det – ett tag.

Ska faktiskt överraska hustrun med att föreslå ett biobesök. Ser på bioannonserna att det finns lite att välja på.

Annars lyssnar jag mycket på First Aid Kit. Bäst just nu!

Ha en bra helg!

Vi lever i ett samhällsklimat som blir allt mer polariserat. Länder, religioner, kulturer, politiska -ismer står mot varandra. Vi ser det i form av krig, folkmord och terrorhandlingar.

En svår bild som vi måste orka se

Internationella tendenser blir också lokala
Jag oroas över den oförsonlighet, det hat som tenderar att växa. I det lokala så kan vi se samma tendens. I förra veckan kunde vi läsa om två politiskt aktiva här i Eskilstuna som blivit misshandlade av meningsmotståndare. Lägg då till att en fullmäktigeledamot fick sin bil förstörd och nedklottrad med budskapet att han ska sluta med sitt politiska engagemang så växer det fram ett unket samhällsklimat.

Vi ser samma logik, samma upplägg från den grova brottsligheten. Skräm människor till tystnad.

Läsaren tycker kanske att jag drar resonemanget för långt men vi ser samma tendens på tidningarnas kommentatorsfält. Hat, oförsonliget och hån ibland kryddat med sexism och rasism.

Jag tycker mig ana – om än i liten ljummare tappning – samma utveckling i annars välskrivna insändare.

När det gäller våra barn och ungdomar så tar vi del av rapporter om att allt fler känner sig mobbade och osäkra såväl på nätet som på skolgården.

Lägg då till den uppblossande diskussionen inom forskarvärlden om huruvida de våldsamma dataspelen är farliga eller inte för våra barn.

Andra perspektiv
Jag tänker på allt det här – en bild som jag naturligvis tecknat med grov pensel - när jag pratar med min vän Robert som levt och arbetat i Indien under ett år. Han berättar om ett samhälle som innehåller starka sociala spänningar och en korruption som tenderar att förgifta samhällskroppen men som ändock mitt i det där innehåller mycket värme mellan människor. En känsla av trygghet när man går på gator och torg.

Jag vet inte var svaret går att söka. Handlar det om religionens, kulturens och historiens påverkan på oss genom årtusenden? Och om det är så – var finns i så fall källan till denna oförsonlighet som tar sig dessa vardagliga uttryck att man misshandlar meningsmotståndare eller personer man inte gillar.

Eller låter sin frustration flöda på nätet eller som tonåring ägnar timmar åt att döda och skjuta – om än bara på en dataskärm.

Kanske har vi tappat kontakten med vårt inre. Vår allra innersta kärna. Det som gör att vi är människor.

Återupprätta vuxenheten
Flummigt, invänder den kritiske läsaren. Ja, kanske. Men jag tror att vi aldrig haft ett viktigare uppdrag. I skolor, på fritidsgårdar, i föreningar och vid köksbordet. Det vill säga återupprätta vuxenheten. Eller kanske än tydligare – att återupprätta människovärdet.

Att våga prata om hur vi är mot varandra. Att ägna tid i skolan åt att diskutera värderingar och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Vi vuxna måste själva agera i en anda av samtal och nyfikenhet. Försöka gå i den andres skor, se den andres goda intention. Annars förvandlas ett hej på bussen snabbt till en blick i golvet.

Ytterst måste vi återupprätta upplysning och bildning. Det behöver bli fler som tydligt tar avstånd från våld och extremism – oaktat om det är iklätt politiska eller religiösa förtecken.  Fler som tar avstånd från den tärande brottsligheten.

Men det behövs också fler som inte bara nöjer sig med att rycka på axlarna när hatet och oförsonligheten får utrymme i media och på nätet.

Det behövs fler föräldrar som reagerar och börjar sätta standard om vad som gäller när det gäller dödandets och lemlästandets poänglekar.

Det behövs fler vuxna som finns i barn och ungdomars miljöer.

Och hur konstigt det än låter så blir den här märkliga världen lite bättre för varje år. Lite mer rättvis. Lite mer hoppfull.

Ha en bra vecka!

Nu tar Barn och utbildningsförvaltningen och Torshälla återigen ett bra initiativ. Den här gången samlades alla som arbetar inom grundskolan för att diskutera de utmaningar vi står inför.

