Det finns människor som påverkar våra enskilda liv utan att dom själv är medvetna om det. Filmaren Lars Mullback är en sådan för mej. Jag minns att jag fascinerades av hans film från mitten av 1990-talet om sitt eget liv. Lars är CP-skadad och hade fram till dess mötts av som han själv uttrycker det – ”världens bästa rehabilitering och vård”. Ända fram tills han är 33 år lever han i den starka förvissningen.

 

Nya metoder som bryter ny mark
I mötet med en ny behandlingsform, som tar sin utgångspunkt i sk konduktiv pedagogik, inspirerad av den ungerske läkaren Andras Petö, omkullkastas hans erfarenheter och synsätt. Petömetoden är mycket kontroversiell och bygger på ett mycket tufft såväl kroppsligt som mentalt program med hård disciplinerad träning. Ibland på gränsen till smärtsam. Efter en tid med konsekvent underkastelse av metoden klarar Lars att för första gången i sitt liv äta själv och gå själv.

Lars Mullback följer 1997 upp filmen med stridsskriften ”Anklagelser”. Det är en svidande vidräkning med det medicinska etablissemanget - representerade av konservativa läkare och snälla, välmenande kuratorer och terapeuter. 

Jag tänker på det här när jag läser ett reportage i tidskriften Ordfront som handlar om den sk Lövåsmetoden. Det är ett nytt sätt att möta och arbeta med personer med Aspergers syndrom och autism. Den bygger på beteendeintervention med tydlig inslag av struktur och belöning. En metod som också den är starkt ifrågasatt av den medicinska vetenskapen.

 

Utmanar förhärskande synsätt och tankemönster
Det gemensamma Petö- och Lövåsmetoden har är att de utmanar förhärskande synsätt och tankemönster. De innehåller också starka inslag av hårt och tufft arbete, ibland på gränsen till tvång. Metoderna bygger på en total hängivenhet från den funktionshindrade själv och hennes familj. Metoderna tar sin utgångspunkt i kroppslig stimulans, en medveten närvaro och ett holistiskt synsätt. Samtidigt utmanar de grundläggande humanistiska värden som bygger på den goda tanken om alla likas värde och att alla ska mötas respektfullt utifrån sitt handikapp utan att behöva leva upp till samhällets normalitet.

Företrädarna för Petö- och Lövåsmetoden menar att det finns en hjälplöshet och snällhet  i den retoriken som slår över i ofrihet. Genom att våga arbeta på ett nytt sätt, utmana förhärskande synsätt och skapa nya vetenskapliga paradigm så kan livskvaliten höjas för de människor som lever med de här handikappen. För den neurologiskt handikappade kan behovet av att någon matar dej eller behöver hjälpa dej på toaletten eller ständigt stötta dej förvandlas till reell frihet.

För den som har Aspergers syndrom eller autism kan handlingsutrymmet i vardagen utökas och livet kan bli mer normaliserat i relation till skola, fritid och familj. 

Att lära av Petö- och Lövåsmetodiken
Låt mej vara tydlig på en punkt; jag är inte någon expert eller sakkunnig när det gäller de här funktionshindren. Mitt syfte är heller inte att ge mej in i den medicinska debatten.

Jag vill dock ta de här exemplen som utgångspunkt för att väcka frågan hos läsaren om hur vi uppmuntrar nytänkande och en vilja till att utmana förhärskande tankemönster.

Min erfarenhet genom åren är att det oftast är enskilda, starkt drivna, oftast med egna erfarenheter typ Lars Mullback, som också blir katalysatorer. De brinner för en stark vilja till förändring och har en obändlig vilja till utveckling. Ibland finns det en tendens att offentliga myndigheter tolkar deras engagemang som jobbigt. Lik förbaskat så är de så viktiga. 

Min fråga är; hur klarar vi att uppmuntra till skapande av nya metoder, nya sätt att tolka och omsätta verkligheten? Är en lärares vardag och förhållningsätt för evigt given? Hur tänker en socialsekreterare om sitt arbete och sitt lärande? Hur arbetar vi inom våra verksamheter som riktar sig till just barn, ungdomar och vuxna med Asperger, autism och psykiska funktionshinder? Vem utmanar de förhärskande synsätten? Vem vågar gå mot kollegor, chefer och invanda mönster och ”så har vi alltid gjort”?

Vikten av att våga utmana sig själv
Jag tror att vi behöver arbeta än hårdare, än tuffare de närmaste åren. Kanske, kanke det t o m kommer att göra lite ont både i vårt inre och i våra kroppar. Men tänk om det är så att det är just det som behövs för att vi ska våga söka utveckling och förnyelse.

Och tänk om det är så att det är precis då, i det ögonblicket som vi visar det som vi ytterst är destinerade för – att vara medmänniskor. Att vi lever som fullt autentiska människor och utnyttjar vår fulla potential som privatpersoner, som lärare, socialsekreterare, sköterskor, fritidspedagoger och behandlingsassistenter. Detta utan att vi kastar ut barnet med badvattnet. Vi ska vårda allt det goda vi gör och alla bra erfarenheter vi gjort under åren.

Att Lars Mullback är ett föredöme för mig handlar bl a om det här. Han utmanade inte bara den medicinska eliten och dess föreställningsvärld utan han utmanade lika mycket sig själv. Han vägrade spela offrets roll. Den evigt kritiske som ställer sig utanför. Han blev en medaktör och en medansvarig. Precis som jag uppfattar att tillskyndarna av den sk Lövåsmetoden gör idag.

Idag är Lars gift och bor i Skåne. Han har hunnit att starta ett behandlingshem för neurologiskt handikappade, han skriver på en teaterpjäs och förbereder en ny film. Jag tror att vi alla förstår att han idag hade kunnat leva ett helt annat liv. Förvisso värdigt men ofriheten hade lyst med sin närvaro. 

Skapar vi ett lärande och ökar vår förståelse om utvecklingens och förändringens logik så kommer vi att bli den kraftfulla och framåtsyftande organisationen vi säger oss vilja vara. Precis där ligger vår utmaning i den kommunala verksamheten. Så svårt och så enkelt är det.

Ha en bra vecka!