Om en vän kvinna, två frågor och vikten av medledarskap

Det är en kulen novemberdag på 1990-talet. Moder Teresa är inbjuden föreläsare till en stor ledarskapskonferens någonstans i Europa. I salen sitter mer än tusen förväntansfulla ledare från politiken, organisationer, näringsliv och offentliga institutioner. Stämningen är nästan magisk. Pennor vässas, glasögon putsas – auditoriet är redo.

Lite försenad och i sakta mak går Moder Teresa fram till podiet. I sin litenhen når hon knappt upp till talarstolen. Tystnaden är total. Det enda som hörs är en liten harkling från en liten och vän kvinna……………….

- God morgon. Jag har två frågor till er. Känner ni era medarbetare? Tycker ni om dem?

Sedan går hon ner och sätter sig. Publiken blir inte bara förvånad utan också stum. Var det allt? Den totala tystnaden infinner sig.

Jag vet inte om den här berättelsen till punkt och pricka är sann. Jag fick den själv berättat för mig för ett antal år sedan. Söker man på Google så finns den återberättad i ett antal versioner. Och kanske det viktiga inte är detaljerna utan budskapet. För i den här lilla oansenliga  berättelsen ligger en erfarenhet begravd som behöver upprepas igen och igen.

En ny logik växer fram
Under de senaste decennierna så har ledarskapet diskuterats, vridits och vänts på, forskats och debatterats. I svallvågorna av ledarskapet har det skapats en affärsrörelse av böcker, media och föreläsningar. De olika skolorna och tankesätten har avlöst varandra. Och jag tror att det varit en nyttig tid där traditionellt och hierarkiskt ledarskap ersatts av ett mer modernt.

Men kanske ingen så tydligt och så enkelt  beskrivit ledarskapets kärna så bra som Moder Teresa. Känner du dina medarbetare, tycker du om dina medarbetare ?

Och ytterst handlar det om medarbetarskapets själ – dvs medarbetarens känsla och förhållande till kunden, brukaren, eleven, den gamle, den funktionshindrade. Känner medarbetaren brukaren, tycker medarbetaren om brukaren?

Samhället har genomgått en oerhört snabb utveckling de senaste decennierna. Stora och viktiga auktoriteter som kyrkan och skolan men också offentliga myndigheter har i positiv mening tvingats omforma sina uppdrag och sina förhållningssätt. Medborgaren har tagit ett steg framåt och med rätta krävt att bli ”bemyndigad”. I engelska språket används ordet empowerment som en beskrivning av den här utvecklingen. Bemyndigandet, egenmakten.

Vi är inte längre bara undersåtar som möter en myndighet utan vi är aktiva och ansvarsfulla människor som kräver att bli respektfullt bemötta. I affären, på banken, i förhållande till vår hyresvärd, på apoteket, på arbetsförmedlingen, i skolan, i vården, inom socialtjänsten.

Den här utvecklingen innebär också att en offentlig organisation som en kommun måste omdefiniera sitt uppdrag. Den måste förändra inte bara sina arbetsmetoder utan framför allt sina attityder, sitt sätt att tänka och förhålla sig.

För att prata organisationsprosa – vi måste gå från en myndighets- och monopolkultur till logiken i en kunskaps- eller tjänsteorganisation.

Vikten av ett ytterligare steg
Och det är precis den resan jag skulle vilja att vi än tydligare gjorde i Eskilstuna. Det betyder inte att vare sig stat, landsting eller kommuner stått still de senaste åren. Inte alls. För alla som har en hyfsad insyn i den offentliga sektorn vet att det har varit en enormt positiv utveckling. Och Eskilstuna är inget undantag. Brukarinflytande, medarbetarinflytande, kvalitetsarbete, processtänkande, servicedeklarationer, uppföljningar och dialogmöten är exempel på hur offentliga organisationer tagit nödvändiga steg framåt för att möta en ny värld. Och lägg då till en mer offensiv, synlig och dialoginriktad politik så får vi upp hela bilden. 