Skolan och utbildningen är kanske Eskilstunas allra viktigaste framtidsfråga. Om det går bra för våra elever och de klarar skolan så höjer vi utbildningsnivån som i sin tur leder till att fler företag är villiga att etablera sig och fler ungdomar blir starkare på en tuff arbetsmarknad.

Min erfarenhet är också att om det går bra i skolan så minskar riskerna för att leva ett socialt vingklippt liv.

Annars så startade veckan med ett kommunstyrelsemöte. Viktiga frågor om regionbildning stod på agendan. Och – om nu någon missat det – politikerpensioner.

En intressant iakttagelse är att det nya möter det gamla. När spelreglerna om politikerpensioner växte fram så skedde det i en miljö där politiker ofta var äldre som lämnade en yrkesbana och då behövdes någon form av system för att klara omställningen innan pension.

I dagens miljö är politikerna yngre och andemeningen var knappast att man skulle ha rätt till pension redan vid unga år. Det är det som är stötande i folkflertalets ögon. Samtidigt är det viktigt – utan att bli för stark Eskilstunapatriot – att betona att vi är en av de kommuner i Sverige som har en högre åldersgräns än SKLs rekommendationer. 58 år istället för det vanliga 50 år. På kommunstyrelsens sammanträde togs också ett initiativ att se över spelreglerna för politikerpensionerna ytterligare.

Mitt i folkstormen så är det viktigt att förmedela det budskapet. Eskilstuna går i bräschen för förändrade villkor. Villkor som känns mer moderna och mer i fas med människors syn på arbete, samhälle och politik.

Vi är mitt i en förändring och utveckling av ledningsarbetet. På måndag så hälsar vi vår nya kommunikationsdirektör Eva Norberg välkommen till Eskilstuna. Det här är ett led i att stärka upp vårt informations- och kommunikationsarbete ytterligare. Min erfarenhet är att det skett en revolution de senaste 10-20 åren i offentlig sektor. Från att vi ”bara” skickade ut beslut eller kommunicerande via bruna kuvert – lite överdrivet  – så är en kommun ett öppet och levande forum där information, kommunikation, dialog sprids med ljudets hastighet. Vi är allt mer on-line och medborgarna kräver information n-u .

Eva Norberg ny kommunikationsdirektör i kommunen

Annars börjar även 2012-års frågor göra sig påminda – arena, bad, marknadsföringsbolaget EMAB, Parken Zoo, högskolan, mark- och fastighetsfrågor.

Jag blev extra glad då jag noterade att Ung Fritid uppmärksammades i veckan i form av en utmärkelse. Min bild är att vi har en bra förebyggande ungdomsverksamhet i Eskilstuna. Det är inte alltid den blir synliggjord. Grattis till alla medarbetare!

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Eskilstuna Kuriren hade en intressant artikel där de speglade storstilade drömmar i Eskilstuna som inte blev av. Idén om flera tusen lägenheter i Stenby eller idén om att riva Köpmangatan för att bygga nytt. Det finns genom historien alltid en rad sådana projekt. Och skall finnas.

För tänk er en stad som inte bär på drömmar. Tänk er en stad som är centralplanerad och där varje skiss och idé förverkligas till punkt och pricka. För poängen i Kurirens artikel är också att männiksor kan påverka. Alla idér är inte geniala och det är det som är styrkan i demokratin. Varje sak måste prövas för att överleva.

Samtidigt så får en kommun inte bli feg eller räddhågsen så fort någon tycker något. Då skulle inte Eskilstuna snart vara en 100.00-stad. Då skulle inte Volvo varit kvar eller tåget ta en timme till Stockholm. Eller miljön runt ån sett ut som den gör. Och kanske vi inte får vare sig ett nytt bad eller en ny arena om vi aldrig vågar någonting.

De närmaste åren står Eskilstuna inför en rad utmaningar som stavas modighet. Mod att våga genomföra.

På hemmaplan
Just nu handlar det mycket om flytt i den Erikssonska familjen. Vi slåss mot klockan. Ska det nya boendet bli klart innan den nya familjen flyttar in i vårt nuvarande boende? Jag har i vart fall säkrat att jag kan bo hos min mamma om det krisar.

Plus 8 grader ute och inte tillstymmelse till snö. Skönt säger jag men det gör inte några av våra medarbetare. Anna Lindén, Madelene Eriksson, Helena Andersson Tsiamanis och Ingrid Sköldmo skall åka det 9 mil långa Vasaloppet. Jag blir imponerad och samtidigt avundas jag dom inte. Rullskidor………hm

Annars lyssnar jag mycket på PJ Havey just nu.

