Jag tittade för någon vecka sedan på videoklipp där ungdomar i Västerås gavs möjlighet att uttrycka synpunkter om sina liv och sin framtid. En sak som slog mej var en ung flickas reflektion att hon hade fått berättat för sig att det inte fanns några datorer när hennes föräldrar var unga. Flickans tolkning var att man då istället umgicks med varandra.

Flickans iakttagelse kanske inte är revolutionerande i sig men den fick mej att djupare förstå att vi nu har den första generationen som inte vet hur det är att leva utan datorer. Jag slår naturligtvis in öppna dörrar när jag skriver att det har förändrat inte bara våra kommunikationsmönster utan också våra sätt att leva.

Vi lever i flera och olika världar samtidigt
Världen har blivit platt. Alla kan nå alla när som helst. Google, You tube, Facebook, Lunar Storm, MSN, webbar och hemsidor, meddelanden, hälsningar, affärer, bilder, artiklar och debatter snurrar i cyberrymden i myriader av världsomspännande kontakter och nätverk. Vi är inte bara fysiska människor utan också  en elektronisk personlighhet på nätet, så kallade avatarer.

Om vi 1940 -, 50 – och 60-talister tidigare levde på samma tidslinje,  det vill säga vi hade samma historia, samma upplevelse och berättelse om samtiden och en hyfsat gemensam bild av framtiden så lever vi idag i mycket högre utsträckning olika liv och på olika tidslinjer. Vi tolkar vår historia olika, den gemensamma berättelsen har flagnat. Samtiden tolkas olika beroende på våra erfarenheter och bakgrund. Hylands Hörna må vara en symbol för det gamla samhället men idag har vi inte ens ett TV-program att samlas kring. Framtiden tolkas olika och visionerna om det nya är svårt att samlas kring.

Jag skriver inte så för att nostalgiskt längta tillbaka till en svunnen tid. Inte alls. Vi lever i den värld vi lever. Uppdraget och utmaningen är att förhålla sig till den. Just därför gillar jag den här unga flickans fundering. Det vill säga det fanns ett liv och en tid, har det sagts henne, då man umgicks mer med varandra. Hennes tolkning är att de arenor där tekniken idag har tagit över där pratade man  mer med varandra, där träffades man mer. Kanske, kanske också att kontakterna var på ett djupare plan.

Jag tror att den framtida utmaningen handlar om det här. Hur fortsätter vi att klokt använda cyberrymden, hur bejakar vi den digitala revolutionen och alla möjligheter den ger oss. Detta samtidigt som vi inte släpper ögonkontakten och handslaget med varandra. Den nära, personliga kontakten, värmen och empatin. Hur fortsätter vi att utveckla den nära vardagliga dialogen med familj, grannar, arbetskamrater och vänner?

Julen som symbol för historia och framtid
För mej är julen och i viss mån midsommar snart de enda dagar på året som symboliserar den här utvecklingen. Utan att bli för märkvärdig i min analys; men julen blir en punkt, en manifestation av resterna av det positiva i det gamla samhället. Och då menar inte jag köphysterin eller den upplevda ensamheten hos de undanskuffade utan just känslan av samhörighet och sammanhang i de breda folklagren.

När vi i vår familj träffas fyra generationer över julen så betyder det oerhört mycket för mej. Det påminner mej om mina rötter och min bakgrund men också om mitt ansvar. Det ger oss en känsla av samhörighet över tidslinjen. På något konstigt sätt så återupplevs andra jular och min pappa, min morfar och mormor finns också med trots att de gick bort för flera decennier sedan. Samtidigt som framtiden lyser starkt när vi sitter där runt julbordet. Det intressanta, det framåtsyftande, de spännande framtidsberättelserna har barnbarn och barn. Vi äldre lyssnar och vet i våra hjärtan att dom också bär oss inom sig. Vi lever tidslinjen.

Individualiseringen står inför något nytt
Kanske, kanske vår unga tjejs funderingar också är ett tecken på ett uppvaknande. En signal bland de unga att det fanns en tid, har dom hört, då vi pratade mer med varandra. Den insikten kan komma att vara viktig när vi nu går in i en tid av ännu större behov av samordning och samarbete. Kanske, kanske också att individualiseringens betoning är i avtagande. Det är inte bara klimat- och krigshot som gör att jag ställer den frågan. Ska vi leva våra liv som enskilda solitärer i rymden med fokus på m-i-n-a behov? Eller är jag en del av ett sammanhang, en gemensam samtid och en gemensam vision om en framtid? Precis där står utmaningen och jag tror att det är det som vår unga tjejs fundering är ett uttryck för. Det inger hopp.

Tack för 2007
Det här var 2007 års sista krönika. Tack för att ni läser. Tack för uppmuntran och synpunkter. Det är bl a det som driver mej att fortsätta att publicera texter. Vi skriver nu 7:e året och om jag minns rätt så är jag på väg mot den 300:e krönikan.

………………men nästa år blir det förnyelse. Ja, kanske inte i budskapet i sig. Jag tror att den regelbundne läsaren kommer att känna igen teman och värderingar. Men formen förnyas. Så håll ögonen öppna. Väl mött!

Jag önskar alla läsare en God Jul och ett Gott Nytt år.