Men mitt budskap är att det räcker inte. Vi lever nu i en värld där trycket på förändring är oerhört stort. Eskilstunaborna kräver med rätta att få möta en modern och framåtsyftande organistion i allt vi gör. I minsta lilla agerande när vi lär barn läsa, möter en förtvivlad familj i kris, arbetar med ungdomars fritid eller demensvård så måste vårt agerande alltid ta sin utgångspunkt i att skapa bästa möjliga möte. Eller när vi arbetar med administration, bygglov, stadsplanering, förebyggande säkerhetsarbete, energi- och miljöfrågor eller driver bibliotek så måste vi alltid tänka på vem vi är till för och vad som är vårt uppdrag. 

Mötet och att se den andres goda intention
Det är därför mötet är så centralt i en modern organisation. Att vi alltid efterstävar att det blir så bra som möjligt – även om det rör svåra frågor som omhändertagande eller strikt myndighetsutövning.  Alltid bästa möjliga möte – inte bara när vi har lust eller själva mår bra. Utan alltid – varje minut, varje timme, varje dag. I allt vårt agerande.

Det är därför vi i ledningen så starkt betonar vikten av samarbete, att vi inte tänker revir och gränser. Människor lever inte i några förvaltningar. Människor är hela och det måste också vår organisation gestalta. Vi betonar inte samarbete därför att det är lite mysigt, trevligt och korrekt utan just därför att det är det som skapar värde i en turbulent samhällsatmosfär.

Det är just därför ledningen betonar vikten av att se den andres goda intention, vikten av att lyssna, att försöka förstå hur den andre tänker. Brukaren, kunden, medarbetaren, chefen, politikern. Inte sätta sig själv i centrum och utgå ifrån att alla andra ska ”förstå mig” utan på djupet försöka förstå hur andra tänker och ser på livet. Det är först då vi börjar den nödvändiga resan till att bli något annat. En modern kommun som levererar resulat till sina uppdragsgivare – våra politiker – och ytterst kommunmedborgarna.

Det är just därför Moder Teresas enkla tes om vikten av att ”tycka om sina medarbetare” är så central. Ett ledarskap som inte förstår det eller förmår leva det budskapet kommer med lagbundenhet att hamna på efterkälken.

Från personal, medarbetare till medledare
Under många år pratade vi om personal. Lite överdrivet beskrivet – en grupp som anställdes, gjorde som chefen sa och föjde rutiner och arbetsbeskrivningar. Ett sätt att arbeta som passar bra för en myndighet och kanske en monopolorganisation.

Ett modernt arbetsliv pratar om medarbetare. Det är inte bara en lek med ord utan ett sätt att uttrycka medskapande och ansvarstagande. Medarbetaren tar mer av egna initiativ, ser vad som behöver göras och lutar sig inte mot arbetsbeskrivningar.

Jag vet inte om ni följer mitt resonemang. Men en modern kunskaps- och tjänsteorgansation 2010 behöver ta ytterligare ett steg från medarbetare till medledare. Dvs en roll där ledarskap och medarbetarskap smälter samman. Ett arbetsliv där ansvarstagandet är gemensamt utifrån mål och uppdrag. Högt egensansvar men också hög tillit inom arbetslaget.

En modern kunskapsorganisation pratar om vikten av att skapa förståelse för varandras olika roller och uppdrag. Vad är politikens uppdrag, vad är chefens uppdrag och  vilken roll spelar medarbetaren. Allt hänger ihop i ett samverkande system.

En modern kunskapsorganistion pratar öppet om spänningar och motsättningar och ser det som vägen till utveckling inte något som ska undertryckas i en sörja av otydlighet och att ”prata om varandra i slutna rum”. Organisationer som bygger på en kultur där man pratar illa om varandra, ger varandra dåligt samvete eller där dialog ersätts av konfrontation går på sikt under i sina egna konvulsioner.  

Och allt börjar med den enkla tesen och vikten av att ”tycka om sina medarbetare”. Inte som en mysig devis utan som en grundläggande utgångspunkt för att utveckla våra arbetsplatser och vårt förhållande till våra brukare. Det är precis det här vi ska göra de närmaste åren. Allt för utveckla vår vision om den stolta Fristaden – vårt Eskilstuna.

Obegripligt och flummigt säger den kritiske. Ja, kanske. Men vad har vi för val……………………….

Ha en bra vecka!