Ha en bra helg! 

Ett blomstande Hälleforsnäs på 1960-talet

Idag lever vi i ett samhälle som delvis drivs av en annan rytmik. Jobben följer människorna. I det postindustriella samhället är vi inte längre lika beroende av att råvarorna finns granngårds eller att energiförsörjningen måste hämtas ur den närliggande naturen.

Den spännande frågan blir då – vad är det som driver tillväxten i moderna samhällen? Om det är som allt fler forskare, tänkare och debattörer menar – dvs att jobben följer människorna och inte tvärtom så omkullkastas hundratals års erfarenheter. För att prata organisationsprosa – då behöver vi ändra strategi.

En ny utvecklingslogik
Om tendensen är att jobben följer människorna så sätts allt mer fokus på att våra städer måste utvecklas till öppna och attraktiva miljöer. Krasst uttryckt – ingen vill bo i en miljö där det känns otryggt, där kriminaliteten är hög eller där det finns starka spänningar.

Tvärtom så karaktäriseras framtidens städer av god utbildning, bra vård och omsorg, vackra stads- och landsbygdsmiljöer. Och en känsla av modernitet där människors olika livsstilar, kulturer, etnicitet, intressen och livsdrömmar samspelar.

Det i sig skapar ökad inflyttning och fler investeringar som i sin tur leder till att nya företag etableras och redan existerande utvecklas. Som i sin tur leder till ökade skatteintäkter och en mer välmående kommun.

Jag hör på mig själv att jag kanske blir för abstrakt och teoretisk men jag tror att det är viktigt att förstå den här utvecklingslogiken. För om vi på djupet förstår och långsiktigt driver Eskilstuna åt det här hållet så kommer vi också att se ett nytt och modernt Eskilstuna växa fram.

Vi lever alltjämt med industrialismens logik. Kanske särskilt i en stad som Eskilstuna som har en sådan stark identitet och stolt historia i mer än 400 års produktion och tillverkning.

Det tar sig bl a i uttryck i förhoppningar om att de stora och starka företagen skall skapa jobb. Det tar sig också i uttryck i en stark tro att det är kommunen som skall lägga till rätta, ordna och ställa. Istället för att se att alla måste samarbeta och gå tillsammans.

Jag skriver inte det med någon kritisk underton utan mer för att vi behöver förstå att vårt sätt att tänka och förhålla oss har sin grund någonstans. Och den grunden stavas hundraåriga framgångsrika erfarenherer från industrialismens epok.

Hur vi tänker om vår stad
Om läsaren är med mig på att utvecklingen går mot att jobben följer människorna och inte tvärtom så behöver vi tydligare fundera på vad som då är Eskilstunas framtida drivmotorer.

En viktig del är kulturen. Men då inte bara som hur den uttrycks i form av teater, musik, litteratur och konst – vilket också är viktigt – utan kulturen i meningen hur vi är mot varandra och mot de som besöker eller jobbar i vår stad. Hur gestaltar vi öppenhet – som Eskilstunabor gjort i tusentals år?

Hur andas våra parker, gator, torg och kvarter öppenhet, estetiskt vackra gröna miljöer och aktiva människor?

Hur ser våra byggnader ut, hur vill vi bli uppfattade? Ett slitet och mögelluktande konstmuséum – apropå hur läget var för några vår sedan -  och nu sporthall och bad eller moderna funktionella och vackra lokaler där det pulserar?

Vilka typer av restauranger och nöjeslokaler vill vi ha? Där fyllan flödar och svarta pengar snurrar eller är det något annat den moderna unga människan kommer att kräva?

En stads kultur och själ skapas av dess människor. Det börjar med hur vi är mot varandra, hur vi tänker om vår stad, hur vi är mot Eskilstuna och hur vi ytterst ser på oss själva. Med självrespekt eller självförakt.

Dags för industristäderna
Fastighetsägarna, HUI Research och SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför en intressant studie där de nu presenterat en första delrapport ”Kulturen och staden”.

De har bl a studerat landets 34 största kommuner utifrån en rad olika aspekter. Syftet är inte att ranka bra och dålig utan snarare att hitta lärdomar och försöka svara på frågor om vad det är som driver en stad framåt.

