Vi har alla platser och orter som betyder något för oss. Något som gjort intryck och placerat sig i våra hjärtan. För min egen del så kommer Västernorrland att för alltid var en sådan plats. Under 12-15 års tid tillbringade jag varje sommar hos mormor och morfar som bodde längs den vackra Ljungan. Till en del har Ljungan gjort mig till den jag är.

Men som god tvåa kommer Västerförorten Vällingby i Stockholm. Min kusin bodde där och jag minns att jag och min familj åkte dit på lov och helger. Om mamma och pappa var vardagsklädda när vi åkte till Norrland så var det finkläder och kostym som gällde när vi besökte Vällingby. Om det spelades Elvis och Snoddas i Norrland så var det Rolling Stones som ekade från min kusins nyinköpta grammofon i pojkrummet. I Norrland spelade vi fotboll bland komockorna och de hemmasnickrade målen. Under besöken i Vällingby tog min kusin med mej till Hovet och Stadion. Jag hade aldrig sett något liknande och jag minns att det blev outplånliga minnen när jag fick se Tumba, Lill-Stöveln och Tjalle Mild. Ni som känner mej vet att jag alltid varit Djurgårdare och där har ni också svaret på varför.

Symbolen för det nya, det moderna
Om Norrland var tryggheten och uttryck för mitt rotsystem så symboliserade Vällingby det moderna, framtiden, det spännande.

Så här i efterhand förstår jag att min känsla också var uttryck för något verkligt. 1950- och 60-talets Vällingby med sina egnahems-kvarter och det supermoderna centrumet var det nya Sverige. Det var uttrycket för det moderna Sverige, gestaltningen av välfärdssamhället. Här samlades dåtidens invandrade arbetskraft från Norrland och Mälardalen, från Värmland och Småland. Människor som vuxit upp på landet i torp och bondgårdar eller i mindre landsortsstäder i gamla dragiga kåkar med utedass fick möjlighet till ett modernt boende. Hela idén med Vällingby var att skapa en satelittstad utanför storstaden. Dåtidens arkitekter och stadsplanerare tänkte enligt den sk ABC-modellen – arbete, bostäder och centrum skulle vara samlat. Vällingby blev och kanske är internationellt sett en av våra mest kända arkitekturverk.

Ett nytt sammanhang, nya symboler, nya framtidsdrömmar
Sedan dess har det hunnit hänt mycket. Även om grunderna i välfärdssamhället alltjämt finns kvar så är det ett annorlunda samhälle vi lever i så här i början av det nya seklet. Det homogena, den gemensamma känslan av att vi drar åt samma håll, den gemensamma kollektiva framtidsdrömmen har blivit något annat. Naturligtvis på gott och ont.

Jag lyfter det här temat den här veckan eftersom jag vet att just den här helgen så invigdes det nya och moderniserade Vällingby city. Och kanske Vällingby återigen står som symbol för något nytt. Om det 1954 var ett utryck för välfärdssamhällets optimism och ett slutgiltigt bevis på att världskrigen var över så blir frågan vad 2008 års Vällingby ger uttryck för.

Kritikerna av kommersialismen kanske skulle hävda att Vällingby citys nya modevaruhus K-fem är nutidens symbol. Och kanske har de rätt men mer optimistiskt kanske vi också skulle våga se Vällingby som ett försök att formulera en ny idé för förorten. Kanske Vällingby skulle kunna utgöra den framtida symbolen för den nya förorten. Denna gång inte som något vi beskriver som ett problem, som vi ofta gör med 1960- och 1970-talens förorter, utan som en möjlighet, en tanke , en framtidsdröm som går bortom köpcentrats attraktivitet. Något som just fångar helheten och en dröm om ett jämlikare och tryggare samhälle.

Vikten av att hela Västerås utvecklas
Även om vi inte har något eget Vällingby i vårt eget Västerås (även om jag ser hus och gamla centrumanläggningar i ytterområdena som hämtat inspiration) så är frågan om arbete, boende och service lika aktuell här. Västerås har det senaste decenniet genomgått en stor omvandling. Industristaden ömsar skinn och gestaltar sig mot mer av en modern kunskapsstad. Boendet expanderar mot vattnet och Mälaren. Allt detta är både vackert och bra. Men, och det är ett viktigt men, ingen stad utvecklas långsiktigt om inte hela staden är med. Just därför är våra landsbygdsorter, t ex Skultuna, Dingtuna och Tillberga och våra stora bostadsområden t ex Bäckby, Råby och Bjurhovda så viktiga.

Min bedömning är att vi idag inte har något område som släntrar efter. Men jag arbetade i några år i Råby på 1990-talet och vet att det kan gå fort. Ett centrum i förfall med tomma butikslokaler, minskad service, skadegörelse och klotter föder pessimism. I sämsta fall ackompanjerat av slitna offentliga lokaler, förskolor, skolor och fritidsgårdar och dåligt underhåll på bostäder, parker och grön områden. Nu gick det aldrig så långt i Råby. Genom ett brett engagemang från de boendes sida, föreningar, organisationer, kyrka och affärsikdare tillsammans med kommunen bäddade för ett nytt och fräscht Råby. Precis där ligger framgångsmelodin - tillsammans. Det är så vi utvecklar Västerås. Det är så man utvecklar städer.

Det är i det sammanhanget vi också ska se våra verksamheter. Våra kommunala förskolor, skolor, fritidsgårdar, bibliotek och boenden för äldre och funktionshindrade är inte lösryckta solitärer som snurrar i rymden. Vi är en del av en demokratisk infrastruktur, en del  av ett välfärdsbygge. En del av en framtidstro. Inte långt från Vällingby.

Ha en bra vecka!