Veckan som gått – w 7

På jobbet
Den här veckan har lokalmedia fyllts av rubriker och kommentarer om att ett antal politiker och tjänstemän planerar att resa till New York.

Eskilstuna är den tredje kommunen jag arbetar i. En sak som slagit mig är att Eskilstuna är aningen ”skotträdd” när det gäller att resa. Jag har den djupaste respekt för att det finns en historia och den berättas också för mig. Det handlar om bilden – rätt eller fel – att politiker och chefer tidigare genomfört resor som betraktats som onödiga.

Jag vet att jag kan komma att dra på mig eldgivning men jag tycker att Eskilstuna kommun reser lite jämfört med de kommuner jag tidigare arbetat i. Min erfarenhet är att en kommun måste vara offensiv i sina internationella kontakter. Jag tillhör dom som menar att vi ska vårda våra goda och många vänortskontakter.

Jag tillhör dom som tycker att vi ska ha många och täta kontakter med världen utanför Eskilstuna. Jag tycker att elever, lärare och andra medarbetare ska ha många och goda relationer med andra folk, länder och städer.

Jag tycker att politiker och chefer till och från ska vara på resande fot för att skapa kontakter och för att lära. Det är så en modern kommun och organisation formas.

Det fråntar oss inte ansvaret att vara noga med information och tydliga motiveringar varför vi reser. Samtidigt som vi ska lyssna och vara ödmjuka för den kritik som nu kommer från många Eskilstunabor om den planerade New York-resan så måste vi också ha politiker och tjänstemän som står för något, som orkar öppna upp Eskilstuna.

Under mina snart tre år i Eskilstuna har jag tagit emot besökare från våra nordiska grannländer, Tyskland, Kina, Indien, Thailand, Namibia och Ryssland. Men sällan svarat upp när de bjudit in. Det är inte bra och kanske också jag har blivit aningen ”skotträdd”.

I det lilla lokala så är vi ofta på resande fot samtidigt som vi också har många besökare. Själv träffade jag Socialdepartementet den här veckam för att diskutera Fortifikationsverkets framtid.

Jag vet också att vi den här veckan har besök från Stockholm, Gävle och Södertälje runt olika frågor.

Den här veckan så avslutade vi de sk dialogrundorna där vi under några timmar träffar respektive förvaltningsledning och går igenom 2011. Jag har skrivit det tidigare – jag önskar att fler fick lyssna på den här samtalen och på djupet förstå vad det är en kommun gör i vardagen.

För det är ett fantastiskt panorama som levereras – från förskola till demensvård, konstutställningar, bibliotek och fastighetsfrågor, räddningstjänst och miljöanalyser, vård av narkotikamissbrukare och vuxenutbildning, gatu- och parkunderhåll.

Eskilstuna har deltagit i NKI – Svenskt Kvalitetsindex. Metodiken bygger på intervjuer med Eskilstunaborna där de får värdera olika kommunala verksamheter. Det finns mycket att förbättra och sådana här undersökningar blir oftast en bra hjälp till förbättringar. Det som glädjer mig är att vårt resultat är bra i många delar.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
Det är alltid roligt när Eskilstuna syns i positiva sammanhang. En sak slagit mig under de här snart tre åren som kommundirektör är att vi i några avseenden är i Sverigetopp och till och med i Europa- och världstopp.

Trots att jag bott och levt i Eskilstuna större delen av mitt liv så är det inte riktigt så jag sett min stad. Det kan bero på att jag bär på en frusen och gammal bild av Eskilstuna.

Jag har tidigare skrivit om många av våra företag som lever i den skarpaste av global konkurrens – och gör det bra. Jag har också lyft t ex International Baccularate på St Eskil som i några avseenden är i toppklass vad gäller resultat.

Och glöm inte idrotten. Just nu bidrar Torshälla med en golfspelare i den absoluta världstoppen och härom veckan blev gymnasten Jonna Adlerteg uttagen till OS. Och så detta GUIF som i förra helgen bjöd upp till stormatch mot ett av världens absolut bästa lag.

Det är också Eskilstuna. Det är också en berättelse om vår stad som är lika sann som den som berättas om arbetslöshet och sociala problem. Frågan är vilka av bilderna som tillåts dominera? Eller rättare sagt – vi kanske ska bli bättre på att våga berätta om båda.

På hemmaplan
Jag vet att jag missade en riktig högtidsstund i Sporthallen i lördags när GUIF spelade mot det tyska laget Rhein-Neckar Löwen. Men barnbarnet gick före.

Lilla B är ännu inte 3 år men tittar mig skarpt i ögonen och säger med stockholmsk accent ”farfar det heter inte dagis, det heter förskola…” Vad säger man?

Annars lyssnar jag mycket på Chip Taylor just nu.

Ha en bra helg!