En generell lärdom de pekar på är att varje stad har sina möjligheter men också sina begränsningar. Det där kan låta simpelt men jag tror att det är oerhört viktigt att börja där. Eskilstuna ska inte bli ett Stockholm eller Barcelona eller ens ett Uppsala eller Linköping. Vi har vår egen historia, vår egen själ och vår egen logik.

Vi ser nu ute i Europa att den mest spännande utvecklingen ofta sker i sk klassiska industristäder. Efter huvudstäderna, turistmagneterna och universitetsstäderna är det nu en ny typ av städer som kliver fram. Ett Manchester, Liverpool, Glasgow, Duisburg eller motsvarande i Frankrike och Holland. Jag tror att det är där Eskilstuna skulle kunna hämta kraft ochenergi.

Manchester - ett exempel på en industristad som tagit nästa steg

Kulturen viktig
Den undersökning och analys jag refererar till pekar också på kulturen – i dess rena mening – också har stor betydelse för en stads utveckling.

Undersökningen tittar bl a på fem kulturvanor – bokläsning, biobesök, teaterbesök, biblioteksbesök och besök på pop/rockonsert. Eskilstuna hamnar lågt på den listan. Det säger också något om vår stad.

Intressant är att det inte finns några riktigt starka samband mellan nivån av kulturbesök och de resurser som satsas. Det kan låta konstigt men undersökningen tar Nyköping som exempel som har de lägsta kommunala kulturutgifterna men som placerar sig ganska högt på listan över kulturbesök.

Det finns heller inget riktigt starkt samband mellan kulturbesök och inkomstnivå. Det som sticker ut som starkast samband är snarare hög kulturaktivitet och hög utbildningsnivå. Likaså så kan man se ett samband mellan lågt antal kulturbesök och hög arbetslöshet.

Jag tror inte att jag behöver upprepa vilka utmaningarna är för vår stad. Men kanske det inte är någon tilfällighet att kommunfullmäktiges långsiktiga inriktning är just höjd utbildningsnivå, fler jobb, en hållbar utveckling och ytterst en attraktiv stad.

Bilden och analysen är solklar. Nu handlar det om att göra. I det arbetet behövs alla. Det har aldrig varit mer spännande.

Ha en bra vecka!

Men jag kommer ändock inte ifrån känslan att den nya oskrivna anteckningsboken är som ett nytt år. Låt oss åtminstone tro att allt är möjligt. I varje fall för en stund.

Jag tror att 2012 blir ett år av görande. Allt det som det pratats, beslutats och planerats för ska förhoppningsvis bli till verklighet. Regionfrågan är en sådan fråga. Under året lägger förhoppningsvis staten sin nya karta och det kommer direkt att påverka landsting och kommuner. Eskilstuna har också att ta ställning till ett konkret utspel från landstingen i Sörmland, Västmanland och Örero om en gemensam regionbildning. I veckan så träffade jag kollegor från grannlänen för att diskutera och värdera läget vad gäller regionfrågan.

Skolans resultat är en annan fråga som kommer att stå i fokus. Nästan alla kommuner står inför samma utmaning men i Eskilstuna är den särskilt viktig. Förverkligade livsdrömmar och arbetstillfällen står på spel.

Arbetet mot arbetslösheten och minskat försörjningsstöd är en annan fråga som kommer att dominera 2012. Lägg då till logistiksatsningen i Folkesta och Kjula, projekteringen av Fristadstorget, nytt bad och arena samt behovet av nya förskoleplatser och äldreboenden så klarnar bilden.

Och då har jag inte ens nämnt behovet av ökat bostadsbyggande och förbättrade kommunikationer.

Jag tror att läsaren är mindre intresserade av våra interna utmaningar men också den agendan är full av viktiga frågor. ”En-väg-in” vid rekryteringar, möjlighet till heltidsarbete och fortsatt satsning på ledar- och medarbetarskapet är sådana frågor.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Jag vet att det finns kritiska röster mot att företagarna och kommunen går samman om ett gemensamt nyårsfirande med sång, tal och fyrverkerier. Pengarna borde användas till annat. Jag har förståelse för argumenten men delar dom inte.

