Jag vet inte om ni känner igen scenariot. På byrån står ett bröllopsfoto. Två unga och livskraftiga människor ler mot betraktaren. Livet väntar på att levas. Bredvid på byrån står ytterligare några foton på familjen i situationer där de varit ute och rest eller gjort något spännande. På väggen hänger kort på barn och barnbarn.

 

I den fint möblerade lägenheten finns ofta också en spis. I många fall så ligger det en duk över spisplattorna. Som en signal om att den är färdiganvänd.

Och där borta vid fönstret sitter han eller hon. Känslan av att vara bortglömd, känslan av ensamhet gör sig påmind.

Världsklass och en vård i kris
Läsaren kanske undrar kanske vart jag är. De som själva har föräldrar eller anhöriga som lever på ålderns höst och kanske har sjukdomar, demenstillstånd och ohälsa som håller på att ta över känner igen bilden. Och alla som arbetar inom äldrevården vet definitivt vad jag pratar om.

Under åren har jag gjort många besök på äldreboenden och servicehus och även följt med hemtjänsten vid några tillfällen. Och just den här bilden har etsat sig fast. Jag vet inte varför men jag tror att den så starkt påminner om att livet har sin gång. Bröllopskortets starka signal om det som en gång angav framtid och hopp, bilderna på energi och livskraft i form av familjeliv. Och så kontrasten – ensamheten, kraftlösheten och ytterst döendet. Den oanvända spisen.

Jag tillhör dom som menar att vi har världens bästa äldrevård i Sverige. Jag tycker mig också få det bekräftat när jag de senaste åren tagit del av olika utvärderingar. En stor majoritet – ofta mellan 85-90% av de äldre – brukar ange att de är nöjda med vården och med bemötandet. Jag tror att det här är viktigt. Dvs att både anhöriga och våra medarbetare inom vården får det erkännandet.

För det är först då vi blir trovärdiga att lyfta upp de problem som finns i form av liggsår, felmedicinering, för lite tid till att vara ute, ensamhet, brister i kost och näring, stressade medarbetare, resursbrist etc. För den bilden finns också och är på en och samma gång lika sann som mitt påstående att vi har en vård i toppklass.

Och det är precis den paradoxen vi har att leva med och förhålla oss till. Att med stolthet se den fantastiska utbyggnad som skett i form av modernt boende, allt fler välutbildade medarbetare och genombrott i forskningen så att vi får allt fler svar på svåra tillstånd som demens, alzheimer, diabetes och andra äldresjukdomar. Och mitt i det så måste vi orka se de allvarliga bristerna.

Äldreomsorgen en del av framtidsvisionen
Varför är det här viktigt? Dels handlar det om att utveckla en modern vård och omsorg. Det är en av kärnfrågorna för en kommun – att säkra att alla kan känna sig trygga inför ålderdomen. Men dels handlar det också om framtidsperspektivet. Vi vet att vi blir fler sk äldre äldre. Vi blir fler som lever i den sk fjärde åldern, dvs +85 år.

Det är lätt att skapa bilder av vårt friska pensionärsliv. Mer tid till vänner, barn och barnbarn. Kanske mer tid till skogen och naturen, föreningsliv, sommarstugan eller att resa. Men vi har svårare att tänka på den tid då åldrandet gör sig påmind i form av sjukdomar och funktionshinder. Kanske känslan av ensamhet, att inte bli räknad med, att inte bli sedd, att vara orolig för dåligt bemötande, kanske smärta.

Det är därför äldrevården är så viktig för oss och är en del av vår vision om den stolta Fristaden. Det är lätt att prata om barn och ungdomar, att måla upp bilder av framtiden. Det skapar optimism. Det är svårare att skapa framtidsbilder av det som är i andra ändan av livet. Och ändå är det så viktigt för ett samhälle, för en kommun att vi har en bra kvalitet i vår äldreomsorg.

Mer tillsammans
Jag skulle vilja se mer av samarbete kring de äldre. Ännu mer engagemang tillsammans med landstinget. Det är allt jämt för stort dike mellan den kommunala verksamheten och landstinget även om det finns många bra initiativ. Mer samarbete, mer tillsammans med de äldres behov i centrum. Särskilt med fokus på de svårt sjuka som lätt hamnar mellan stolarna. Att hemsjukvården nu kommunaliserats är ett steg i rätt riktning men ställer också stora krav på oss som arbetsgivare.

Jag skulle vilja se mer och närmre samarbete med de anhöriga, väntjänster och organisationer. De gör ett fantastiskt arbete och deras genuina engagemang kan aldrig ersättas av oss kommunanställda. Men tillsammans. Alltid tillsammans.

Och ytterst handlar det om vårt dagliga förhållningssätt. Att varje sekund, varje timme och dag leva ”alltid bästa möjliga möte”. Det är så vi fortsätter att utveckla en vård i världsklass – dvs hur vi agerar, hur vi pratar, hur vi möter den gamle. Jag har förståelse för att vi ibland är trötta och stressade men vi får aldrig, aldrig upplevas som snorkiga eller att vi  vältrar över ångest och stress på våra brukare. Alltid bästa möjliga möte – det är så vi bygger en modern organisation.

Vikten av att se hela människan
Och min blick etsar sig fast i det där bröllopskortet. En påminnelse om att den där skröpliga medmänniskan är en hel individ med sin historia, sitt liv och sin sista tid i livet. Det är som att bröllopsfotot står där för att påminna oss anhöriga och personal om att det är en människa vi möter med ett helt liv bakom sig. Inte en gammal, en äldre eller en dement utan just en människa.

Och så tittar jag en gång till och en framtidsbild blixtrar till. Det är jag på fotot.

Ha en bra vecka!