Inledning av Pär Eriksson
Jag lärde känna Börje Dahl i slutet av 1970-talet i Örebro. Vi var båda besjälade av arbetet mot narkotikan. Det visade sig att han inte bara blev en bra arbetskamrat utan också en nära vän. Och ju mer vi pratade och lärde känna varandra så framkom också att vi hade samma rotsystem uppe i Norrland. Efter ytterligare efterforskningar så visade det sig att våra mammor kände till varandra och att våra morfäder var aktiva i samma nykterhetsloge.

Idag arbetar Börje som konsult i alkohol- och drogfrågor. Han är ofta på resande fot och har arbetat både på Irland, Australien, i Usa och Ryssland.

En av våra gemensamma arbetskamrater under åren i Örebro var läkaren Peter Paul Heinemann. Peter var 20 år äldre än vi och blev en mentor för oss. Hans humanism och äkthet vet jag har betytt mycket för oss båda. Att Börje nu återutger Heinemanns klassiska bok “Skola från livet” känns därför både naturligt och glädjande. Denna gästkrönika berättar hur det gick till.

Håll till godo! 

Serendipity – hitta något man inte söker eller en bok faller ur min bokhylla
Serendipity, har du hört det ordet någon gång? Det anspelar på Tusen och en natts berättelse om “Prinsarna från Serendip”. De gav sig ut för att söka svar på livets frågor, på vägen fann de sådant som de inte alls letade efter, men som de, långt senare insåg var summan av det de egentligen behövde.

Lite så var det för mig, när jag för några år sedan stod framför bokhyllan hemma och letade efter något att läsa. Plötsligt ramlade en gammal sliten bok från 80-talet ut på golvet. Jag tog upp den, läste titeln “Skolka från livet” och tänkte “Kanske skulle jag läsa den här nu igen, 20 år efter dess utgivning. Sagt och gjort.

Jag minns hur tagen jag blev av den när den kom. Av dess styrka, klarsyn och klokskap. Av det vackra språket och den modiga hållningen som det glimmade av. Nu hände samma sak och jag bestämde mig för att övertala författaren , min vän Peter Paul Heinemann, att ge ut den igen.

Så jag ringer till Peter och ger honom förslaget. Han blir jätteglad och tillsammans börjar vi gemensamt att prata om hur vi ska revidera och nyanpassa texten till 2000- talet. Arbetet flyter på. Det är otroligt kul och känns både meningsfullt och angeläget för oss båda.

Sedan dör Peter, 2003, allt stannar upp och försvinner. Jag tänker att boken aldrig kommer ut, vilket är synd.

Peter Paul Heinemann – längst till höger –  tar emot journalistpriset tillsammans med sådana celibriteter som Göran Skytte, Aftonbladet och Jan Guillou, SVT.

4 år senare får jag frågan om jag vill hålla ett minnestal till Peter på en stor mässa mot narkotika i Örebro. Jag tackar ja och känner att det där är nog ett tecken på att jag ska ta tillbaks ambitionen att ge ut boken på nytt. Så jag kontaktade Peters fru, Lena, och vi sätter igång ett furiöst jobb med att ordningställa den för utgivning till hösten 2007.

Nu finns den ute. Jag är oerhört glad över att jag följde min känsla från dagen när den trillade ut över mig i mitt vardagsrum, tills att jag och Lena tillsammans kunde göra klart det Peter och jag inte hann med. Likt prinsarna hittade jag något jag inte sökte, litade på min intuitiva sida och följde en annan röst än den som kommer från mitt förnuft.

Börje Dahl, Örebro april 2008