Jag tror att det är viktigt att en kommun, en ort har något gemensamt. En slags social markör om att vi är tillsammans. Det är kanske särskilt viktigt i en tidsatmosfär där spänningar och motsättningar tenderar att öka. Olika kulturer och traditioner kan berika men också dra oss i sär. Olika företeelser – om än oviktiga i sig – gör att vi får något gemensamt. Må vara en idrottsframgång, en kultur- eller nöjesaktivitet eller att ett företag etablerar sig eller ett bad, arena eller ett uppbyggt Statt. Eller ett gemensamt nyårsfirande.

Jag var både glad och kände mig varm i hjärtat när jag på nyårsnatten vandrade längs den hundrafalt marshallprydda åpromenaden. En påminnelse om en del av Eskilstunas själ.

På hemmaplan
Jag fick såväl Tomas Tranströmers samlade dikter som Staffan Bergstens bok om Tranströmer av jultomten. Så nu blir det en Tranströmervinter. Eftersom jag efter 20 år som medarbetare i Västerås har en del av mitt hjärta där så känns det extra bra. Jag känner mig stolt över att jag några gånger haft förmånen att vara med när Västerås stads Tranströmerpris delats ut. Tomas Tranströmer är en del av vår grannstad Västerås-

Hur går det med löpningen har några regelbundna bloggläsare undrat. Samma fråga har jag ställt mig. Nyårslöfte heter det visst. Anteckningsbokens blad är alltjämt oskrivna.

Annars lyssnar jag mycket på Jayhawks just nu.

Ha en bra trettondagshelg!

Det är knäpptyst i Dramatens salong. En hänförd publik följer doktor Glas egna depressiva tankar ”mig gick livet förbi…..”. Och så kommer de klassiska raderna;

Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå fruktad
i brist därpå avskydd och föraktad

Man vill inge människorna någon slags känsla
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst

En av livets hemligheter
Trots att man vet att de raderna kommer så är de lika starka. Och kanske vi där har svaret på en av livets allra innersta hemligheter – varför vi är som vi är.

Hur kommer det sig att vi trycker till andra och lägger ok på varandras axlar? Hur kommer det sig att vi alla till och från blir prinsar och prinsessor på ärten? Hur kommer det sig att vi är så lättkränkta? Hur kommer det sig att människan kan utföra de allra grövsta övergreppen? Hur växer hat och oförsonlighet?

Det finns naturligtvis samhälleliga, socioekonomiska och politiska förklaringar till det mesta som sker. Men många gånger så ekar förklaringsmodellerna tomma eftersom de ensidigt riktar fokuset på något annat eller någon annan än mig själv.

I den meningen är doktor Glas klarsynt i sin reflektion – i brist på älskad så blir jag något annat. Beundrad, fruktad, avskydd eller föraktad. Eftersom den värsta plågan för människan tydligen är tomrummet av ingenting.

Viktig skillnad på självförtroende och självkänsla
Den moderna psykologin skiljer mellan självförtroende och självkänsla. Jag tror att det här är oerhört viktigt och är kanske än viktigare då vi lever i en slags ”Zlatan-värld” där ett starkt jag blir eftersträvansvärt och där Tage Danielssons tecknade julfigur Karl-Bertil Jonsson alltmer får symbolisera det svaga, det veka – förmågan att tänka på andra.

Och det är här min poäng kommer – ett gott självförtroende som handlar om min prestation, vad jag gör måste alltid balanseras mot en god självkänsla. Självkänsla handlar om vem jag är, hur jag upplever och uppfattar mig själv, mitt eget värde – oaktat min prestation.

Ett modernt samhälle mår bra av många människor med goda självkänslor och något mer nedskruvade självförtroenden. Det är så vi möter en värld där spänningar och motsättningar tenderar att öka.

Att stärka sitt självförtroende är ofta ganska enkelt. Det är en pedagogisk utmaning det går att öva på. Att förbättra sin självkänsla är dock något mycket svårare. Då måste vi möta oss själva, lämna prestige och hat och istället börja vara mot andra som jag själv vill bli behandlad. En insikt som genomsyrat de stora världsreligionerna och de filosofiska -ismerna i hundratals år.

Och när han står där ensam på scen – den där doktor Glas – så förstår man att ”livet gick honom förbi”. Och så många liv som går förbi och dränks i alkohol och droger, i kriminalitet och våld men liv som också försvinner eller inte tas till vara i sin fulla potential därför att våra vardagliga tillkortakommanden tar sig uttryck i avundsjuka, lättkränkhet, ångest och frustration.

Barn och ungdomar behöver föredömen
Allmänt snack, invänder den kritiske läsaren. Ja kanske, men vad har vi för alternativ? Det går att arbeta systematiskt med att skapa en grogrund för god självkänsla. Framförallt bland våra barn och ungdomar.

Det handlar om att ”öva godhet”, bygga strukturer i skolan, på fritidsgården och i föreningen där vi berömmer och skapar trygghet. Aldrig någonsin tolerera mobbing eller att vi ser mellan fingrarna på dåligt beteende.

Det förutsätter mogna vuxna som lämnar egna tonårsbeteenden och agerar i en anda av föredöme. Jag har arbetat med socialt vingklippta ungdomar i många år och vet att de alla längtat efter vuxna föredömen. Några att mäta sig mot, några att ta spjärn mot, några som blir vägledare in i vuxenvärlden. De har nog av uppblåsta jag-fokuserade stora självförtroenden. Alla berättar om samma längtan.

Och då står vi där. Nakna och förvirrade. Är det jag som är ansvarig? Det var väl skolan eller kommunen? Polisen eller samhället? Eller politiken eller denna ”någon annan”?

Och varje gång vi pratar om att ”dom” är ansvariga så ekar det och tenderar att dra oss människor isär. Istället för att agera i en anda av ”tillsammans”.

För hur det än är med viljan och ambitionen att bygga en stad så handlar det ytterst om oss som lever här. Hus, arenor, gator, nya energisystem och vackra torg är viktiga. Men en stad byggs alltid av dess människor. Dess attityder och värderingar.

En stad med stort självförtroende utan en stark självkänsla blir aldrig framgångsrik på sikt. Precis där har vi utmaningen inför 2012!

Ha en bra vecka!

Jag hade tidigare under våren tagit studenten efter tre intensiva år på St Eskil. Nyårsafton skulle vi fira tillsammans med Lotta, Robert, Peter och Anki. Vi spelade ”Lola” med The Kinks och Lalla Hansson toppade Tio-i-topp med ”Anna och mej”

Det hade precis varit en kommunsammanslagning där bl a Torshälla, Hällby, Ärla och Kafjärden blev en del av Eskilstuna. Den lilla staden där det bodde ca 10 000 i slutet av 1800-talet hade nu med sina 93 000 invånare växt till en modern industristad. Volvo BM nyanställde och började planeringen för utbyggnaden i Brunnsta.

IFK Eskilstuna låg i topp i dåvarande division 2 och var nära att ta steget upp till allsvenskan och Guif gör en stabil säsong i allsvenskan.

Om bara ett drygt år - 1973 – skulle Eskilstuna utses till Årets Stad. Towa Carson spelade in tillsammans med Peter Himmelstrand den numera klassiska ”Eskilstuna är värt en melodi.”  Om ytterligare något år vinner Smederna SM-guld och Eskilstuna står i ordets rätta mening på toppen.

Vad vi då inte visste men kanske kunde ana var att Eskilstuna inom bara några år skulle genomgå en genomgripande strumturomvandling med bl a minskad befolkning och förlorade jobb.

Jag tror att det är viktigt att vi ger plats åt den här berättelsen. Det är nämligen en del av vår moderna historia och ger också begriplighet till varför vi är som vi är och varför Eskilstunas själ är som den är. För i den här berättelsen finns drag av optimism och också en urkraft.

För precis som Eskilstuna tidigare repat mod och förmått anpassa sig till tidens krav så skulle man naturligtvis göra det igen. Högskolans etablering på allvar i Eskilstuna kombinerat med en utbyggd Svealandsbana på 1990-talet och några år senare E 20 skapde föutsättningar för det nya Eskilstuna. Befolkningen ökade, jobben kom delvis tillbaka och nya branscher och företag etablerade sig.

Men i berättelsen rymms också besvikelse och missmod. Vi måste våga resonera om det. Min erfarenheter genom åren är att städer som genomgått stora omställningar – de må heta Manchester, Norrköping eller Eskilstuna – har en tendens att skapa en bristande självrespekt. Istället för att lyfta upp både styrkor och svagheter och möta utmanigarna så svartmålas vår stad ensidigt. I sämsta fall av oss själva.

Nu skriver vi slutet på 2011 och Eskilstuna är återigen precis på väg att återhämta sig efter konsekvenserna av den globala finanskrisen som slog hårt mot orter som domineras av företag som är beroende av fordonsindustrin.

Eskilstuna befinner sig i någon mening i en period av tillväxtvärk. Vi är på väg mot 100 000 invånare och det behöver byggas nya bostäder, nya vägar och gator, ny industri- och exploateringsbar mark, nya förskolor och äldreboenden, kommunikationssatsningar, smarta och energieffektiva miljöinvesteringar. Lägg då till logistiksatsningar i Folkesta och Kjula, behov av nytt bad och en ny arena så klarnar bilden. Det är det Eskilstuna jag brinner och arbetar för.

Det var nyårsafton 1971 och inte visste jag och tjejen från Skogsängen att vi – trots att vi var så unga – om bara tre år skulle få en liten dotter. Och inte kunde vi ana att vi 40 år senare alltjämt skulle bo i den här märkliga staden med sin urkraft som stavats förändring i mer är tusen år!

Allt gott 2012!

Inga höskolestudenter eller gymnasieelever på Fristadstorget. De handelsanställda har fortfarande några timmar kvar att sova innan de öppnar. Stadshuset lyser men ekar nästan tomt. Eskilstuna har inte vaknat än. 

Jag går igenom våra och våra grannars lokaltidningar och noterar glädjande att antalet döda i jultrafiken hitintills i år ligger på rekordlåga 1 död jämfört med de senaste årens 4 och 12. Vädret är säkert en förklaring.

Jag läser om idrottsframgångar och förluster. Bandyderby i Västerås, Örebro leder hockeyallsvenskan, Uppsala Basket vann sin tredje match i rad och visar storform, Linköping hockey fick stryk mot Djurgården och vårt eget Guif gjorde en remarkabel upphämtning i andra halvlek och spelade oavgjort.

Men det som slår mig är vare sig trafikrapporter, idrottsreferat eller ens artiklar om stormen utan lokaltidningarnas nyheter om fylla, våld och misshandel över julhelgen. Och jag noterar det vi alla vet – det handlar om unga män och det handlar nästan alltid om alkohol eller droger.

I det förstone så blir man ”bara trött”. Och den reaktionen är sund. Det är våra städer det handlar om. Det handlar om folkflertalets starka reaktioner. Men det handlar i sämsta fall också om resignation, uppgivenhet och ”man får väl vänja sig”. Det godas kapitulation.

En berättelse där i sämsta fall föräldrar och anhöriga inte orkat. En skola, polis och föreningar som tidigt lämnat hoppet, en alkohol- och drogpolitik som gett upp sina ambitioner och en allmänhet som tappat lite av sin civilkurage.

Men det finns också motbilder och motkrafter för i slutändan så är det här våra pojkar. Vi måste våga se det.

Jag tror att vi måste restaurera en del av de lärdomar vi gjorde på 1970- och 1980-talen. Det handlar om en klassisk restriktiv alkohol och drogpolicy. Det handlar om ett nyvaknade bland föräldrar, fritidsgårdar och föreningar. Att våga se sambanden pojkar, alkohol och bråk och stök.

Det handlar om att bygga upp ett välfärdssystem som tidigt fångar upp de här ungdomarna. Jag hör att jag låter som den socialarbetare jag är – ut på gator, torg och missbruksmiljöer och möta de här ungdomarna.

Och naturligtvis jobben. En ung kille som har något att värna, något att gå till, något att ansvara för har åtminstone större möjligheter. Men då måste vi också se sannnigen. Ingen arbetsgivare – privat eller offentlig – anställer någon som inte kan eller vill någonting.

För i slutändan så måste vi också prata om det egna ansvaret. Samhällsstrukturer, analyser och politiska värdesystem är viktiga. Det går naturligtvis att hitta brister och orättvisor i samhället men solidariet skapas av människor. Därför har också var och en ett eget ansvar att ta skolan på allvar, att skaffa sig en utbildning och att inte slå någon annan på käften för att man är arg. Det är något som måste avkrävas av var och en av oss.

Det finns så många bra initiativ runt om i landet – här ett exempel KRIS

Men även den breda majoriten har ett ansvar i vardagen. Att reagera på våld, bråk och stök. Att själv inte se mellan fingrarna, att inte nyttja krogar eller företag som inte gör rätt för sig.

Så enkelt och så svårt är det. För i slutändan handlar det om våra liv och vår stad. Och det som är svårt att ta till sig – det är våra pojkar.

Ha en god fortsättning!